Rhinopithecus A. Milne-Edwards 1872

Rhinopithecus és un gènere de micos del Vell Món. Aquests primats rars viuen al nord del Vietnam i Myanmar i al sud de la Xina, a les províncies de Guizhou, Yunnan, Sichuan i el Tibet. Malgrat que la versió catalana del nom és rinopitec i tots els membres del gènere són anomenats així, no és un terme sinònim de Rhinopithecus, ja que els membres dels gèneres Simias i Pygathrix també són anomenats així.

Espècies

El gènere Rhinopithecus inclou les següents espècies:

• Rinopitec daurat, Rhinopithecus roxellana (Xina)
• Rinopitec negre, Rhinopithecus bieti (Xina)
• Rinopitec de Brelich, Rhinopithecus brelichi (Xina)
• Rinopitec de Tonquín, Rhinopithecus avunculus (Vietnam)
• Rinopitec de Stryker, Rhinopithecus strykeri (Myanmar)

Die Stumpfnasenaffen (Rhinopithecus) sind eine Primatengattung aus der Gruppe der Schlankaffen innerhalb der Familie der Meerkatzenverwandten (Cercopithecidae). Die Gattung umfasst fünf Arten, die in China, Vietnam und dem Norden Myanmars leben und teilweise sehr selten sind.

Beschreibung

Die Stumpfnasenaffen haben ihren Namen von den kurzen, kaum aus dem runden Gesicht ragenden Stupsnasen, deren Öffnungen nach vorne gerichtet sind. Es sind relativ bunte Affen mit langem Fell, insbesondere an Schultern und Rücken. Sie erreichen eine Kopfrumpflänge von 51 bis 83 cm und eine Schwanzlänge von 55 bis 97 cm.

Verbreitung und Lebensraum

Stumpfnasenaffen leben in Asien, ihr Verbreitungsgebiet umfasst Reliktwälder in den zentralen und südlichen Regionen Chinas sowie der Norden Vietnams. Sie bewohnen Gebirgswälder bis zu einer Höhe von 4500 Metern. Die drei chinesischen Arten leben dabei in gemäßigten Koniferen- oder Mischwäldern, in denen es im Winter häufig schneit und sehr kalt wird, sie zählen zu den kältetolerantesten Primaten überhaupt.

Lebensweise und Ernährung

Zwei Arten, die Gold- und die Schwarze Stumpfnase, leben teilweise am Boden und teilweise in den Bäumen (semi-terrestrisch), die Graue und die Tonkin-Stumpfnase sind hingegen meist auf Bäumen zu finden. Alle Arten leben in variablen Gruppen von teilweise 600 Exemplaren zusammen, die sich in Zeiten des Nahrungsmangels (vor allem im Winter) in kleinere Untergruppen aufspalten. Untergruppen bestehen aus 5 bis 75 Tieren und sind meist Haremsgruppen mit nur einem Männchen. Stumpfnasen sind territoriale Tiere, die ihr Revier vor allem mit Geschrei gegenüber anderen verteidigen. Überhaupt kennen sie eine Vielzahl von Lauten, die manchmal von etlichen Tieren gleichzeitig fast chorartig aufgeführt werden.

Stumpfnasen sind Pflanzenfresser, ihre Nahrung besteht aus Baumnadeln, Knospen, Früchten, Blättern und Samen. Im Winter nehmen sie vielfach Flechten oder Baumrinde zu sich. Ein mehrkammeriger Magen hilft ihnen bei der Verdauung ihrer Nahrung.

Fortpflanzung

Der Impuls zur Paarung geht vom Weibchen aus. Es nimmt Augenkontakt mit dem Männchen auf und läuft dann ein kurzes Stück weg, manchmal präsentiert sie ihm auch ihren Genitalbereich. Wenn das Männchen Interesse zeigt, was nicht immer der Fall ist, kommt es zur Begattung. Nach rund 200-tägiger Tragzeit kommt im Frühling oder Frühsommer meist ein Jungtier zur Welt. Jungtiere werden mit fünf bis sieben Jahren geschlechtsreif. Über Stillzeit oder Lebenserwartung ist nichts bekannt.

