nimet breadcrumb-navigoinnissa
Perception Channels: tactile ; chemical
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
Megalonychidae a zo ur c'herentiad e rummatadur ar bronneged. Choloepus eo ar genad nemetañ gant spesadoù bev hiziv an deiz, lezireged anezho.
Acratocnus • Choloepus • Diabolotherium • Diodomus • Eucholoeops • Habanocnus • Imagocnus • Megalocnus • Megalonychops • Megalonychotherium • Megalonyx • Meizonyx • Menilaus • Miocnus • Neocnus • Neomesocnus • Ortotherium • Paranabradys • Parocnus • Paulocnus • Pliometanastes • Pliomorphus • Proschisomotherium • Protomegalonyx • Pseudortotherium • Sinclairia • Synocnus • Torcellia • Valgipes
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Megalonychidae a zo ur c'herentiad e rummatadur ar bronneged. Choloepus eo ar genad nemetañ gant spesadoù bev hiziv an deiz, lezireged anezho.
Els megaloníquids (Megalonychidae) són una família de xenartres descrita per Johann Karl Wilhelm Illiger (1775–1813) el 1811.
Aquesta família conté un únic gènere vivent, amb dues espècies. Es tracta del gènere Choloepus †.
També conté diversos gèneres extints.
Família MEGALONYCHIDAE
Els megaloníquids (Megalonychidae) són una família de xenartres descrita per Johann Karl Wilhelm Illiger (1775–1813) el 1811.
Die Megalonychidae sind eine ausgestorbene Säugetierfamilie aus der Gruppe der Faultiere (Folivora). Sie umfassen kleinere und mittelgroße Vertreter der Faultiere, darunter auch Riesenfaultiere wie Megalonyx. Die einzelnen Angehörigen waren sowohl in Süd- wie auch in Mittel- und Nordamerika verbreitet. Ursprünglich wurden der Familie auch die heute noch lebenden Zweifinger-Faultiere (Choloepus) und einige ausgestorbene Formen der Westindischen Inseln zugewiesen. Allerdings bestehen zwischen diesen verschiedenen Faultiergruppen und den Megalonychidae nach molekulargenetischen Untersuchungen keine näheren Verwandtschaftsbeziehungen.
Die frühesten Überreste der Familie der Megalonychidae stammen aus dem frühen Oligozän (vor rund 35 Millionen Jahren) und wurden in Patagonien gefunden. Mit dem Entstehen der Landbrücke von Panama vor rund 3 bis 2,5 Millionen Jahren begannen die Tiere, nach Norden zu wandern, eine Art, Nothrotheriops shastensis, erreichte sogar den Yukon River in Kanada. Im Laufe der Zeit wurden die Mitglieder der Familie immer größer, die größten Tiere waren die der Gattung Megalonyx des Pleistozäns.
In der forschungsgeschichtlichen Vergangenheit galten die Megalonychidae als sehr formenreiche Gruppe, die nicht nur die Vertreter des kontinentalen Amerikas einschlossen, sondern auch die karibischen Faultiere zuzüglich der heute noch bestehenden Gattung der Zweifinger-Faultiere (Choloepus). Maßgeblich mit dafür verantwortlich waren skelettanatomische Untersuchungen aus dem Jahr 2004, die zu den bis dahin umfangreichsten an Faultieren gehörten. Gemeinsamkeiten ließen sich dabei unter anderem im Gebissaufbau feststellen, etwa durch den vergrößerten eck- oder schneidezahnartigen (canini- oder incisiviformen) vordersten Zahn sowie die quadratischen bis rundlichen hinteren molarenartigen (molariformen) Zähne mit je zwei nicht ganz parallel verlaufenden Querleisten. Weitere Übereinstimmungen fanden sich in der Gestaltung der Schnauze.[1] Dabei wurden die Zweifinger-Faultiere als besonders nahe verwandt mit den karibischen Formen erachtet. Mit letzteren und deren komplexen Systematik hatten sich vor allem Ross D. E. MacPhee und Jennifer L. White in den Jahren 2000 und 2001 maßgeblich beschäftigt.[2][3]
Bereits frühe molekulargenetische Untersuchungen aus der Wende vom 20. zum 21. Jahrhundert ließen Zweifel an diesen Verwandtschaftsbeziehungen aufkommen, jedoch war die analysierte Anzahl an Arten zu gering für eine genauere Beurteilung.[4][5][6][7] Weitaus umfangreichere Studien aus dem Jahr 2019, sowohl genetisch als auch proteinbasierend, zeigten dann auf, dass die Megalonychidae in ihrer allgemein anerkannten Definition polyphyletisch sind. Demnach beschränken sich die Megalonychidae im engeren Sinne auf Megalonyx und dessen nähere Verwandtschaft des kontinentalen Amerikas. Sie weisen engere Beziehungen zu den Megatheriidae auf und bilden einen Teil der Überfamilie der Megatherioidea. Die karibischen Faultiere stellen einen sehr frühen Abzweig innerhalb der Unterordnung dar, der sich bereits im Übergang vom Eozän zum Oligozän vor rund 35 Millionen Jahren von den übrigen Linien abgespalten hatte und eine homogene Gruppe formt. Unterstützt wird dies unter anderem auch durch bereits aus diesem Zeitraum bekannte Fossilien aus Puerto Rico.[8] Die karibischen Faultiere werden daher in der Überfamilie der Megalocnoidea zusammengefasst. Die Zweifinger-Faultiere dagegen stehen den Mylodontidae nahe und wurden in die Überfamilie der Mylodontoidea verschoben.[9][10]
