nimet breadcrumb-navigoinnissa
The Mexican fishing bat is the largest North American member of the genus Myotis, characterized by long, enlarged and laterally compressed claws on the hind feet, elongate feet and legs. The margin of the plagiopatagium is attached to the side of the foot, as in many other members of the subgenus Leuconoe. The skull has a low braincase and broad rostrum.
The wings of the Mexican fishing bat are long and relatively large, with a high aspect ratio (AR) and low wing load (WL). Wings with high aspect ratio allow for highly efficient flight, however, the ability to maneuver well is compromised. Because the bats forage over open water, maneuverability is not a priority. Low wing load allows the bat to carry heavy loads in flight, so carrying prey items is not a problem. These wing features contribute to the bat's foraging style-- slow, low flight over the open water.
Like other fishing bats, the Mexican fishing bat has very large feet and long claws. The toes and large sharp claws are laterally compressed to minimize drag when skimming through the water to catch a prey item. The bat's long calcar folds forward along the lower portion of the hindlimb, so that the uropatagium is out of the way when the bat is fishing.
The fur is fawn to brown, with dark gray at the base. The underparts are whitish. There are a few hairs at the base of its uropatagium on the underside, but on the dorsal surface there is a relatively thick layer on the distal third of the membrane.
(Altringham, 1996; Hill and Smith, 1984.)
Average mass: 25 g.
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Average mass: 25 g.
Average basal metabolic rate: 0.199 W.
Average lifespan
Status: wild: 10.0 years.
Average lifespan
Status: captivity: 10.0 years.
Myotis vivesi lives on the islands and coastal areas on both sides of the Sea of Cortez and on the west-central coast of the Baja California peninsula. They forage over water in these areas. They roost in caves or rock crevices, and have also been found living under large flat rocks along the beach (Altringham, 1996).
Habitat Regions: tropical ; terrestrial ; saltwater or marine
Terrestrial Biomes: desert or dune ; chaparral
Aquatic Biomes: coastal ; brackish water
Other Habitat Features: estuarine
The Mexican fishing bat is endemic to the islands and coastal areas on both sides of the Sea of Cortez and the west-central coast of the Baja California peninsula (Arita and Ortega, 1998; Bogan, 1999).
Biogeographic Regions: neotropical (Native )
The Mexican fishing bat feeds on marine crustaceans and fish. Their fishing behavior is thought to have evolved from feeding on insects floating or swimming in the water. Individuals generally forages over marine lagoons and eat small marine fish, which have a high salt contact. As the bat's habitat is also in an arid region, it has a highly modified urinary system, similar to other organisms that must conserve water. Their digestive tract is similar to that of other carnivorous bat species, with a pyloric region relatively larger than the cardiac region (Altringham, 1996; Hill and Smith, 1984).
No known benefit to humans. Some bats that live in large colonies produce large amounts of guano that can be sold as fertilizer.
No known adverse affect. Some bats can carry rabies, however, it is not easily transmitted to humans (Fenton, 1992).
Arita and Ortega (1998) have evaluated the Mexican fishing bat as a species of special concern. Specific dangers to the bat's chances for survival are: it is endemic to Baja, has a specialized diet and habitat, and the rapid transformation of its habitat. Because not much is known about the ecology of the Mexican fishing bat, Arita and Ortega recommend data collection on natural history as well as population statistics. The immediate steps recommended are to protect the immediate area in which the species occurs, as well as manage its roosting and feeding habitats.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: vulnerable
Perception Channels: tactile ; chemical
Testicles are smallest in January, become descended in June, and reach maximum size in October. Mature spermatozoa are found in males from late July through September. Females give birth to a single young in late May to early June, following a gestation period of 55-65 days (Maya, 1968). The seasonal separation of male spermatogenic activity and female gestation suggests that sperm may be stored by the female, as occurs in some other vespertilionid species. Other reproductive data available in Mammalian Species account (Blood and Clark, 1998).
Range number of offspring: 1 to 1.
Key Reproductive Features: seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous
Average number of offspring: 1.