Bedrohung

Die Stumpfnasenaffen gehören zu den bedrohtesten Primaten. Schuld daran war früher teilweise die Jagd, im Übrigen gilt das Fell dieser Affen als Heilmittel gegen Rheuma und wurde im chinesischen Kaiserreich zu zeremonieller Kleidung verarbeitet. Heute trägt die Rodung der Wälder die Hauptschuld an der Gefährdung. Von vier der fünf Arten leben heute weniger als 1500 Exemplare, nur die Goldstumpfnase ist noch häufiger.

Arten und Systematik

Innerhalb der Gattung der Stumpfnasen werden fünf Arten unterschieden:

• Die Goldstumpfnase (Rhinopithecus roxellana) ist überwiegend goldgelb gefärbt und die häufigste und bekannteste Art.
• Die Schwarze Stumpfnase (R. bieti) lebt in Yunnan und Tibet.
• Die Graue oder Guizhou-Stumpfnase (R. brelichi) kommt nur im Fanjin-Gebirge in der chinesischen Provinz Guizhou vor.
• Die Tonkin-Stumpfnase (R. avunculus) lebt nicht in China, sondern im nördlichen Vietnam. Mit nur mehr rund 300 Tieren ist sie die seltenste Art.
• Der Burmesische Stumpfnasenaffe (Rhinopithecus strykeri) aus dem Norden Myanmars^[1]

Nicht in diese Gattung gehört die Pageh-Stumpfnase, die eine eigene Gattung (Simias) bildet.

Ihre nächsten Verwandten sind die Kleideraffen, manchmal werden sie sogar in die gleiche Gattung wie diese (Pygathrix) gestellt.

Literatur

• Thomas Geissmann: Vergleichende Primatologie. Springer-Verlag, Berlin u. a. 2003, ISBN 3-540-43645-6.
• Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. 6th edition. Johns Hopkins University Press, Baltimore MD 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Einzelnachweise

1. ↑ Geissmann. T et al.: A new species of Snub-nosed monkey, Genus Rhinopithecus Milne-Edwards, 1872 (Primates, Colobianae), From Northern Kachin State, Northeastern Myanmar. In: American Journal of Primatology, Wiley-Blackwell, doi:10.1002/ajp.20894

Snub-nosed monkeys are a group of Old World monkeys and make up the entirety of the genus Rhinopithecus. The genus is rare and not fully researched. Some taxonomists group snub-nosed monkeys together with the genus Pygathrix.

Distribution and habitat

Snub-nosed monkeys live in Asia, with a range covering southern China (especially Tibet, Sichuan, Yunnan, and Guizhou) extending into the northern parts of Myanmar and Vietnam. Snub-nosed monkeys inhabit mountain forests up to elevations of more than 4,000 m (13,000 ft). In the winter, they move into the deeply secluded regions. Higher elevation areas are more remote and difficult for humans to access and utilize and other studies have found less deforestation, more reforestation and afforestation, less range contraction, and less extinction in topographically steep areas. All Rhinopithecus species inhabit primary forest and grid cells with tree cover ≥ 75% might constitute important potential habitat.^[1]

Description

These monkeys are named for the short stump of a nose on their round faces, with nostrils arranged forward. They have relatively multicolored and long fur, particularly at the shoulders and backs. They grow to a length of 51–83 cm (20–33 in) with a tail of 55–97 cm (22–38 in).

Behavior

Snub-nosed monkeys spend the majority of their life in the trees. They live together in very large groups of up to 600 members, splitting up into smaller groups in times of food-scarcity, such as in the winter. Groups consist of many more males than females. They have territorial instincts, defending their territory mostly with shouts. They have a large vocal repertoire, calling sometimes solo while at other times together in choir-like fashion.

Diet

The diet of these animals consists mainly of tree needles, bamboo buds, fruits and leaves. A multi-chambered stomach helps them with digesting their food.

Breeding

The impulse for mating starts with the female. She takes up eye contact with the male and runs away a short bit, then flashes her genitals. If the male shows interest (which does not always occur), he joins the female and they mate. The 200-day gestation period ends with a single birth in late spring or early summer. Young animals become fully mature in about six to seven years. Zoologists know little about their lifespan.