Die Megalonychidae werden in mehrere Unterfamilien und Triben unterschieden.[11] Die vor allem spätmiozänen Formen aus Südamerika werden in verschiedenen Artikeln von Diego Brandoni diskutiert.[12][13][14][15] In dieser Sichtweise und unter Berücksichtigung weiterer Neubeschreibungen werden folgen Gattungen unterschieden:[11][16][17][18][19][15][20][21][22][23]
Die Megalonychidae sind eine ausgestorbene Säugetierfamilie aus der Gruppe der Faultiere (Folivora). Sie umfassen kleinere und mittelgroße Vertreter der Faultiere, darunter auch Riesenfaultiere wie Megalonyx. Die einzelnen Angehörigen waren sowohl in Süd- wie auch in Mittel- und Nordamerika verbreitet. Ursprünglich wurden der Familie auch die heute noch lebenden Zweifinger-Faultiere (Choloepus) und einige ausgestorbene Formen der Westindischen Inseln zugewiesen. Allerdings bestehen zwischen diesen verschiedenen Faultiergruppen und den Megalonychidae nach molekulargenetischen Untersuchungen keine näheren Verwandtschaftsbeziehungen.
Megalonychidae is an extinct family of sloths including the extinct Megalonyx. Megalonychids first appeared in the early Oligocene, about 35 million years (Ma) ago, in southern Argentina (Patagonia).[1] There is actually one possible find dating to the Eocene, about 40 Ma ago, on Seymour Island in Antarctica (which was then still connected to South America).[2] They first reached North America by island-hopping across the Central American Seaway, about 9 million years ago,[3] prior to formation of the Isthmus of Panama about 2.7 million years ago (which led to the main pulse of the Great American Interchange). Some megalonychid lineages increased in size as time passed. The first species of these were small and may have been partly tree-dwelling, whereas the Pliocene (about 5 to 2 million years ago) species were already approximately half the size of the huge Late Pleistocene Megalonyx jeffersonii from the last ice age.[4]
It was formerly believed, based on morphological comparisons, that Greater Antilles sloths and extant arboreal two-toed sloths were part of this family. However, molecular results based on sequences from collagen[5] and mitochondrial DNA[6] have shown that the former represent a basal branch of the sloth radiation, while the latter are more closely related to mylodontid sloths. The megalonychids plus nothrotheriid and megatheriid sloths, together with living three-toed sloths, make up the sloth superfamily Megatherioidea.[5][6]
Megalonychidae, along with all other mainland ground sloths became extinct in North and South America around the end of the Late Pleistocene, approximately 12,000 years ago, as part of the Quaternary extinction event following the arrival of humans to the Americas.[7]
Megalonyx, which means "giant claw", is a widespread North American genus that lived past the close of the last (Wisconsin) glaciation, when so many large mammals died out. Remains have been found as far north as Alaska and the Yukon.[8][9] Ongoing excavations at Tarkio Valley in southwest Iowa may reveal something of the familial life of Megalonyx. An adult was found in direct association with two juveniles of different ages, suggesting that adults cared for young of different generations.[10][11]
The earliest known North American megalonychid, Pliometanastes protistus, lived in Florida and the southern U.S. about 9 million years ago, and is believed to have been the predecessor of Megalonyx. Several species of Megalonyx have been named; in fact, a 2000 article by Harington et al. in Arctic claimed that "nearly every good specimen has been described as a different species".[8] A broader perspective on the group, accounting for age, sex, individual and geographic differences, indicates that only three species are valid (M. leptostomus, M. wheatleyi, and M. jeffersonii) in the late Pliocene and Pleistocene of North America.[12] Although work by McDonald lists five species.