Myotis vivesi és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. És endèmic de Mèxic, on viu al voltant del Golf de Califòrnia i a part de la costa pacífica de la Baixa Califòrnia, principalment a illes petites. El seu hàbitat natural són les zones amb despreniments de terra que tinguin forats on pugui niar, tot i que també pot viure a coves. Està amenaçat per la destrucció d'hàbitat i les espècies invasores.[1]
Myotis vivesi és una espècie de ratpenat de la família dels vespertiliònids. És endèmic de Mèxic, on viu al voltant del Golf de Califòrnia i a part de la costa pacífica de la Baixa Califòrnia, principalment a illes petites. El seu hàbitat natural són les zones amb despreniments de terra que tinguin forats on pugui niar, tot i que també pot viure a coves. Està amenaçat per la destrucció d'hàbitat i les espècies invasores.
Das Fischfressende Mausohr (Myotis vivesi) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae), welche in Mexiko beheimatet ist und die einzige Vertreterin der Untergattung Pizonyx. Sie ist für ihre auf Krebstieren und Fischen basierende Ernährungsweise bekannt. Der Artname leitet sich vom Lateinischen „vivo“ (=leben) ab.
Das Fischfressende Mausohr ist mit einer Gesamtlänge von 145 mm und einer Unterarmlänge von 62 mm die größte Vertreterin der Mausohren. Ihre Erscheinung ähnelt der des eurasischen Großen Mausohrs, allerdings besitzt sie jedoch viel größere Füße von durchschnittlich 23 mm Länge. Die Füße sind damit gleich lang wie die Tibia. Sie ragen aus der Flughaut, welche erst auf der Höhe des Knies beginnt. Die Ohren ragen wenn nach vorne gelegt etwa 5 mm über die Schnauze hinaus und weisen für gewöhnlich vier Rillen auf. Das Fell ist gräulich mit einer deutlich helleren Unterseite. Die Flügel sind lang und an den Spitzen schlank, was typisch ist für Fledermäuse, die in relativ offenem Luftraum mit nur wenigen Hindernissen fliegen. Die Flügel besitzen zudem Knoten mit hämopoetischen (blutbildenden) Zellen, was einzigartig ist für Mausohren. Die roten Blutzellen von Myotis vivesi haben einen Durchmesser von 4,6 µm, eine normale Größe für Säugetiere, während die Blutzellen anderer Mausohren über 6 µm im Durchmesser sind.
Das Fischfressende Mausohr ist für seine Ernährungsweise bekannt, die hauptsächlich auf Fischen und Krebstieren basiert. Tatsächlich machen Krebstiere und nicht, wie häufig angenommen, Fische den Großteil der Nahrung aus. Die verlängerten Füße und Krallen bilden dafür das ideale Werkzeug, ähnlich wie beim Neotropischen Großen Hasenmaul (Noctilio leporinus). Füße und Schwanzflughaut werden im Flug durch die oberste Wasserschicht gezogen und die Beute damit herausgefischt. Die Echoortungsrufe des Fischfressenden Mausohrs bewegen sich zwischen 20 und 45 kHz und sind damit teilweise für den Menschen hörbar. Pro Sekunde stoßen die Tiere 10–20 Rufe aus, welche sich verdichten und höher werden, sobald sie an der Wasseroberfläche eine Beute ausmachen. Tagsüber versteckt sich das Fischfressende Mausohr in Felsspalten und Höhlen. Dieselben Spalten werden oft von der Zwergsturmschwalbe (Halocyptena microsoma) und dem Schwarzwellenläufer (Oceanodroma melania) als Nistplatz genutzt. Diese beiden Seevögel ziehen einen Nutzen aus der Assoziation mit dem Fischfressenden Mausohr, da deren Anwesenheit offenbar große Eidechsen ausschließt, die Eier erbeuten. Man geht jedoch davon aus, dass Myotis vivesi sich nur dann in denselben Spalten aufhält, wenn keine anderen geeigneten Ruheplätze vorhanden sind.
Da es auf den Inseln, auf denen das Fischfressende Mausohr vorkommt meist keine anderen Säugetiere gibt, sind Schleiereulen (Tyto alba) die wichtigsten Fressfeinde dieser Art. Andere Fressfeinde sind Vögel wie der Louisianawürger (Lanius ludovicianus), die Ringschnabelmöwe (Larus delawarensis), die Westmöwe (Larus occidentalis), der Kolkrabe (Corvus corax), der Wanderfalke (Falco peregrinus) und der Fischadler (Pandion haliaetus). Zudem werden eingeschleppte Räuber wie die Hauskatze (Felis catus) und die Wanderratte (Rattus norvegicus) zunehmend zu einem Problem.
