El calau de Myanmar (Rhyticeros subruficollis) és un ocell de la família dels buceròtids (Bucerotidae) que habita boscos de Birmània, sud-oest de Tailàndia, Sumatra i Borneo.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cornbig bochblaen (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cornbigau bochblaen) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aceros subruficollis; yr enw Saesneg arno yw Plain-pouched hornbill. Mae'n perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. subruficollis, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r cornbig bochblaen yn perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cornbig arianfochog Bycanistes brevis Cornbig Blyth Rhyticeros plicatus Cornbig bochblaen Rhyticeros subruficollis Cornbig bochfrown Bycanistes cylindricus Cornbig coch Buceros hydrocorax Cornbig codrychog Rhyticeros undulatus Cornbig cribog Berenicornis comatus Cornbig helmfrith Bycanistes subcylindricus Cornbig helmog Rhinoplax vigil Cornbig Narcondam Rhyticeros narcondami Cornbig Swmba Rhyticeros everetti Cornbig utganol Bycanistes bucinatorAderyn a rhywogaeth o adar yw Cornbig bochblaen (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cornbigau bochblaen) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aceros subruficollis; yr enw Saesneg arno yw Plain-pouched hornbill. Mae'n perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. subruficollis, sef enw'r rhywogaeth.
Der Sundajahrvogel (Rhyticeros subruficollis), auch Blythhornvogel genannt[1], ist eine Vogelart aus der Familie der Nashornvögel, die in Südasien vorkommt.
Die Bestandssituation des Sundajahrvogels wurde 2016 in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als „Vulnerable (VU)“ = „gefährdet“ eingestuft.[2]
Der Sundajahrvogel erreicht eine Körperlänge von 65 bis 70 Zentimeter. Auf den Schnabel entfallen durchschnittlich beim Männchen rund 17 Zentimeter, dagegen beim Weibchen 13,7 Zentimeter. Es gibt nur wenige Angaben zum Gewicht dieser Art. Die drei bislang gewogenen Männchen hatten ein Gewicht zwischen 1,8 und 2,2 Kilogramm.[3] Der Geschlechtsdimorphismus ist bei dieser Art ausgeprägt.
Der Scheitel und der Nacken des Männchens sind tief rotbraun. Das Gesicht, der vordere Hals und die Vorderbrust sind dagegen cremefarben. Das Körpergefieder und die Schwingen sind schwarz. Das Gefieder der Körperoberseite hat einen metallisch grünlichen Schimmer. Der Schwanz ist weiß. Der Schnabel ist blassgelb mit einer rotbraunen Schnabelbasis und einem schmalen schwarzen Strich entlang der Unterseite des Unterschnabels. Das Schnabelhorn hat auffällige Querriefen und ist cremefarben bis blass bräunlich.
Die nackte Haut rund um das Auge ist rötlich violett. Der große unbefiederte Kehlsack, den das Männchen aufblasen kann, ist blass gelb. Die Augen sind rot bis rot-orange. Die Beine und Füße sind schwarz.[3]
Die adulten Weibchen sind kleiner als die Männchen und haben ein schwarzes Kopf- und Halsgefieder. Die nackte Haut rund um das Auge ist mattrosa, der unbefiederte Kehlsack ist blau. Die Augen sind dunkel orangebraun.
Bei den Jungvögeln zeigen beide Geschlechter zunächst ein Körpergefieder, das dem Männchen gleicht. Heranwachsende Weibchen mausern später in das dunkle Hals- und Kopfgefieder, wie es für adulte Weibchen typisch ist. Der Schnabel ist blassgelb und das Schnabelhorn noch nicht entwickelt.
Der Sundajahrvogel weist sehr große Ähnlichkeit mit dem Furchenhornvogel auf und wurde lange mit dieser Art verwechselt. Die Flügelform der beiden Arten unterscheidet sich jedoch auffällig: Bei dem Sundajahrvogel sind die Handschwingen acht Zentimeter länger als die Armschwingen, während beim Furchenhornvogel Hand- und Armschwingen von gleicher Länge sind.
Das Verbreitungsgebiet des Sundajahrvogels ist auf Grund von Verwechselungen mit dem Furchenhornvogel nicht eindeutig dokumentiert. Die früheren Angaben, dass die Art im äußersten Osten Indiens und Sumatra vorkomme, gelten mittlerweile als fehlerhaft.[2] Belegt ist dagegen ein Vorkommen für den Südosten von Myanmar, den Westen, Südwesten und äußerste Süden Thailands sowie der Norden der malaiischen Halbinsel.[2]
Die genauen Anforderungen an den Lebensraum sind ebenfalls unsicher. Die Art scheint jedoch immergrüne Wälder mit ausgesprochen hohen Bäumen zu bevorzugen.