Conservation

The golden^[2] and black-and-white snub-nosed monkeys^[3] are both endangered species, while the other three species are critically endangered.^[4][5][6]

Golden snub-nosed monkey communities with large populations have high genetic diversity, but also show higher levels of recent inbreeding than other snub-nosed monkeys.^[7]

Species

• Genus Rhinopithecus^[8]
  • Golden snub-nosed monkey, Rhinopithecus roxellana
    • Moupin golden snub-nosed monkey, R. r. roxellana
    • Qinling golden snub-nosed monkey, R. r. qinlingensis
    • Hubei golden snub-nosed monkey, R. r. hubeiensis
  • Black-and-white snub-nosed monkey, Rhinopithecus bieti
  • Gray snub-nosed monkey, Rhinopithecus brelichi
  • Tonkin snub-nosed monkey, Rhinopithecus avunculus
  • Myanmar or black snub-nosed monkey, Rhinopithecus strykeri^[9]

See also

• Wildlife of China

References

Rhinopithecus es un género de primates catarrinos de la familia Cercopithecidae. Incluye cinco especies endémicas de un área extendida entre el sur de China y el norte de Birmania.^[1]​

Especies

• Rhinopithecus roxellana
• Rhinopithecus bieti
• Rhinopithecus brelichi
• Rhinopithecus avunculus
• Rhinopithecus strykeri^[2]​

Referencias

Le rhinopithèque (Rhinopithecus) est un genre de singes appartenant à la famille des Cercopithecidae. Il comprend toutes les espèces nommées « rhinopithèque » en français, sauf le Rhinopithèque à pieds noirs qui est classé dans le genre Pygathrix. Ces singes, dont le nez semble avoir été amputé, vivent tous en Asie du Sud-Est. Grâce à sa fourrure, le rhinopithèque de Chine supporte des températures extrêmes. Dans les sociétés de rhinopithèques, les mères occupent un rang plus élevé que les femelles sans petit, et les mâles ayant plusieurs partenaires acquièrent un statut supérieur^[1].

Classification scientifique

Les rhinopithèques sont des singes exclusivement asiatiques très proches d'un point de vue morphologique et taxonomique des doucs (genre Pygathrix).

Les taxinomistes ne sont d'ailleurs pas tous d'accord pour en faire un genre à part entière et le faible niveau de connaissance, tant des doucs que des rhinopithèques ne permet pas de pencher plus en faveur de l'une ou l'autre des argumentations. Le genre Rhinopithecus a été inclus dans Pygathrix par Groves (1970), Szalay & Delson (1979) et McKenna & Bell (1997), mais Jablonski & (Peng 1993) et Groves (2001) ont finalement réhabilité ce genre et l'ont à nouveau distingué comme un genre à part^[2].

Liste d'espèces

Selon NCBI (16 septembre 2017)^[3] :

• Rhinopithecus avunculus — Rhinopithèque du Tonkin^[4],[5]
• Rhinopithecus bieti — Rhinopithèque brun^[4],[5], Rhinopithèque de Monseigneur Biet^[5], Rhinopithèque du Yunnan^{[réf. nécessaire]} ou Rhinopithèque noir et blanc^{[réf. nécessaire]}
• Rhinopithecus brelichi — Rhinopithèque jaune doré^[4],[5] ou Rhinopithèque du Guizhou^{[réf. nécessaire]}
• Rhinopithecus roxellana — Rhinopithèque de Roxellane^[4],[5]
• Rhinopithecus strykeri — Rhinopithèque de Stryker^[6]

Caractéristiques du genre

D'un point de vue pratique, les 4 espèces de rhinopithèques sont faciles à distinguer de toutes les autres espèces de singes par un trait anatomique unique, à savoir un appendice nasal réduit à sa plus simple expression, muni de deux immenses narines fendues de haut en bas qui donnent l'impression que le nez a été amputé.

Ces espèces sont souvent montagnardes ce qui explique tant leur imposant pelage que leur surprenant régime alimentaire reposant à un fort pourcentage sur des lichens, des feuilles et des herbes. Toutes ces espèces sont menacées, sauf le rhinopithèque de Roxellane qui, un temps proche de l'extinction, a bénéficié indirectement des campagnes de protection du panda géant qui vit sur les mêmes terres que lui et dont l'habitat a été partiellement restauré ou préservé.