Nach einer Tragezeit von 55–65 Tagen gebären die Weibchen im Mai oder der ersten Juniwoche jeweils ein einziges Jungtier. Die Neugeborenen wiegen zwischen 5,9 und 6,6 g und werden mit geschlossenen Augen geboren, welche sich jedoch bereits am dritten Tag nach der Geburt öffnen. Die ersten drei Wochen nach der Geburt hängen die Jungen an der Zitze der Mutter, werden jedoch auf Futtersuchflügen von den Weibchen in der Kinderstube zurückgelassen. Nach 50 Tagen können die Jungtiere selbständig fliegen und verlassen nachts den Hangplatz.
Das Das Fischfressende Mausohr kommt im Küstengebiet und auf den meisten Inseln im Golf von Kalifornien (Mexiko) vor. Dort sucht die Art häufig Lücken in Felsabrutschungen auf, ist aber weiterhin in Höhlen und Felsspalten zu finden. Bei Störungen sucht sie Schutz an verschiedenen Stellen, so unter flachen Steinen oder Schildkrötenpanzern. Der Bestand wird von der IUCN wegen ihres kleinen Verbreitungsgebiets als gefährdet („vulnerable“) eingestuft[1]. Die Populationen sind rückläufig und bestehen wahrscheinlich aus maximal 15.000 Individuen.
Das Fischfressende Mausohr (Myotis vivesi) ist eine Fledermausart aus der Familie der Glattnasen (Vespertilionidae), welche in Mexiko beheimatet ist und die einzige Vertreterin der Untergattung Pizonyx. Sie ist für ihre auf Krebstieren und Fischen basierende Ernährungsweise bekannt. Der Artname leitet sich vom Lateinischen „vivo“ (=leben) ab.
Myotis vivesi, the fish-eating bat or fish-eating myotis,[3] is a species of bat that lives around the Gulf of California, and feeds on fish and crustaceans. It is the largest species of the genus Myotis in the Americas, and has exceptionally large feet, which it uses in hunting. It was described in 1901 by Auguste Ménégaux. It was previously considered the only member of the Myotis subgenus Pizonyx, but Pizonyx is now considered to contain all American Myotis species, along with two Eurasian ones.[4]
Myotis vivesi is the largest species in the genus Myotis in the Americas,[5][6] and is similar in size to the Eurasian Myotis myotis (greater mouse-eared bat).[7] The skull averages 23 millimetres (0.91 in) in length.[7] The second largest Myotis species in the New World, Myotis velifer, has a skull 17.6 mm (0.69 in) long, and feet 8 mm (0.31 in) long; M. vivesi has greatly elongated hind feet, which average 23 mm (0.91 in) long.[7]
In common with other fish-eating bats, Myotis vivesi has long, efficient wings, with high aspect ratio and low wing loading,[8] and large feet with sharp claws.[9] The uropatagium (the wing surface between the hind legs) bears a fringe of silky hairs of unknown function; the uropatagium itself is used in hunting.[7]
The fur is around 8 mm (0.31 in) long,[7] and varies in colour from fawn to brown, with the base of each hair being dark grey.[5] In common with other piscivorous species of Myotis, the underside of M. vivesi is pale.[7]
Myotis vivesi is found along the coast of the Gulf of California in the Mexican states of Sonora, Baja California and Baja California Sur, mostly on small islands.[1] A small population exists on the Pacific coast of the Baja California peninsula, between Isla Encantada and Punta Coyote.[7] Since it lives on small islands, the range of M. vivesi is naturally fragmented, but data from microsatellites and the mtDNA control region indicate that there is no isolation by distance in the species.[10]
Myotis vivesi feeds chiefly on marine fish[11] or crustaceans,[7] including the squat lobster Pleuroncodes planipes.[12] Only one other bat species, Noctilio leporinus, hunts in marine waters.[13] The guano produced by M. vivesi is red if it has eaten crustaceans, and black if it has eaten fish; green guano and brown guano result from feeding on algae and insects, respectively.[7] As well as fish and crustaceans, M. vivesi also feeds occasionally on aerial insects.[6] M. vivesi can cover large distances when hunting; in 1970, scientists saw "a group of about 400 M. vivesi around a boat at least 7 km [4.3 miles] from the shore".[14] M. vivesi inhabits an arid environment and has evolved the ability to concentrate its urine; this allows it to survive by drinking seawater.[11]