Jefferson's ground sloth has a special place in modern paleontology, for Thomas Jefferson's letter on Megalonyx, read before the American Philosophical Society of Philadelphia, in August 1796, marked the beginning of vertebrate paleontology in North America.[8] When Lewis and Clark set out, Jefferson instructed Meriwether Lewis to keep an eye out for ground sloths. He was hoping they would find some living in the Western range. Megalonyx jeffersonii was consequently named after Thomas Jefferson.[8]
The following sloth family phylogenetic tree is based on collagen and mitochondrial DNA sequence data (see Fig. 4 of Presslee et al., 2019).[5]
FolivoraMegalocnidae (Caribbean sloths)
Nothrotheriidae Megatheriidae Megalonychidae BradypodidaeCholoepodidae (two-toed sloths)
A morphological tree of Megalonychidae, based on the work of Stinnesbeck and colleagues (2021).[13] (Note that this tree includes the Carribbean sloths, which have been placed in the separate family Megalocnidae based on DNA evidence)
Megalonychidae
Megalonychidae is an extinct family of sloths including the extinct Megalonyx. Megalonychids first appeared in the early Oligocene, about 35 million years (Ma) ago, in southern Argentina (Patagonia). There is actually one possible find dating to the Eocene, about 40 Ma ago, on Seymour Island in Antarctica (which was then still connected to South America). They first reached North America by island-hopping across the Central American Seaway, about 9 million years ago, prior to formation of the Isthmus of Panama about 2.7 million years ago (which led to the main pulse of the Great American Interchange). Some megalonychid lineages increased in size as time passed. The first species of these were small and may have been partly tree-dwelling, whereas the Pliocene (about 5 to 2 million years ago) species were already approximately half the size of the huge Late Pleistocene Megalonyx jeffersonii from the last ice age.
It was formerly believed, based on morphological comparisons, that Greater Antilles sloths and extant arboreal two-toed sloths were part of this family. However, molecular results based on sequences from collagen and mitochondrial DNA have shown that the former represent a basal branch of the sloth radiation, while the latter are more closely related to mylodontid sloths. The megalonychids plus nothrotheriid and megatheriid sloths, together with living three-toed sloths, make up the sloth superfamily Megatherioidea.
Megalonychidae, along with all other mainland ground sloths became extinct in North and South America around the end of the Late Pleistocene, approximately 12,000 years ago, as part of the Quaternary extinction event following the arrival of humans to the Americas.
Los megaloníquidos (Megalonychidae) son una familia extinta de mamíferos placentarios del orden Pilosa. Fue muy diversa durante el Cenozoico, y entre los géneros de esta familia se encuentra Megalonyx, el cual da nombre a la familia. Anteriormente se incluía al género actual Choloepus, pero después se le clasificó en su propia familia, Choloepodidae.
Los megaloníquidos subdividen en varias subfamilias (varían según los autores:Ortotheriinae, Megalonychinae, Megalocninae, Schismotheriinae, Nothrotheriinae, Choloepodinae, Ocnopodinae) y numerosos géneros, algunos dudosos:[1][2]
Datos: Q3259942
Multimedia:
Especies: Megalonychidae
Los megaloníquidos (Megalonychidae) son una familia extinta de mamíferos placentarios del orden Pilosa. Fue muy diversa durante el Cenozoico, y entre los géneros de esta familia se encuentra Megalonyx, el cual da nombre a la familia. Anteriormente se incluía al género actual Choloepus, pero después se le clasificó en su propia familia, Choloepodidae.
Megalonychidae ugaztunen familia da. Ia desagerturik dago, egun bi espezie (hatz biko nagia eta Choloepus hoffmanni) dituen genero bakarra geratzen baita.
MEGALONYCHIDAE familia Gervais, 1855
Megalonychidae ugaztunen familia da. Ia desagerturik dago, egun bi espezie (hatz biko nagia eta Choloepus hoffmanni) dituen genero bakarra geratzen baita.
Kaksivarvaslaiskiaiset (heimo Megalonychidae ja sen ainoa nykyinen suku Choloepus) on toinen nykyisistä laiskiaisheimoista. Suvun ja heimon ainoat nykyiset lajit ovat hoffmanninlaiskiainen ja kaksivarvaslaiskiainen. Vaikka ne muistuttavat kolmivarvaslaiskiaisia ei niiden välillä ole läheisiä sukulaissuhteita.
Kaksivarvaslaiskiaiset ovat lähempää sukua heimon Mylodontidae sukupuuttoon kuolleille maalaiskiaisille kuin nykyisille puissaeläville kolmivarvaslaiskiaisille.[1]
Kaksivarvaslaiskiaisten suku Choloepus muodostaa sukupuuttoon kuolleen Megalonyxin ja muiden Isoilta Antilleilta löydettyjen sukupuuttoon kuolleiden sukujen kanssa kaksivarvaslaiskiaisten heimon Megalonychidae.[2]
Kaksivarvaslaiskiaiset (heimo Megalonychidae ja sen ainoa nykyinen suku Choloepus) on toinen nykyisistä laiskiaisheimoista. Suvun ja heimon ainoat nykyiset lajit ovat hoffmanninlaiskiainen ja kaksivarvaslaiskiainen. Vaikka ne muistuttavat kolmivarvaslaiskiaisia ei niiden välillä ole läheisiä sukulaissuhteita.
Kaksivarvaslaiskiaiset ovat lähempää sukua heimon Mylodontidae sukupuuttoon kuolleille maalaiskiaisille kuin nykyisille puissaeläville kolmivarvaslaiskiaisille.
Kaksivarvaslaiskiaisten suku Choloepus muodostaa sukupuuttoon kuolleen Megalonyxin ja muiden Isoilta Antilleilta löydettyjen sukupuuttoon kuolleiden sukujen kanssa kaksivarvaslaiskiaisten heimon Megalonychidae.