Sundajahrvögel werden in kleinen Trupps von sechs bis 20 Individuen beobachtet. In Myanmar hat man auch schon einen Trupp Sundajahrvögel mit 33 Individuen und in Thailand einen mit mehr als fünfzig Individuen beobachtet. Insgesamt gilt der Sundajahrvogel jedoch als eine sehr heimlich lebende und schwer zu beobachtende Art, die sich überwiegend im oberen Gipfelbereich von Waldbäumen aufhält. Die Beobachtungsschwierigkeiten werden dadurch erhöht, dass der Sundajahrvogel gelegentlich dieselben nächtlichen Ruheplätze wie der ähnliche Furchenhornvogel nutzt.
Der Sundajahrvogel ist überwiegend ein Fruchtfresser. Es ist aber davon auszugehen, dass er wie andere überwiegend Früchte verzehrende Nashornvögel dies mit tierischem Protein ergänzt. Bei in menschlicher Obhut gepflegten Vögeln hat man sogar beobachtet, dass sie gelegentlich kleinere Vogelarten fangen und verzehren.
Die Brutbiologie des Sundajahrvogels ist noch nicht abschließend untersucht. Er ist jedoch wie alle Nashornvögel ein Höhlenbrüter, der natürliche Baumhöhlen für seine Brut nutzt. Nach jetzigem Erkenntnisstand nutzt er Baumhöhlen in einer größeren Höhe als jede andere im Verbreitungsgebiet vorkommende Nashornvogelart.[4]
Der Sundajahrvogel (Rhyticeros subruficollis), auch Blythhornvogel genannt, ist eine Vogelart aus der Familie der Nashornvögel, die in Südasien vorkommt.
Die Bestandssituation des Sundajahrvogels wurde 2016 in der Roten Liste gefährdeter Arten der IUCN als „Vulnerable (VU)“ = „gefährdet“ eingestuft.
The plain-pouched hornbill (Rhyticeros subruficollis) is a species of hornbill in the family Bucerotidae. It is found in forests of the Dawna Range and the Tenasserim Hills of southern Myanmar, adjacent parts of western Thailand and northern Peninsular Malaysia.
It is threatened by habitat loss.
The plain-pouched hornbill (Rhyticeros subruficollis) is a species of hornbill in the family Bucerotidae. It is found in forests of the Dawna Range and the Tenasserim Hills of southern Myanmar, adjacent parts of western Thailand and northern Peninsular Malaysia.
It is threatened by habitat loss.
El cálao gorgiclaro o cálao de pico liso (Rhyticeros subruficollis)[2][3] es una especie de ave coraciforme de la familia de los cálaos (Bucerotidae). Se puede encontrar en los bosques de los montes Dawna y Tenasserim en el sur de Birmania, las partes adyacentes del oeste de Tailandia y el norte de la península de Malaca.
Está amenazada por la pérdida de hábitat.
El cálao gorgiclaro o cálao de pico liso (Rhyticeros subruficollis) es una especie de ave coraciforme de la familia de los cálaos (Bucerotidae). Se puede encontrar en los bosques de los montes Dawna y Tenasserim en el sur de Birmania, las partes adyacentes del oeste de Tailandia y el norte de la península de Malaca.
Está amenazada por la pérdida de hábitat.
Rhyticeros subruficollis Rhyticeros generoko animalia da. Hegaztien barruko Bucerotidae familian sailkatua dago.
Rhyticeros subruficollis Rhyticeros generoko animalia da. Hegaztien barruko Bucerotidae familian sailkatua dago.
Rhyticeros subruficollis
Le Calao à gorge claire (Rhyticeros subruficollis) est une espèce d'oiseau de la famille des Bucerotidae.
Il bucero birmano (Rhyticeros subruficollis Blyth, 1843), o bucero tascaliscia[2], è un uccello della famiglia dei Bucerotidi originario dell'Asia meridionale.
Nel 2017 il bucero birmano è stato valutato dalla Lista Rossa delle specie minacciate della IUCN come «specie vulnerabile» (Vulnerable)[1].
Il bucero birmano raggiunge una lunghezza del corpo compresa tra 65 e 70 centimetri. Nel maschio il becco misura in media 17 centimetri, mentre nella femmina ne misura 13,7. Le informazioni riguardanti il peso sono scarse: i tre maschi che sono stati finora misurati pesavano tra 1,8 e 2,2 chilogrammi[3]. Il dimorfismo sessuale è ben pronunciato.