Leur longue queue leur sert à se stabiliser lors de leurs périlleuses acrobaties entre les arbres.

Le Rhinithecus est l'unique primate à savoir marcher debout dans la neige mis à part l'homme^[7].

Reproduction

C'est la femelle qui prend l'initiative de l'accouplement ; par des regards elle prend contact avec le mâle puis s'enfuit sur une courte distance ; parfois aussi elle lui présente ses parties génitales. Si le mâle montre de l'intérêt, ce qui n'arrive pas toujours, l'accouplement s'ensuit. Après une gestation d'environ 200 jours un petit (un seul la plupart du temps) vient au monde au printemps ou au début de l'été. Les jeunes atteignent leur maturité sexuelle entre cinq et sept ans. Sur la durée de l'allaitement ou l'espérance de vie on ne sait rien.

Notes et références

Rhinopithecus Milne Edwards, 1872 è un genere di scimmie del Vecchio Mondo appartenenti alla famiglia Cercopithecidae (sottofamiglia Colobinae), diffuso in Asia.

Descrizione

Queste scimmie, note anche come scimmie dal naso camuso, devono il loro nome comune al breve moncone di naso che spicca sulla loro faccia rotonda, con le narici disposte in avanti. Hanno una lunga pelliccia relativamente variopinta, soprattutto sulle spalle e sul dorso. La loro lunghezza varia tra i 51 e gli 83 cm, a cui si aggiunge una coda tra i 55 e i 97 cm.

Biologia

Le scimmie dal naso camuso abitano le foreste montane fino all'altezza di 4000 m e in inverno si spostano verso le più appartate altitudini inferiori. Trascorrono la maggior parte della loro vita sugli alberi. Vivono insieme in gruppi molto grandi che possono raggiungere i 600 membri, dividendosi in gruppi più piccoli nei periodi di scarsità di cibo, come d'inverno. I gruppi comprendono molti più maschi che femmine. Hanno uno spiccato istinto territoriale e difendono il loro territorio soprattutto emettendo delle forti grida. Hanno un vasto repertorio vocale che possono talvolta esibire da sole, mentre altre volte emettono richiami tutte insieme, formando una specie di coro.

Alimentazione

La dieta di questi animali consiste soprattutto di aghi di conifere, germogli di bambù, frutta e foglie. Uno stomaco multicamerato le aiuta a digerire meglio il cibo.

Riproduzione

L'impulso ad accoppiarsi colpisce prima la femmina. Con lo sguardo essa entra in contatto con il maschio e poi scappa via per una breve distanza, mettendo in mostra i genitali. Se il maschio mostra interesse (cosa che non sempre accade), raggiunge la femmina e si accoppia. Dopo un periodo di gestazione di 200 giorni essa dà alla luce un solo piccolo alla fine della primavera o all'inizio dell'estate. I giovani diventano completamente maturi tra i 5 e i 7 anni di età. Gli zoologi conoscono molto poco sulla durata della loro vita.

Distribuzione

Le scimmie del genere Rhinopithecus vivono in Asia e il loro areale va dalla Cina meridionale (soprattutto Tibet, Sichuan, Yunnan e Guizhou) fino alle regioni settentrionali del Vietnam e al Myanmar nord-orientale. Si erano avvicinati all'estinzione ma nell'ultimo periodo un picco improvviso di nascite ha riportato il numero degli esemplari fuori dalla zona a rischio.

Tassonomia

Le scimmie del genere Rhinopithecus, prima di essere riconosciute come un genere a sé stante, venivano raggruppate assieme alle specie del genere Pygathrix, con le quali sono in effetti strettamente imparentate.

Il genere comprende 5 specie:

• Rhinopithecus avunculus - rinopiteco del Tonchino
• Rhinopithecus bieti - rinopiteco bruno
• Rhinopithecus brelichi - rinopiteco dal mantello bianco
• Rhinopithecus roxellana - rinopiteco dorato
• Rhinopithecus strykeri - rinopiteco di Stryker^[1]

Note

Bibliografia

• (EN) Colin Groves, Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference, a cura di D.E. Wilson e D.M. Reeder, 3ª ed., Johns Hopkins University Press, 2005, PP.542-543, ISBN 0-8018-8221-4.