Les mégalonychidés (Megalonychidae) (Paresseux à deux doigts) forment une famille de Xénarthres, créée par Johann Karl Wilhelm Illiger en 1811.
Cette famille, qu'on rattache au groupe des paresseux (sous-ordre des Folivora), ne comprend plus qu'un seul genre vivant et deux espèces.
Les genres éteints Acratocnus et Parocnus, longtemps considérés comme proches des paresseux à deux griffes actuels, constituent en fait, d'après l'analyse de leur ADN mitochondrial, une troisième lignée de paresseux à côté des Megalonychidae et des Bradypodidae[1].
Les mégalonychidés (Megalonychidae) (Paresseux à deux doigts) forment une famille de Xénarthres, créée par Johann Karl Wilhelm Illiger en 1811.
Cette famille, qu'on rattache au groupe des paresseux (sous-ordre des Folivora), ne comprend plus qu'un seul genre vivant et deux espèces.
A dos megaloníquidos (Megalonychidae) é unha familia de mamíferos placentarios da orde dos pilosos e suborde dos folívoros.[1]
Moi diversa durante o cenozoico, na actualidade na familia só sobrevive un xénero, Choloepus Illiger, 1811, con dúas especies:[1]
A familia foi descrita en 1889 polo naturalista, paleontólogo e zoólogo arxentino Florentino Ameghino, en Acta Acad. Nac. Cienc. Córdoba, Buenos Aires, 6: 690.
O nome científico da familia, Megalonychidae, está formado, como é usual, sobre a base da raíz do nome do xénero tipo, neste caso Megalonyx, actualmente extinguido, engadindo o sufixo do latín científico -idae (tirado do grego antigo -ιδαι -idai, plural de -ιδης -idēs, co significado de "aparencia, aspecto, forma"), propio dos nomes das familias de animais.
Pola súa parte, o nome do xénero Megalonyx está formado polos elementos megal- (tirado do grego μεγαλο- megalo-, "grande" (derivado do adxectivo μέγας, μεγάλη, μέγα mégas, megálē, méga, "grande") e -onyx (derivado do grego όνυξ ónyx, "uña, garra"). Literalmente: "os de grandes garras".
Como quedou dito, a familia foi moi diversa durante o cenozoico, conservándose numerosos restos fósiles de moitas especies dos seguintes xéneros:
A dos megaloníquidos (Megalonychidae) é unha familia de mamíferos placentarios da orde dos pilosos e suborde dos folívoros.
Moi diversa durante o cenozoico, na actualidade na familia só sobrevive un xénero, Choloepus Illiger, 1811, con dúas especies:
Choloepus didactylus (Linnaeus, 1758) Choloepus hoffmanni Peters, 1858I megalonichidi (Megalonychidae) sono una famiglia di mammiferi xenartri, attualmente rappresentata dal solo bradipo didattilo (Choloepus).
In passato, la famiglia dei megalonichidi comprendeva numerose grandi forme, diffuse in Sudamerica e in particolare in Nordamerica, la più nota delle quali era Megalonyx ("grande artiglio"), da cui deriva il nome dell'intero gruppo. Questi animali furono uno dei tanti gruppi di bradipi terricoli che, tra la fine dell'era Terziaria e il Pleistocene, si diffusero nelle grandi pianure americane. Il primo a diffondersi in Nordamerica, ben prima della formazione dell'istmo di Panama, fu Pliometanastes nel Miocene superiore; probabilmente questo animale riuscì a raggiungere il continente settentrionale tramite island hopping. I megalonichidi erano caratterizzati da dimensioni relativamente grandi e da un particolare sviluppo degli arti. Alcune specie si diffusero nelle isole caraibiche a partire dal Miocene superiore (genere Imagocnus), e progressivamente ridussero le proprie dimensioni, secondo il fenomeno del nanismo insulare. Tra i generi più noti, da ricordare il grosso Megalocnus, alto fino a un metro, e i parzialmente arboricoli Synocnus e Acratocnus, reputati tra i più stretti parenti dell'odierno bradipo didattilo. Un altro genere probabilmente arboricolo (o forse arrampicatore su terreni rocciosi) è il sudamericano Diabolotherium. Megistonyx era adattato a vivere ad alta quota, mentre Ahytherium era probabilmente semiacquatico. Sembra che alcuni megalonichidi sopravvissero in epoca storica, ma si estinsero forse a causa dell'arrivo dell'uomo sulle isole caraibiche. I generi continentali, come Megalonyx, si estinsero nel corso del Pleistocene.
I megalonichidi (Megalonychidae) sono una famiglia di mammiferi xenartri, attualmente rappresentata dal solo bradipo didattilo (Choloepus).
Dvipirščiai tinginiai (Megalonychidae) – nepilnadančių (Xenarhra) būrio žinduolių šeima. Šeimoje tik viena Choloepus gentis, kurioje - dvi rūšys: Choloepus didactylus ir Choloepus hoffmanni. Sutinkami Centrinėje ir Pietų Amerikoje.