Il vertice e la nuca del maschio sono di un bruno-rossastro intenso. La faccia, la parte anteriore del collo e quella superiore del petto, al contrario, sono color crema. Il piumaggio del corpo e le ali sono neri. La parte superiore del corpo presenta dei riflessi verde metallico. La coda è bianca. Il becco è di colore giallo pallido con la base bruno-rossastra e una sottile linea nera lungo la parte inferiore della mascella inferiore. Il casco presenta delle profonde scanalature trasversali e varia di colore dal crema al marrone chiaro.
La pelle nuda intorno all'occhio è viola-rossastra. La grossa sacca golare priva di piume, che il maschio può gonfiare a piacimento, è di colore giallo pallido. Gli occhi variano dal rosso al rosso-arancio. Le zampe e i piedi sono neri[3].
Le femmine adulte sono più piccole dei maschi e hanno la testa e il collo neri. La pelle nuda intorno all'occhio è rosa pallido, la sacca golare glabra è blu. Gli occhi sono bruno-arancio scuro.
Nei giovani esemplari entrambi i sessi mostrano inizialmente un piumaggio che ricorda quello del maschio. Nelle femmine adolescenti, in seguito, le piume di collo e testa vengono rimpiazzate da piume scure, diventando come quelle delle femmine adulte. Il becco è giallo pallido e il casco non si è ancora sviluppato.
Il bucero birmano è molto simile nell'aspetto al bucero ondulato, con il quale è stato per lungo tempo confuso. Le due specie, però, differiscono per la forma delle ali, che è sorprendentemente diversa: nel bucero birmano le remiganti primarie sono più lunghe di otto centimetri rispetto alle remiganti secondarie, mentre nel bucero ondulato le remiganti primarie e secondarie sono della stessa lunghezza.
I buceri birmani vivono in piccoli gruppi di 6-20 individui. In Birmania è stato osservato uno stormo composto da 33 individui e in Thailandia uno costituito da più di cinquanta esemplari. In linea di massima, tuttavia, il bucero birmano è considerato una specie molto riservata e difficile da osservare, che vive principalmente nella parte superiore della chioma degli alberi della foresta. A rendere ancora più difficile l'osservazione di questa specie vi è il fatto che essa usa occasionalmente gli stessi luoghi di riposo notturni del bucero ondulato, di aspetto simile.
Il bucero birmano è prevalentemente frugivoro. Tuttavia, si può presumere che, come altri buceri che mangiano soprattutto frutta, integri la sua dieta con proteine animali. È stato anche osservato che gli esemplari cresciuti in cattività di tanto in tanto catturano e mangiano specie più piccole di uccelli.
La biologia riproduttiva del bucero birmano non è stata ancora studiata in maniera esaustiva. Tuttavia, come tutti i buceri, nidifica nelle cavità degli alberi. Secondo lo stato attuale delle conoscenze, sembra che utilizzi le cavità arboree situate ad altezza più elevata rispetto a qualsiasi altra specie di bucero presente nel suo areale[4].
L'areale del bucero birmano non è conosciuto con esattezza, data la confusione con il bucero ondulato. Le vecchie informazioni secondo cui la specie sarebbe presente anche nell'estremità orientale dell'India e a Sumatra sono ora considerate errate[1]. Al contrario, la sua presenza è confermata con ogni certezza nel sud-est della Birmania, nell'ovest, nel sud-ovest e nell'estremità meridionale della Thailandia e nel nord della penisola malese[1].
Anche i dati relativi alla preferenza dell'habitat sono incerti. Tuttavia, la specie sembra prediligere le foreste sempreverdi con alberi molto alti.
Il bucero birmano (Rhyticeros subruficollis Blyth, 1843), o bucero tascaliscia, è un uccello della famiglia dei Bucerotidi originario dell'Asia meridionale.
Nel 2017 il bucero birmano è stato valutato dalla Lista Rossa delle specie minacciate della IUCN come «specie vulnerabile» (Vulnerable).
Rausvasis ragasnapis, arba rausvasis kalao (lot. Aceros subruficollis, angl. Plain - pouched Hornbill, vok. Sundajahrvogel) – ragasnapinių (Bucerotidae) šeimos paukštis.
Patino kūnas 86-89, patelės 76-84 cm ilgio.
Paplitęs Malaizijoje, Tailande, sausuose subtropikų ir tropikų miškuose, taip pat drėgnesniuose tropikų žemumų miškuose. Nyksta dėl savo natūralių buveinių naikinimo.
Rausvasis ragasnapis, arba rausvasis kalao (lot. Aceros subruficollis, angl. Plain - pouched Hornbill, vok. Sundajahrvogel) – ragasnapinių (Bucerotidae) šeimos paukštis.
Patino kūnas 86-89, patelės 76-84 cm ilgio.