• 4 rūšys, žr. tekstą

Riestanosės beždžionės (lot. Rhinopithecus) – šunbeždžionių (Cercopithecidae) šeimos primatų gentis, priklausanti laibaliemenių beždžionių pošeimiui. Tai mažiausiai ištirti ir reti primatai.

Gentyje 4 rūšys:

• Auksuotoji riestanosė beždžionė (Rhinopithecus roxellana). Turi storą kailį ir papurusią uodegą, todėl gali ištverti minusines temperatūras šaltuose kalnų miškuose. Juda medžiuose arba ant žemės stipriomis, storomis galūnėmis. Trumpais ir storais pirštais renka lapus, sėklas ir kerpes. Ieškodami maisto ir veisimosi metu dideli, kelių šimtų individų būriai susiskirsto į vieno patino ir daugelio patelių grupes. Gyvena Rytų Azijoje.
• Juodoji riestanosė beždžionė (Rhinopithecus bieti)
• Pilkoji riestanosė beždžionė (Rhinopithecus brelichi)
• Tonkino riestanosė beždžionė (Rhinopithecus avunculus)

De stompneusapen (Rhinopithecus), ook wel goudapen genoemd, zijn een geslacht uit de familie Apen van de Oude Wereld (Cercopithecidae).

Verspreiding en leefgebied

Deze zeldzame apen komen voor in het noorden van Vietnam en Myanmar en in het zuiden van China, in de provincies Guizhou, Yunnan, Sichuan en Tibet.

Taxonomie

Rokselana^[4] (Rhinopithecus) – rodzaj ssaka z rodziny koczkodanowatych (Cercopithecidae).

Występowanie

Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Azji^[5].

Systematyka

Nazewnictwo

Nazwa rodzajowa jest połączeniem słów z języka greckiego: ῥις rhis, ῥινος rhinos – „nos” oraz πίθηκος píthēkos – „małpa”^[6].

Gatunek typowy

Semnopithecus roxellana Milne-Edwards, 1870

Podział systematyczny

Do rodzaju należą następujące gatunki^[4][5]:

• Rhinopithecus avunculus – rokselana zadartonosa
• Rhinopithecus bieti – rokselana czarna
• Rhinopithecus brelichi – rokselana szara
• Rhinopithecus roxellana – rokselana złocista
• Rhinopithecus strykeri – rokselana białobroda – takson opisany naukowo w 2011 roku^[7]

Uwagi

Przypisy

Rhinopithecus é um gênero de macacos da família Cercopithecidae. Somente cinco espécies integram este gênero endêmico de uma área que se estende do sul da China ao norte do Vietnã e Mianmar.

Espécies

• Rhinopithecus avunculus Dollman, 1912
• Rhinopithecus bieti Milne-Edwards, 1897
• Rhinopithecus brelichi Thomas, 1903
• Rhinopithecus roxellana Milne-Edwards, 1870
• Rhinopithecus strykeri Geissman et al., 2010

Referências

• GROVES, C. P. Order Primates. In: WILSON, D. E.; REEDER, D. M. (Eds.). Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference. 3. ed. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2005. v. 1, p. 111-184.
• Geissmann, T.; Lwin. G.; Aung. S.; Naing Aung, T.; Aung, Z.M.; Hla, T.; Grindley, M.; Momberg, F. (2010). «A new species of Snub-nosed monkey, Genus Rhinopithecus Milne-Edwards, 1872 (Primates, Colobianae), From Northern Kachin State, Northeastern Myanmar». American Journal of Primatology. doi:10.1002/ajp.20894

Trubbnäsapor (Rhinopithecus) är ett släkte langurer i familjen markattartade apor. Släktet består av fem arter som lever i Kina, Burma och Vietnam.