Tai naktiniai gyvūnai, didžiąją laiko dalį praleidžiantys medžiuose. Dvipirščiai tinginiai šiek tiek aktyvesni už tripirščius. Minta daugiausia lapais, taip pat stiebais, vaisiais, žieve, kartais graužikais.
Patelės gimdo po vieną jauniklį, kuris mėnesį maitinamas pienu, po to dar keletą mėnesių gyvena su motina. Patelės lytiškai subręsta 3 metų, patinai - 4-5 metų.
Dvipirščiai tinginiai sveria 4-8 kg, yra 58-70 cm ilgio, ir yra stambesni už tripirščius tinginius. Kaip sako pavadinimas, ant priekinių kojų turi 2 pirštus, tačiau ant užpakalinių - 3. Neturi uodegos. Dėl lėto metabolizmo ir neišsivysčiusių raumenų šie gyvūnai, skirtingai nuo kitų žinduolių, negali drebėti, ir yra bent iš dalies priklausomi nuo aplinkos temperatūros. Turi didelį skrandį, maisto virškinimas gali užtrukti daugiau nei mėnesį. Todėl priklausomai nuo to, kada tinginys tuštinosi, išmatos ir šlapimas gali sudaryti iki 30 % gyvūno svorio. Dantys redukuoti, nuolat augantys, nėra kandžių ir ilčių.
Choloepus didactylus
Choloepus didactylus
Choloepus hoffmanni jauniklis
Dvipirščiai tinginiai (Megalonychidae) – nepilnadančių (Xenarhra) būrio žinduolių šeima. Šeimoje tik viena Choloepus gentis, kurioje - dvi rūšys: Choloepus didactylus ir Choloepus hoffmanni. Sutinkami Centrinėje ir Pietų Amerikoje.
De Megalonychidae zijn een zoogdierfamilie behorend tot de orde Pilosa. Deze familie omvat nog maar twee levende soorten. De overige soorten van de Megalonychidae zijn inmiddels uitgestorven. De levende soorten, de tweevingerige luiaards, worden tot de onderfamilie Choloepodinae gerekend.
De Megalonychidae zijn een zoogdierfamilie behorend tot de orde Pilosa. Deze familie omvat nog maar twee levende soorten. De overige soorten van de Megalonychidae zijn inmiddels uitgestorven. De levende soorten, de tweevingerige luiaards, worden tot de onderfamilie Choloepodinae gerekend.
Multimedia w Wikimedia Commons Leniuchowcowate[1] (Megalonychidae) – rodzina liściożernych szczerbaków zaliczanych do Folivora[2], obejmująca kilkanaście gatunków wymarłych oraz współcześnie żyjące leniwce dwupalczaste.
Megalonychidae wyewoluowały ok. 35 mln lat temu, w oligocenie, na obszarach dzisiejszej Patagonii. Rozprzestrzeniły się na tereny całej Ameryki Południowej, Ameryki Północnej i na Antyle. Prowadziły naziemny tryb życia. Prawdopodobnie wspinały się również na drzewa. Należały do nich gatunki niewielkie, o wadze ok. 4 kg, oraz duże – żyjący na Wielkich Antylach †Megalocnus rodens ważył ok. 200 kg. U gatunków zamieszkujących Antyle wykształciły się przednie zęby podobne do siekaczy gryzoni. Większość gatunków wyginęła. Za jedną z najbardziej prawdopodobnych przyczyn ich wyginięcia uważane jest pojawienie się człowieka na obydwu kontynentach amerykańskich. Wiele zwierząt z tej rodziny żyło jeszcze ok. 10 tys. lat temu, a niektóre nawet ok. XV-XVI w. n.e. Do dzisiejszych czasów przetrwały jedynie dwa nadrzewne gatunki żyjące w Ameryce Środkowej i Południowej.
Do niedawna Megalonychidae uznawana była za rodzinę obejmującą wyłącznie gatunki wymarłe, ponieważ współcześnie żyjące gatunki leniwców dwupalczastych z rodzaju Choloepus zaliczano do Bradypodidae lub wyodrębniano jako rodzinę Choloepidae[3].
Obecnie do Megalonychidae zaliczane są współcześnie żyjące gatunki z rodzaju Choloepus[1]:
oraz kilkanaście gatunków wymarłych klasyfikowanych m.in. w rodzajach:
Leniuchowcowate (Megalonychidae) – rodzina liściożernych szczerbaków zaliczanych do Folivora, obejmująca kilkanaście gatunków wymarłych oraz współcześnie żyjące leniwce dwupalczaste.