M. vivesi prefers to roost either in caves or under rocks revealed by landslides.[6] They sometimes share their roosts with least petrels (Halocyptena microsoma) and black petrels (Oceanodroma melania).[7] On many islands in the Gulf of California where these petrels nest, the western whiptail is a known predator of their eggs and chicks, and the petrels generally show only fearful responses towards the lizards and capable of doing only little to defend their offspring. However M. vivesi that share roosts with these petrels swiftly react by biting and flapping when the lizards are detected, effectively warding the reptiles off. This may be an example of a symbiotic relationship in which the bats help defend the young of nesting petrels, increasing the chances of survival for petrel chicks. [15]
Myotis vivesi was first described by Auguste Ménégaux in 1901. The species was moved to a new genus, Pizonyx by Gerrit Smith Miller Jr. in 1906,[16] but that taxon is now usually included in Myotis.[17] Ménégaux gave no indication of the etymology of the specific name vivesi; it may either refer to a person called Vives, or derive from the Latin verb vivere, "to live". If Vives was a person, he was not the collector of the specimens, that being recorded as Léon Diguet.[3] No subspecies of M. vivesi have been recognised.[7]
The closest relatives of M. vivesi are other New World species of Myotis which are not adapted to piscivory, rather than the other piscivorous bats in the genus.[16] This indicates that the adaptations to catching fish in M. vivesi and other species are the result of convergent evolution.[16] No fossils attributable to M. vivesi have been discovered.[7] A fossil species of Pizonyx, Pizonyx wheeleri, was named by Walter Dalquest and Daniel Patrick in 1993 from the Miocene of Texas,[18] but according to a 1993 review by Nicholas Czaplewski, this species instead belongs to the genus Antrozous and may not even be distinct from the living species Antrozous pallidus.[19]
{{cite journal}}: Cite journal requires |journal= (help) Myotis vivesi, the fish-eating bat or fish-eating myotis, is a species of bat that lives around the Gulf of California, and feeds on fish and crustaceans. It is the largest species of the genus Myotis in the Americas, and has exceptionally large feet, which it uses in hunting. It was described in 1901 by Auguste Ménégaux. It was previously considered the only member of the Myotis subgenus Pizonyx, but Pizonyx is now considered to contain all American Myotis species, along with two Eurasian ones.
El murciélago pescador mexicano (Myotis vivesi) es un murciélago centroamericano, la única especie del género Myotis que se alimenta exclusivamente de peces, en forma parecida a los murciélagos pescadores del género Noctilio.
El murciélago pescador mexicano (Myotis vivesi) es un murciélago centroamericano, la única especie del género Myotis que se alimenta exclusivamente de peces, en forma parecida a los murciélagos pescadores del género Noctilio.
Myotis vivesi Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis vivesi Myotis generoko animalia da. Chiropteraren barruko Myotinae azpifamilia eta Vespertilionidae familian sailkatuta dago
Myotis vivesi, est une espèce de mammifères chiroptères (chauves-souris) de la famille des Vespertilionidae vivant à proximité du golfe de Californie. C'est la plus grande espèce du genre Myotis aux Amériques[1],[2]. Deux adaptations (pieds énormes avec des doigts allongés et ombre inversée)[3] permettent à ce vespertilion de se nourrir de poissons et de crustacés, ce qui lui vaut le nom vernaculaire de « murin pêcheur ».
Myotis vivesi, est une espèce de mammifères chiroptères (chauves-souris) de la famille des Vespertilionidae vivant à proximité du golfe de Californie. C'est la plus grande espèce du genre Myotis aux Amériques,. Deux adaptations (pieds énormes avec des doigts allongés et ombre inversée) permettent à ce vespertilion de se nourrir de poissons et de crustacés, ce qui lui vaut le nom vernaculaire de « murin pêcheur ».