Kännetecken

Släknamnet syftar på den korta nosen som har två framåtriktade näsborrar. Pälsens färg varierar mycket, särskilt vid skuldrorna och ryggen. Kroppslängden ligger mellan 51 och 83 centimeter och därtill kommer en 55 till 97 centimeter lång svans.^[1]

Utbredning och habitat

Trubbnäsapor förekommer i asiatiska skogar i centrala och södra Kina samt i norra Burma och Vietnam. Skogarna täcker ofta bergstrakter upp till 4 500 meter över havet. För de arter som lever i Kina utgörs habitatet av blandskogar och barrskogar. Området är kallt och under vintern faller nederbörden som snö. Arterna är alltså ganska resistenta mot kyla.^[1]

Levnadssätt

Arterna grå trubbnäsapa och Rhinopithecus avunculus lever huvudsakligen sitt liv i träd, medan gyllene och svart trubbnäsapa vistas både på marken och i träd. Alla arter lever i grupper. Det finns sammanlagt omkring 10 000 exemplar av gyllene trubbnäsapa, och bland dem har man observerat grupper med upp till och med 600 individer. Övriga arter är betydligt mindre talrika, och det är numera sällan man observerar grupper som omfattar fler än 100 individer. Under den kalla årstiden är tillgången på föda mindre, och grupperna delas då ofta upp i mindre flockar. Dessa undergrupper liknar ett harem med en dominant hanne och flera honor, samt deras ungdjur. Varje grupp har ett revir och kommunikationen sker med skrik. Hos trubbnäsapor finns flera olika läten och ibland påminner kommunikationen om körmelodier.

Arterna är växtätare och livnär sig av barr, knoppar, frukter, blad och frön. Under vintern äter de även bark och lav.^[2] De har en magsäck med flera segment som förbättrar ämnesomsättningen.

Fortplantning

Honor visar för hannen när de är brunstiga. De tar till exempel ögonkontakt med hannen och uppsöker sedan en plats längre bort från övriga gruppmedlemmar. Ibland visar honan sina könsdelar. Efter dräktigheten som varar i ungefär 200 dagar föds under våren eller sommaren vanligen ett enda ungdjur. Det är okänt hur länge honan ger di. Ungarna blir könsmogna i femårsåldern, men den genomsnittliga sammanlagda livslängden är okänd.

Hot

Alla arter är hotade i beståndet. Tidigare jagades de för köttets skull. Deras päls är enligt traditionell kinesisk medicin ett medel mot ledgångsreumatism och liknande sjukdomar. Under det kinesiska kejsarriket användes pälsen för ceremoniella kläder. Idag utgörs hotet främst av habitatförstöring. Endast gyllene trubbnäsapa har en någorlunda levnadskraftig population med cirka 10 000 individer men listas ändå som starkt hotad av Internationella naturvårdsunionen (IUCN).^[2][3]

Systematik

Vanligen räknas fem arter till släktet:^[4]

• Gyllene trubbnäsapa (Rhinopithecus roxellana) har en gyllene till rödbrun päls och den mest kända och talrika arten. Den förekommer i centrala Kina och listas som starkt hotad av IUCN.
• Svart trubbnäsapa (R. bieti) lever i Yunnan och Tibet och listas som starkt hotad.
• Grå trubbnäsapa (R. brelichi) förekommer i bergsområdet Fanjing (också kallat Wuling) i den kinesiska provinsen Guizhou, listas som starkt hotad.
• R. avunculus lever utanför Kina i norra Vietnam. Beståndet uppskattas till 200 individer och arten listas som akut hotad.
• R. strykeri hittades 2010 i norra Burma.^[5] Pälsfärgen är svart. Det finns antagligen cirka 300 individer och arten är listad som akut hotad.^[2]

Pagehtrubbnäsa räknas inte till släktet utan i ett eget släkte, Simias.

Deras närmaste släktingar hittas i släktet kostymapor (Pygathrix) och ibland sammanfattas bägge släkten i ett gemensamt taxon.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 18 november 2008.

Noter

1. ^ [a b] Nowak, R. M. (1999) sid. 597–599 delvis online
2. ^ [a b c] ”Stumpfnasenaffen” (på tyska). National Geographic (juni): sid. 140. 2008.
3. ^ Yongcheng, L.; Richardson, M. (2008). ”Rhinopithecus” (på engelska). The IUCN Red List of Threatened Species. IUCN. https://www.iucnredlist.org/search?query=Rhinopithecus&searchType=species. Läst 10 maj 2013.
4. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Rhinopithecus
5. ^ Geissmann, T.; Lwin, G.; Aung, S.; Naing Aung, T.; Aung, Z.M.; Hla, T.; Grindley, M.; Momberg, F. (2010). ”A new species of Snub-nosed monkey, Genus Rhinopithecus Milne-Edwards, 1872 (Primates, Colobianae), From Northern Kachin State, Northeastern Myanmar” (på engelska). American Journal of Primatology. doi:10.1002/ajp.20894.