Paplitęs Malaizijoje, Tailande, sausuose subtropikų ir tropikų miškuose, taip pat drėgnesniuose tropikų žemumų miškuose. Nyksta dėl savo natūralių buveinių naikinimo.
Burung Enggang Belantara merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Aceros subruficollis/Rhyticeros subruficollis[2].
Burung Enggang Belantara ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan tubuh yang diselubungi bulu pelepah. Burung Enggang Belantara mempunyai paruh tanpa gigi. Ia memiliki rupa yang agak biasa dan merupakan burung enggang dalam keluarga Bucerotidae. Ia terdapat kawasan hutan di utara Semenanjung Malaysia, sebahagian barat Thailand, Bukit-bukau Tenasserim di selatan Myanmar dan Banjaran Dawna.
Sebagai burung, Burung Enggang Belantara membiak dengan cara bertelur. Telur yang dihasilkan mempunyai cangkerang keras di dalam sarang yang dibinanya.
Burung Enggang Belantara merupakan salah satu daripada haiwan terlindung di Malaysia. Pemburuannya memerlukan lesen pemburuan. Nama sainsnya Aceros subruficollis/Rhyticeros subruficollis.
De kleine jaarvogel (Rhyticeros subruficollis synoniem: Aceros subruficollis) is een neushoornvogel die voorkomt in het oriëntaals gebied. Deze soort lijkt sterk op de (gewone) jaarvogel ( (Rhyticeros undulatus) en werd samen met deze laatste wel in het geslacht Aceros als ondersoorten beschreven als respectievelijk Aceros plicatus undulatus en A. p. subruficollis.
De kleine jaarvogel is 89 cm lang en lijkt sterk op de jaarvogel. Hij onderscheidt zich van de jaarvogel door het ontbreken van inkepingen in de ondersnavel en ook de zwarte streep op de keelzak van het mannetje, ontbreekt.[2]
De vogel komt vaak voor in grote groepen. Op gemeenschappelijke slaapplaatsen worden soms honderden vogels waargenomen.[1]
De kleine jaarvogel komt voor in het zuidoosten van Myanmar, het westen, zuidwesten en uiterste zuiden van Thailand en het noorden van het schiereiland Malakka (Maleisië). Het leefgebied wordt gevormd door zowel vochtige als droge bosgebieden in laagland en heuvelland tot op een hoogte tot 1000 m boven de zeespiegel.[1]
De grootte van de wereldpopulatie werd 2012 geschat op 1500 tot 7000 individuen. De soort gaat in aantal achteruit. De kleine jaarvogel heeft erg te lijden onder jacht (vooral in Myanmar en Thailand), omzetting van oerwoud in land voor landbouwkundig gebruik en bovendien is er (illegale) handel in deze vogels die soms als huisdier worden gehouden. Daarom staat deze vogel als "kwetsbaar" op de internationale rode lijst.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe kleine jaarvogel (Rhyticeros subruficollis synoniem: Aceros subruficollis) is een neushoornvogel die voorkomt in het oriëntaals gebied. Deze soort lijkt sterk op de (gewone) jaarvogel ( (Rhyticeros undulatus) en werd samen met deze laatste wel in het geslacht Aceros als ondersoorten beschreven als respectievelijk Aceros plicatus undulatus en A. p. subruficollis.
Rhyticeros subruficollis é uma espécie de ave da família Bucerotidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Malásia, Myanmar e Tailândia.[1]
Os seus habitats naturais são: florestas secas tropicais ou subtropicais e florestas subtropicais ou tropicais húmidas de baixa altitude.[1]
Está ameaçada por perda de habitat.[1]
Rhyticeros subruficollis é uma espécie de ave da família Bucerotidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Malásia, Myanmar e Tailândia.
Os seus habitats naturais são: florestas secas tropicais ou subtropicais e florestas subtropicais ou tropicais húmidas de baixa altitude.
Está ameaçada por perda de habitat.
Vitstrupig näshornsfågel[2] (Aceros subruficollis) är en fågel i familjen näshornsfåglar inom ordningen härfåglar och näshornsfåglar.[3] Fågeln återfinns i södra Myanmar, sydvästra och södra Thailand och norra Malaysia.[3] IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]
Vitstrupig näshornsfågel (Aceros subruficollis) är en fågel i familjen näshornsfåglar inom ordningen härfåglar och näshornsfåglar. Fågeln återfinns i södra Myanmar, sydvästra och södra Thailand och norra Malaysia. IUCN kategoriserar arten som sårbar.
Aceros subruficollis là một loài chim trong họ Bucerotidae.[2]
Aceros subruficollis là một loài chim trong họ Bucerotidae.