Myotis vivesi (Ménégaux, 1901) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi endemico del Messico.[1][2]
Pipistrello di medie dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra 71 e 76,2 mm, la lunghezza dell'avambraccio tra 59 e 63 mm, la lunghezza della coda tra 63,4 e 74,8 mm, la lunghezza del piede tra 23 e 24,8 mm, la lunghezza delle orecchie tra 22 e 25 mm e un peso fino a 25 g.[3]
La pelliccia è lunga. Le parti dorsali variano dal giallo-brunastro scuro al fulvo chiaro, con la base dei peli grigio scura. Le parti ventrali sono bianche. Le orecchie sono lunghe e strette, con 8 pliche sul margine posteriore. Il trago è smussato, con il margine posteriore dentellato, mentre l'antitrago è relativamente lungo e con il lobo basale piccolo. Le membrane alari sono molto strette vicino al corpo e attaccate posteriormente sulle caviglie. Una grossa massa ghiandolare è presente nel propatagio vicino all'avambraccio. I piedi sono enormi, lunghi quanto la tibia, con le dita e gli artigli compressi lateralmente. L'estremità della lunga coda fuoriesce dall'uropatagio, il quale è dorsalmente ricoperto di piccoli peli rigidi. I secondi premolari superiori e inferiori sono più grandi dei primi. Il cariotipo è 2n=44 FNa=50.
Emette ultrasuoni a basso ciclo di lavoro con impulsi di breve durata a frequenza modulata iniziale di 45, finale di 20 kHz e accompagnati da una seconda armonica.
Si rifugia negli interstizi tra le rocce, nei crepacci e nelle grotte, in gruppi fino a 13 individui. Sono stati osservati condividere nidi con alcune specie di uccelli marini come Halocyptena microsoma e Oceanodroma melania. L'attività predatoria inizia al tramonto, termina poco prima dell'alba e avviene principalmente nelle lagune marine. Il suo volo è basso e lento.
Si nutre molto probabilmente di piccoli pesci e crostacei, i quali vengono catturati sulla superficie dell'acqua tramite gli enormi artigli delle dita dei piedi ed immediatamente portati verso la bocca. Questa particolare dieta si è probabilmente evoluta da un'iniziale predazione di insetti che nuotavano o galleggiavano sull'acqua.
Le femmine danno alla luce un piccolo alla volta solitamente la seconda settimana di maggio e la prima di giugno. La gestazione dura 55-65 giorni. Alla nascita gli occhi sono chiusi e si aprono dopo 3 giorni. L'aspettativa di vita in cattività è di circa 10 anni.
Questa specie è diffusa sulle isole del Golfo di California e lungo le coste degli stati messicani della Bassa California e di Sonora. Una popolazione è presente anche lungo le coste centro-occidentali della penisola vicino a Punta Eugenia.
La IUCN Red List, considerato che la popolazione è diminuita di più del 30% nelle ultime tre generazioni a causa dell'introduzione di predatori e che il suo areale è limitato e seriamente frammentato, classifica M.vivesi come specie vulnerabile (VU).[1]
Myotis vivesi (Ménégaux, 1901) è un pipistrello della famiglia dei Vespertilionidi endemico del Messico.
De visetende vleermuis (Myotis vivesi) behoort tot de familie van Gladneuzen (Vespertilionidae).
De visetende vleermuis heeft, zoals zijn naam al aangeeft, een zeer speciaal dieet. Hij eet uitsluitend vis, die hij met zijn scherpe klauwen uit het water plukt. Hij komt voor langs de kusten van Californië en Mexico. Volwassen visetende vleermuizen zijn ongeveer 8 centimeter lang.
Bronnen, noten en/of referenties
Multimedia w Wikimedia Commons Nocek rybaczek (Myotis vivesi) – gatunek nietoperza z rodziny mroczkowatych (Vespertilionidae) występujący na południowo-zachodnim wybrzeżu USA. Czasami umieszczany w monotypowym rodzaju Pizonyx[4].
Ciemnobrunatny nietoperz z długimi zębami i dużymi stopami.
Żywi się rybami i skorupiakami.
Nocek rybaczek (Myotis vivesi) – gatunek nietoperza z rodziny mroczkowatych (Vespertilionidae) występujący na południowo-zachodnim wybrzeżu USA. Czasami umieszczany w monotypowym rodzaju Pizonyx.
Myotis vivesi é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae.
Apenas pode ser encontrada no seguinte país: México.
Os seus habitats naturais são: costas rochosas.
Myotis vivesi é uma espécie de morcego da família Vespertilionidae.
Apenas pode ser encontrada no seguinte país: México.
Os seus habitats naturais são: costas rochosas.