Megaloniquídeos[1] (Megalonychidae) é um família de preguiças incluindo o gênero extinto Megalonyx e o gênero vivente Choloepus. Os megaloniquídeos apareceram no início do Oligoceno, há cerca de 35 milhões de anos, no sul da Argentina (Patagônia) e se dispersaram até as Antilhas no início do Mioceno.[2] Esta família alcançou a América do Norte por meio de dispersão oceânica, há cerca de 9 milhões de anos, antes da formação do istmo do Panamá. algumas linhagens aumentaram em tamanho. As espécies primitivas eram pequenas e provavelmente eram arborícolas, enquanto que no Plioceno (entre 5 e 2 milhões de anos atrás) havia espécies com a metade do tamanho de Megalonyx jeffersonii do Pleistoceno. Algumas espécies das Antilhas eram pequenas como um gato grande, e essas formas anãs são resultado de processos adaptativos nos ambientes insulares[3]
Os megaloniquídeos foram extintos da América do Norte e do Sul no fim doPleistoceno, e das Antilhas há cerca de 7 mil anos,[4] restando apenas o gênero Choloepus atualmente.
Família dos megaloniquídeosGervais, 1855
Megaloniquídeos (Megalonychidae) é um família de preguiças incluindo o gênero extinto Megalonyx e o gênero vivente Choloepus. Os megaloniquídeos apareceram no início do Oligoceno, há cerca de 35 milhões de anos, no sul da Argentina (Patagônia) e se dispersaram até as Antilhas no início do Mioceno. Esta família alcançou a América do Norte por meio de dispersão oceânica, há cerca de 9 milhões de anos, antes da formação do istmo do Panamá. algumas linhagens aumentaram em tamanho. As espécies primitivas eram pequenas e provavelmente eram arborícolas, enquanto que no Plioceno (entre 5 e 2 milhões de anos atrás) havia espécies com a metade do tamanho de Megalonyx jeffersonii do Pleistoceno. Algumas espécies das Antilhas eram pequenas como um gato grande, e essas formas anãs são resultado de processos adaptativos nos ambientes insulares
Os megaloniquídeos foram extintos da América do Norte e do Sul no fim doPleistoceno, e das Antilhas há cerca de 7 mil anos, restando apenas o gênero Choloepus atualmente.
De två bevarade arterna av tvåtåiga sengångare är Linnés- (Choloepus didactylus) och Hoffmanns tvåtåiga sengångare (Choloepus hoffmanni). De är de enda medlemmarna av släktet Choloepus och de enda levande medlemmarna av familjen Megalonychidae. Även om de liknar de något mindre och generellt långsammare tretåiga sengångarna, så finns det inget nära släktskap mellan de båda släktena.
Arterna i släktet förekommer i tropiska regnskogen i Central- och Sydamerika.[1] Hoffmanns tvåtåiga sengångare förekommer i två skilda populationer, en från Nicaragua till Venezuela och den andra i västra Amazonområdet i norra Sydamerika. Linnés tvåtåiga sengångare lever i hela Amazonområdet och angränsande bergstrakter. I bergsregioner förekommer de upp till 3 300 meter över havet.[2]
Med sin kroppsbyggnad är de mycket bra anpassade till levnadssättet som består i att hänga i träd. Pälsens hår bildar en bena på buken och går sedan åt bägge sidor så att regnets vatten bättre kan flyta bort. Hårfärgen varierar mellan gulaktig och gråbrun och huvudet är oftast ljusare än den övriga kroppen. På grund av alger känns pälsen ibland grönaktig. Extremiteterna är ungefär lika långa. De främre extremiteterna har två och de bakre tre tår som alla är försedda med klor.[1] Svansen saknas och i djurets nacke finns mindre antal ryggkotor än hos tretåiga sengångare (6 eller 7). Skallen har en kort och relativ klotformig form och öronen är inte synliga på utsidan.[1] Tvåtåiga sengångare utvecklar inga mjölktänder och har istället tänder som växter hela livet som samtidig slipps bort av födan. Arterna har tio tänder i överkäken och åtta till tio tänder i underkäken. Hos vuxna individer skiljer sig konstruktionen av tänderna mellan släktets två arter (se motsvarande artikel). Vuxna individer har en kroppslängd mellan 54 och 75 centimeter och en genomsnittlig vikt av 6 kilogram (varierar mellan 4,0 och 8,5 kg).[1]
Tvåtåiga sengångare tillbringar nästan hela livet hängande i grenar.[1] På grund av att deras föda har så litet näringsvärde är hela levnadssättet inriktat på att spara energi. Å andra sidan är de inte lika specialiserade på vissa födoämnen som tretåiga sengångare och därför anses de vara "snabbare".[1] Alla aktiviteter som upptagning av föda, parning, födelse samt sömn sker hängande med huvudet nedåt. De lämnar grenarna bara för att byta träd och för avsöndring av spillning. Sistnämnda sysselsättning behövs på grund av den ringa ämnesomsättningen bara en gång per vecka.[1] Uppe i träd kan de förflytta sig 36 meter per dag men på marken är de mycket hjälplösa.[3] Anmärkningsvärd är deras goda förmåga att simma. Tvåtåiga sengångare sover ungefär 15 timmar per dag och är huvudsakligen aktiva på natten.[4] De lever vanligen ensamma men ibland syns flera honor på samma träd.