Tryckta källor

• Thomas Geissmann: Vergleichende Primatologie. Springer-Verlag, 2002, ISBN 3-540-43645-6
• Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999, ISBN 0-8018-5789-9

• 1 Вигляд
• 2 Стиль життя
• 3 Життєвий цикл
• 4 Загрози
• 5 Види
• 6 Джерела

Rhinopithecus là một chi động vật có vú trong họ Cercopithecidae, bộ Linh trưởng. Chi này được Milne-Edwards miêu tả năm 1872.^[1] Loài điển hình của chi này là Semnopithecus roxellana Milne-Edwards, 1872.

Các loài

Chi này gồm các loài:

• Rhinopithecus avunculus
• Rhinopithecus bieti
• Rhinopithecus brelichi
• Rhinopithecus roxellana

Hình ảnh

Chú thích

Tham khảo

• Dữ liệu liên quan tới Rhinopithecus tại Wikispecies
• Phương tiện liên quan tới Rhinopithecus tại Wikimedia Commons

Bài viết liên quan đến Bộ Linh trưởng này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.

• x
• t
• s

• 1 Распространение
• 2 Описание
• 3 Поведение
• 4 Воспроизводство
• 5 Виды
• 6 Ссылки

仰鼻猴属（学名Rhinopithecus），属于灵长目猴科疣猴亚科。由于世界上最早发现的仰鼻猴是长有金黄色皮毛、生活在中国的四川、陕西、甘肃的川金丝猴，所以这一属的动物通常被称为金丝猴，它的英文名字直译成中文是仰鼻猴。这一属共有五种动物，都分布在亚洲，其中有三个种分布在中国，数量稀少，都是濒危动物。

特征

仰鼻猴的鼻孔与面部几乎平行，俗称“朝天鼻”，这一特点是对高原缺氧环境的适应，鼻梁骨的退化有利于减少在稀薄空气中呼吸的阻力。仰鼻猴体形中等，51~83厘米不等，尾长与身长差不多。

仰鼻猴背部有发亮的长毛；颜面青色，一般头顶、颈项、肩膀、上臂、背部和尾部灰黑色，头侧、颈侧、躯体侧面和四肢内侧褐黄色。不同种毛色也有不同，川金丝猴毛色金黄，黔金丝猴和滇金丝猴毛色为黑灰色，缅甸金丝猴全身呈黑色。

习性

仰鼻猴栖息于2000~3000米地区的高山密林中。以野果、嫩芽、竹笋等植物为食，有垂直迁徙的习性，为群居动物，有丰富的社群行为，有多种的喊叫声。由于它们生活环境隐蔽，不易被人发现，所以对它们的研究并不多。仰鼻猴的孕期约200多天，5~7年性成熟。

分布

仰鼻猴（金丝猴）都分布在亚洲，其中三种（滇金丝猴、黔金丝猴、川金丝猴）分布在中国的西南山区，另一种越南金丝猴分布在越南北部。緬甸金絲猴分佈於緬甸北部。

分类和命名

金丝猴的进化树

关于仰鼻猴属内的分类一直存在争议。有人观察到人工饲养下互配可育，认为应该是一个种的四个亚种。现在比较一致的看法是，仰鼻猴最早是分布在横断山脉的一个种，后来由于地质变化发生生殖隔离而演化出4个种，这种隔离发生于约2.5万年前，由于隔离的时间比较短，这些种并不是完全种。依照不同的生态特点，进入高海拔生存的滇金丝猴称为进化上先进种，而越南金丝猴相对最原始，川金丝猴与黔金丝猴亲缘较紧，黔金丝猴相对较原始。