Myotis vivesi[2][3] är en fladdermusart som beskrevs av Auguste Menegaux 1901. Myotis vivesi ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Artepitet i det vetenskaliga namnet bildades av det latinska ordet vivo (leva).[6] Arten listas ibland i ett eget släkte, Pizonyx, men den är mycket nära släkt med de andra medlemmarna av släktet Myotis.[2][6]
Denna fladdermus är med en vikt omkring 25 g den största nordamerikanska arten av släktet Myotis men i Eurasien lever större arter. Håren som bildar pälsen på ovansidan är grå vid roten och brun vid spetsen, undersidan är vitaktig. Myotis vivesi är på flera sätt anpassad för att plocka föda från vattenytan. Den har långa bakben och långa bakfötter som är utrustade med skarpa klor. Med hjälp av en sporre (calcar) som förekommer vid bakfötterna kan den del av flygmembranen som ligger mellan bakbenen (uropatagium) vikas och användas som håv. För att lyfta tunga byten är vingarna långa och stora.[7]
Arten liknar större musöra (Myotis myotis) i kroppsbyggnaden. Den når en kroppslängd av cirka 145 mm, inklusive en cirka 70 mm lång svans. Underarmarna blir 60 till 62 mm långa. Tandformeln är I 0-3/1-3 C 1/1 P 3/3 M 0/0, alltså 18 till 28 tänder.[6]
Myotis vivesi förekommer vid kusten i nordvästra Mexiko, delstat Sonora och halvön Baja California, samt på flera mindre öar i regionen. Den lever på klippiga eller steniga stränder och söker födan över havet.[1]
Individerna vilar ofta i de håligheter som skapas när delar av klipporna rasar ner i havet. De kan även vila i grottor, i bergssprickor, under stenar som ligger vid stranden samt under övergivna sköldpaddsskal.[1] Myotis vivesi är vid sovplatsen ensam eller den bildar mindre flockar med upp till 13 medlemmar. Enligt olika studier förekommer kommensalism (en sorts symbios) mellan fladdermusen och dvärgstormsvala (Oceanodroma microsoma) eller svart stormsvala (Oceanodroma melania). Under fortplantningstiden observerades individer av fladdermusen och av fåglarna i samma håligheter. Ödlor som letar efter fågelägg besöker dessa bon sällan när fladdermusen är på plats vad som gynnar stormsvalorna. Däremot lever fladdermusen bara ihop med fåglarna när den inte hittar någon annan plats för att uppfostra sina ungar.[6]
Myotis vivesi äter huvudsakligen kräftdjur och dessutom har den mindre havsfiskar som föda.[1] Bytena är vanligen bara 1 till 3,5 cm långa och vissa kräftdjur kan vara upp till 5 cm långa. Den största fisken som fångades av fladdermusen var en sydamerikansk sardin (Sardinops sagax). Den var 8 cm lång och hade en vikt av 6,5 g. Små byten äts oftast under flyget och större byten flyttas till viloplatsen. Födan hittas med hjälp av ekolokalisering.[6]
Artens största naturliga fiende är tornugglan (Tyto alba). Dessutom jagas fladdermusen av rovfåglar som pilgrimsfalk (Falco peregrinus) eller fiskgjuse (Pandion haliaetus), av måsfåglar från släktet Larus samt av korp (Corvus corax).[6] På land kan den även dödas av katter och råttor.[1]
Parningen sker troligen mellan juli och september när hanar producerar sädesvätska som har förmåga att befrukta äggen. Ungarnas födelse sker däremot mellan maj och juni under följande år. Därför antas att honorna lagrar sädesvätskan i sina könsorgan innan den egentliga dräktigheten börjar. Ett liknande fortplantningssätt är känt från andra fladdermöss. Dräktigheten varar 55 till 65 dagar och en kull består av en enda unge.[7] Vid födelsen är ungen 71 till 75 mm lång, 5,9 till 6,6 g tung och blind. Den öppnar ögonen efter cirka tre dagar. Ungen diar sin mor upp till tre veckor. Den stannar antagligen i boet när honan jagar. Utanför gömstället iakttogs inga honor med ungar på ryggen. Efter cirka 50 dagar får ungen flygförmåga.[6] Vissa individer lever 10 år.[7]
Artens avföring (guano) samlas ibland av människor och används som gödsel.[7] Fladdermus hotas av de nämnda naturliga och introducerade fienderna samt av habitatförstörelse. Det största beståndet på ön Isla Partida uppskattades 2005 med 12 000 till 15 000 individer. IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar.[1]
Wikimedia Commons har media som rör Myotis vivesi.