Med sina främre klor och sina tänder har de bra förmåga att försvara sig mot fiender men främst utnyttjar de sitt kamouflage. På marken är de tämligen sårbar och där faller några individer offer för jaguarer, ozeloter eller andra kattdjur.[1]
Tvåtåiga sengångare är inte lika specialiserade som tretåiga sengångare. De äter frukter, löv och växternas knoppar.[1] Ibland tar de även insekter och andra mindre djur som föda.[4]
Även när dessa djur parar sig hänger de med huvudet nedåt i träden. Dräktigheten varar i cirka 9 till 11 månader och sedan föds ett enda ungdjur. Ungdjuret är där ungefär 25 centimeter långt och väger cirka 350 till 450 gram.[1][3] De första veckorna klamrar sig ungdjuret fast vid moderns päls. Ungdjuret börjar efter fem månader med fast föda och efter cirka två år är det självständigt. Honor blir efter tre och ett halvt år könsmogna, hannar efter fyra till fem år. Livslängden i naturen ligger vid 20 år. Djur i fångenskap blev upp till 32 år gamla.[1]
Det största hotet utgörs av förstöringen av arternas levnadsområde genom skogsröjning. Dessutom jagas de ofta av regionens ursprungsbefolkning. Några individer fångas för att sälja de som sällskapsdjur. Trots allt listas de tvåtåiga sengångare av IUCN inte till de hotade arterna.[2]
Av släktet finns idag två recenta arter:[5]
Tvåtåiga sengångare är närmare släkt med de utdöda jättesengångare av familjen Mylodontidae, som däremot levde på marken, än med de liksom trädlevande tretåiga sengångarna.[6] Choloepus bildar tillsammans med det utdöda släktet Megalonyx och andra utdöda arterna från Stora Antillerna familjen Megalonychidae.[7]
De två bevarade arterna av tvåtåiga sengångare är Linnés- (Choloepus didactylus) och Hoffmanns tvåtåiga sengångare (Choloepus hoffmanni). De är de enda medlemmarna av släktet Choloepus och de enda levande medlemmarna av familjen Megalonychidae. Även om de liknar de något mindre och generellt långsammare tretåiga sengångarna, så finns det inget nära släktskap mellan de båda släktena.
Поширені від Центральної Америки до півночі Південної Америки і басейну Амазонки.
Довжина тіла — 60-64 см, вага близько 9 кг. Жорстка з густим підшерстям шерсть забарвлена в сіро-коричневий або бежевий колір, на спині вона темніша і довга. На голій, кирпатій мордочці розташовані маленькі очі з темно-коричневою радужкою і невеликі вуха, зазвичай приховані в шерсті. Зуби коричневого кольору, позбавлені емалевого покриття і ростуть протягом усього життя тварини. Передні ноги двопалі, задні — трипалі. Всі пальці озброєні довгими (до 7 см), серповидно вигнутими пазурами. Ороговілі підошви лап голі, хвіст практично не розвинений.
Вони населяють тропічні ліси, більшу частину життя проводять на деревах, живлячись їхнім листям, квітками і плодами.
Парування відбувається цілий рік. Вагітність триває 5-6 місяців. Самиця приносить одного добре розвиненого, зрячого дитинча. Перші місяці життя він висить на тілі матері, а через 2-3 місяці починає самостійно харчуватися, тримаючись за матір. На сусідню гілку молодий лінивець переходить тільки в дев'ятимісячному віці. Дорослих розмірів він досягає до 2,5 років. .
До родини відносять близько двох десятків родів, серед яких лише один сучасний (Choloepus), що включає в себе два види: лінивець двопалий і лінивець Гофмана.[1].
Родина MEGALONYCHIDAE Gervais, 1855
Lười Megalonychidae là một họ động vật có vú trong bộ Pilosa. Họ này được Ameghino miêu tả năm 1889.[1] Họ này gồm nhóm tuyệt chủng Megalonyx và 2 loài còn sinh tồn trong chi Choloepus. Các loài Megalonychidae xuất hiện đầu tiên vào Oligocene sớm, 35 triệu năm trước ở miền nam Argentina (Patagonia), và lan rộng đến Antilles vào Miocene sớm.[2] Megalonychidae đến Bắc Mỹ đầu tiên ở island-hopping, 9 triệu năm trước, trước khi hình thanh eo đất Panama. Một vài nhánh của Megalonychidae tăng về kích thước theo thời gian. Loài đầu tiên trong nhóm này nhỏ và có thể một phần sống trên cây, trong khi đó, các loài trong Pliocene (khoảng 5 đến 2 triệu năm trước) đã có kích thước bằng phân nửa của loài Megalonyx jeffersonii trong Pleistocene muộn kể từ thời kỳ băng hà gần đây. Một số loài ở vùng Caribe từng có kích thước cỡ con mèo; với kích thước lùn như vậy nó đặc biệt thích nghi vùng nhiệt đới và các môi trường đảo hạn chế của chúng. Kích thước nhỏ này cho phép chúng sống trên cây.[3]
Các loài Megalonychidae sống dưới mặt đất đã tuyệt chủng ở Bắc và Nam Mỹ vào cuối Pleistocene, và ở Antilles cách nay khoảng 5000 năm trước hiện tại (trước 1950).[4]
Họ MEGALONYCHIDAE Gervais, 1855
|coauthors= bị phản đối (trợ giúp)
.png){kind=small}
Bài viết liên quan đến động vật có vú này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Lười Megalonychidae là một họ động vật có vú trong bộ Pilosa. Họ này được Ameghino miêu tả năm 1889. Họ này gồm nhóm tuyệt chủng Megalonyx và 2 loài còn sinh tồn trong chi Choloepus. Các loài Megalonychidae xuất hiện đầu tiên vào Oligocene sớm, 35 triệu năm trước ở miền nam Argentina (Patagonia), và lan rộng đến Antilles vào Miocene sớm. Megalonychidae đến Bắc Mỹ đầu tiên ở island-hopping, 9 triệu năm trước, trước khi hình thanh eo đất Panama. Một vài nhánh của Megalonychidae tăng về kích thước theo thời gian. Loài đầu tiên trong nhóm này nhỏ và có thể một phần sống trên cây, trong khi đó, các loài trong Pliocene (khoảng 5 đến 2 triệu năm trước) đã có kích thước bằng phân nửa của loài Megalonyx jeffersonii trong Pleistocene muộn kể từ thời kỳ băng hà gần đây. Một số loài ở vùng Caribe từng có kích thước cỡ con mèo; với kích thước lùn như vậy nó đặc biệt thích nghi vùng nhiệt đới và các môi trường đảo hạn chế của chúng. Kích thước nhỏ này cho phép chúng sống trên cây.