学名Rhinopithecus可分为两部分：rhino和pithecus。Rhino是鼻子的意思，pithecus是猴子的意思。本属有五个种：

• 川金丝猴（Rhinopithecus roxellana）
  同物异名
  • Semnopithecus roxellana
  • Rhinopithecus roxellanae,Milne-Edwards,1897　
• 滇金丝猴（Rhinopithecus bieti）
• 黔金丝猴（Rhinopithecus brelichi）
• 越南金丝猴（Rhinopithecus avunculus）
• 緬甸金絲猴（Rhinopithecus strykeri）

在中国，古代人们对仰鼻猴属的动物的称谓很多，如下：狖、蜼、果然、猱、狨、獑猢、宗彝。

进化

仰鼻猴属发生在距今100多万年前的更新世时期的中国秦岭地区，一般认为金丝猴的起源与欧亚晚中新世至上新世时期的中猴（Mesopithecus一种古老的疣猴）和来自欧洲的Doliehcpithecus有关。

参考

• 《金丝猴解剖》 叶智彰等著 云南科技出版社 1987年 ISBN 7-5416-0033-4
• 《金丝猴研究》 全国强、谢家骅主编 上海科技教育出版社 2002年 ISBN 7-5428-2956-4

들창코원숭이는 구세계원숭이에 속하는 들창코원숭이속(Rhinopithecus) 원숭이의 총칭이다. 이 속 원숭이는 희귀하여, 좀 더 연구가 필요하다. 일부 분류학자들은 들창코원숭이를 두크원숭이속(Pygathrix)과 함께 분류하기도 한다.

들창코원숭이는 중국 남부(특히 티베트와 쓰촨, 윈난 그리고 구이저우)를 망라하는 범위뿐만 아니라 베트남 북부 지역, 즉 아시아에 산다.

이들 원숭이들은 자신의 이름처럼 둥근 얼굴에 짧고 뭉툭한 코를 지니고 있으며, 콧구멍은 앞으로 나와 있다. 이들은 특히 어깨와 등 쪽에 비교적 다채로운 색깔과 긴 털을 가지고 있다. 키는 51에서 83 cm까지 자라며 꼬리는 55에서 97 cm정도이다.

들창코원숭이의 4000m 이상의 높은 산의 숲에 거주하며, 겨울에는 아주 인적이 드문 곳으로 이동한다. 이들은 주로 나무 위에서 시간을 보낸다. 또 600마리까지 매우 큰 무리를 형성하여 함께 지내며, 겨울처럼 먹이를 찾기 힘들때는 더 작은 무리로 나뉘어 생활한다. 무리는 암컷보다 수컷이 좀 더 많게 구성된다. 본능적으로 자신의 영역을 보호하려 하며, 이 영역 표시를 대부분 코로 한다. 이들은 매우 큰 소리를 내며, 혼자서 부르거나 어떤 때는 합창단식으로 여럿이 함께 소리를 낸다.

이 원숭이의 먹이는 주로 나뭇잎, 죽순, 과일과 잎을 구성된다. 여러 개의 방으로 이루어진 위를 통해 음식을 소화한다.

짝짓기가 시작되는 신호는 암컷과 함께 시작된다. 암컷은 수컷의 시선을 끌고, 자신의 생식기를 보여준다. 만일 수컷이 관심을 보이면(항상 관심을 보이는 것은 아니다.) 수컷은 암컷과 짝짓기를 한다. 임신 기간은 200일이며, 늦봄이나 초여름에 한 마리의 새끼를 낳는다. 새끼는 약 6 ~ 7년이 지나면 완전히 성숙해진다. 동물학자들은 이들의 생태에 대해 아직 잘 모르고 있다.

하위 종

• 황금들창코원숭이 (Rhinopithecus roxellana)
  • 모핀황금들창코원숭이 (Rhinopithecus roxellana roxellana)
  • 친링황금들창코원숭이 (Rhinopithecus roxellana qinlingensis)
  • 후베이황금들창코원숭이 (Rhinopithecus roxellana hubeiensis)
• 검은들창코원숭이 (Rhinopithecus bieti)
• 회색들창코원숭이 (Rhinopithecus brelichi)
• 통킹들창코원숭이 (Rhinopithecus avunculus)
• 미얀마들창코원숭이 (Rhinopithecus strykeri)^[2]

각주