Wikispecies har information om Myotis vivesi.
Myotis vivesi är en fladdermusart som beskrevs av Auguste Menegaux 1901. Myotis vivesi ingår i släktet Myotis och familjen läderlappar. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.
Artepitet i det vetenskaliga namnet bildades av det latinska ordet vivo (leva). Arten listas ibland i ett eget släkte, Pizonyx, men den är mycket nära släkt med de andra medlemmarna av släktet Myotis.
Цей вид зустрічається на узбережжі Сонора і Нижня Каліфорнія (Мексика), в основному на невеликих островах.
Темно-коричневий кажан з довгими зубами і великими ногами.
Довжина тіла - 8,5 см Довжина хвоста - 6 см Розмах крил - 40 см.
Харчується рибою і ракоподібними.
Myotis vivesi là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được Menegaux mô tả năm 1901.
Phương tiện liên quan tới Myotis vivesi tại Wikimedia Commons
Bài viết họ Dơi muỗi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn. Myotis vivesi là một loài động vật có vú trong họ Dơi muỗi, bộ Dơi. Loài này được Menegaux mô tả năm 1901.
Myotis vivesi Menegaux (англ.)русск., 1901
Ареал
Рыбоядная ночница (лат. Myotis vivesi) — вид летучих мышей из рода ночниц (Myotis), выделяемый в монотипический подрод Pizonyx. Распространены в Мексике, преимущественно рыбоядны. Впервые были описаны французским натуралистом Анри Огюстом Менего в 1901 году.
Является крупнейшей из ночниц Нового Света. Имеет длинные крылья, размах которых достигает 40 см, и острые когти. Питается морскими рыбами и ракообразными, эпизодически — насекомыми. Во время охоты может отдаляться от берега на несколько километров, а в случае необходимости пить морскую воду. Беременность длится 55—65 дней, в результате появляются на свет детёныши весом около 6 грамм.
Ночницы этого вида живут только в Мексике, в районе Калифорнийского полуострова и Калифорнийского залива, в том числе маленькая популяция — на внешнем, тихоокеанском, побережье (штаты Нижняя Калифорния и Сонора). Предпочитают небольшие острова недалеко от берега. Селятся в пещерах или под камнями, свои жилища иногда делят с морскими птицами.
Рыбоядная ночница (лат. Myotis vivesi) — вид летучих мышей из рода ночниц (Myotis), выделяемый в монотипический подрод Pizonyx. Распространены в Мексике, преимущественно рыбоядны. Впервые были описаны французским натуралистом Анри Огюстом Менего в 1901 году.
고기잡이박쥐 또는 고기잡이윗수염박쥐[3](Myotis vivesi)는 애기박쥐과 윗수염박쥐속에 속하는 박쥐이다. 칼리포르니아 만 근처에서 서식하며, 물고기와 갑각류를 먹는다. 아메리카에 서식하는 윗수염박쥐류 중에서 가장 큰 종으로 사냥할 때 이용되는 아주 큰 발을 가지고 있다. 1901년 오귀스트 메네고(Auguste Ménégaux)가 기재했고, 피조닉스 아속(Pizonyx)의 유일종이다.
다음은 윗수염박쥐속의 계통 분류이다.[4]
윗수염박쥐속구대륙 분류군
신대륙 분류군 신북구작은갈색박쥐, 술꼬리박쥐, 킨윗수염박쥐, 긴귀윗수염박쥐
구북구붉은윗수염박쥐, 벨벳윗수염박쥐, 물가윗수염박쥐, 엘리겐트윗수염박쥐
슈바르츠윗수염박쥐, 도미니카윗수염박쥐, 아타카마윗수염박쥐
은색작은박쥐, 산지윗수염박쥐, 검은윗수염박쥐, 노랑윗수염박쥐
고기잡이박쥐 또는 고기잡이윗수염박쥐(Myotis vivesi)는 애기박쥐과 윗수염박쥐속에 속하는 박쥐이다. 칼리포르니아 만 근처에서 서식하며, 물고기와 갑각류를 먹는다. 아메리카에 서식하는 윗수염박쥐류 중에서 가장 큰 종으로 사냥할 때 이용되는 아주 큰 발을 가지고 있다. 1901년 오귀스트 메네고(Auguste Ménégaux)가 기재했고, 피조닉스 아속(Pizonyx)의 유일종이다.