Các loài Megalonychidae sống dưới mặt đất đã tuyệt chủng ở Bắc và Nam Mỹ vào cuối Pleistocene, và ở Antilles cách nay khoảng 5000 năm trước hiện tại (trước 1950).
К семейству относят около двух десятков родов, среди которых лишь один современный, включающий в себя два вида[5]:
Вымершие роды:
К семейству относят около двух десятков родов, среди которых лишь один современный, включающий в себя два вида:
Род Choloepus Choloepus hoffmanni — Ленивец Гоффмана Choloepus didactylus — Двупалый ленивец, или унауВымершие роды:
† Род Acratocnus Anthony, 1916 † Род Ahytherium Cartelle et al., 2008 † Род Analcimorphus Ameghino, 1891 † Род Diheterocnus Kraglievich, 1928 † Род Hyperleptus Ameghino, 1891 † Род Imagocnus MacPhee et Iturralde-Vinent, 1994 † Род Megalocnus Leidy, 1868 — Мегалокнусы † Род Megalonychops Kraglievich, 1927 † Род Megalonychotherium Scott, 1904 † Род Megalonyx Harlan, 1825 — Мегалониксы † Род Meizonyx Webb et Perrigo, 1985 † Род Mesocnus Matthew, 1931 † Род Microcnus Matthew, 1931 † Род Miocnus Matthew, 1931 † Род Nothropus Burmeister, 1882 † Род Paulocnus Hoojer, 1962 † Род Pliometanastes Hirschfeld et Webb, 1968 † Род Proplatyarthrus Ameghino, 1905二趾樹懶科（學名：Megalonychidae）包含現存的二趾樹懶以及已絕種的巨爪地懶，最早出現在 3,500 萬年前漸新世的南阿根廷（巴塔哥尼亞），最遠曾經在中新世早期時分布至安地列斯群島[1]。二趾樹懶科的成員在 900 萬年前透過島嶼跳轉的形式來到北美洲，遠早於巴拿馬地峽的形成。最早的成員體型很小而且可能棲息於樹上，然而到了更新世晚期第四紀冰河時期，體型最大的傑氏巨爪地懶體長可達 3米（9.8英尺）[2]，且為完全陸生。一些分布在加勒比海群島上的成員有島嶼侏儒化的現象，或許保留了一定程度爬樹的能力[3]。
二趾樹懶科的地懶在更新世末期時絕種，在安地列斯群島群島上則有個體存活至西元前 5,000 年[4]。二趾樹懶科現存僅有二趾樹懶屬一屬，包含兩種二趾樹懶。
二趾樹懶科 Gervais 1855
二趾樹懶科（學名：Megalonychidae）包含現存的二趾樹懶以及已絕種的巨爪地懶，最早出現在 3,500 萬年前漸新世的南阿根廷（巴塔哥尼亞），最遠曾經在中新世早期時分布至安地列斯群島。二趾樹懶科的成員在 900 萬年前透過島嶼跳轉的形式來到北美洲，遠早於巴拿馬地峽的形成。最早的成員體型很小而且可能棲息於樹上，然而到了更新世晚期第四紀冰河時期，體型最大的傑氏巨爪地懶體長可達 3米（9.8英尺），且為完全陸生。一些分布在加勒比海群島上的成員有島嶼侏儒化的現象，或許保留了一定程度爬樹的能力。
二趾樹懶科的地懶在更新世末期時絕種，在安地列斯群島群島上則有個體存活至西元前 5,000 年。二趾樹懶科現存僅有二趾樹懶屬一屬，包含兩種二趾樹懶。
