dcsimg

Gamarús del desert ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

El gamarús del desert (Strix hadorami) és un ocell de la família dels estrígids (Strigidae) que habita zones àrides de Síria, Jordània. Aràbia, i nord d'Egipte.
És una espècie descrita recentment, per Kirwan et al. 2015 [1]

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Gamarús del desert Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. Guy M. Kirwan, Manuel Schweizer i José Luis Copete. (2015) Multiple lines of evidence confirm that Hume’s Owl Strix butleri (A. O. Hume, 1878) is two species, with description of an unnamed species (Aves: Non-Passeriformes: Strigidae). Zootaxa 3904. 028–050.


license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Gamarús del desert: Brief Summary ( Catalan; Valencian )

provided by wikipedia CA

El gamarús del desert (Strix hadorami) és un ocell de la família dels estrígids (Strigidae) que habita zones àrides de Síria, Jordània. Aràbia, i nord d'Egipte.
És una espècie descrita recentment, per Kirwan et al. 2015

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autors i editors de Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia CA

Fahlkauz ( German )

provided by wikipedia DE

Der Fahlkauz (Strix hadorami) ist eine Art der Eigentlichen Eulen (Strigidae), die im Nahen Osten vorkommt. Er galt zeitweise als Unterart Asio aluco butleri des Waldkauzes oder als Population von Strix butleri (früher als Fahlkauz, heute als Omankauz bezeichnet), bis er 2015 als eigenständige Art beschrieben wurde.

Entdeckungsgeschichte

Obwohl das Taxon Strix butleri (im engen Sinne) ursprünglich nur vom Holotypus bekannt war, galt es bei zahlreichen Autoren als Art mit einer weiten, jedoch unzusammenhängenden Verbreitung im Nahen Osten. Die Strix butleri (im weiten Sinne) zugeschriebenen Vorkommen wurden von Israel, vom östlichen Ägypten, von Jordanien und von der Arabischen Halbinsel dokumentiert. Die Angabe über die geographische Herkunft des Typusexamplars, erlegt von einem Vogelsammler namens Nash, ist jedoch zweifelhaft. In seiner Erstbeschreibung von 1878 nannte Allan Octavian Hume Omara an der Küste von Makran im heutigen Pakistan als Terra typica, jedoch wäre auch ein Fundort auf der Arabischen Halbinsel nicht ausgeschlossen. 1985 begutachtete der israelische Ornithologe Hadoram Shirihai den Holotypus von Strix butleri im Natural History Museum at Tring und bemerkte, dass dieses Exemplar sich in wichtigen Punkten von Exemplaren aus Israel unterschied sowie im Widerspruch zu seiner eigenen Feldarbeit über diese Käuze stand. Er schlug vor, die Populationen aus Israel und den angrenzenden Regionen als neue Unterart von Strix butleri zu benennen, jedoch hielten ihn andere Verpflichtungen davon ab. 2013 beschrieben Magnus Robb, Arnoud B. van den Berg und Mark Constantine das neue Taxon Strix omanensis basierend auf Fotos aus dem Hadschar-Gebirge in Oman.[1] Da kein Typusmaterial für Strix omanensis vorlag, veröffentlichten Guy M. Kirwan, Manuel Schweizer und José Luis Copete im Jahr 2015 eine detaillierte Analyse,[2] in der sie eine Synonymisierung von Strix omanensis mit Strix butleri empfahlen. Für die Populationen aus Israel und den angrenzenden Regionen war nun ein neuer Name erforderlich, da sie sich bedeutend von denen aus Oman unterschieden. Basierend auf einem 1938 in Palästina gesammelten Typusexemplar beschrieben Kirwan und seine Kollegen die neue Art Strix hadorami und ehrten Hadoram Shirihai im Artepitheton.[2] 2015 veröffentlichen Magnus Robb und Kollegen eine DNA-Studie,[3] in der sie darlegten, dass Strix omanensis und Strix butleri identisch sind. Gleichzeitig konnten sie die Wiederentdeckung von Strix butleri in Oman und im Iran bestätigen.[4]

Merkmale

Der Fahlkauz erreicht eine Gesamtlänge von 30 bis 35 cm, eine Flügelspanne von 95 bis 98 cm und ein Gewicht von ungefähr 140 bis 284 g. Die Schwanzlänge beträgt beim Weibchen ungefähr 150 mm und beim Männchen 134 bis 140 mm. Der Fahlkauz ähnelt dem Waldkauz in Proportion und Gefiederzeichnung. Letzterer ist jedoch dunkler und größer mit dunkelbraunen bis schwärzlichen Augen, teilweise gefiederten Zehen und typischerweise mehr aufrecht sitzend. Die Oberseite des Fahlkauzes ist auffällig gelbbraun, hell sandbraun und zimtfarben gesprenkelt. Eine ausgeprägte gold-gelbbraune Kragenzeichnung verläuft über dem Mantel. Die Brust ist gold-gelbbraun verwaschen. Die Schulterfedern und Flügeldecken haben hell gelbbraune oder weiße Spitzen. Brust und Flanken sind hell gemustert. Die Läufe sind hell gefiedert. Die Ohrbüschel fehlen. Die Iris ist orange, der Schnabel gelblich-hornfarben und die Zehen gräulich. Der Gesichtsschleier ist hauptsächlich hell sandgrau oder schmutzigweiß. Die Unterseite ist hell cremefarben mit einer hell rötlichbraunen Bänderung oder dünnen braunen Schaftstreifen. Der Steiß und die Unterschwanzdecken sind ungemustert nahezu weiß. Die Schwungfedern sind sandocker mit fünf sichtbaren Binden an den Handschwingen oder vier an den Armschwingen. Die Steuerfedern sind durch sechs dunkle Binden gekennzeichnet.

Verbreitung

Das Verbreitungsgebiet erstreckt sich vom Osten und Süden Israels über Jordanien, die Sinai-Halbinsel, Gebirge nahe dem Roten Meer (im Osten Ägyptens und im Nordosten des Sudans) sowie stellenweise bis auf die Arabische Halbinsel (in Saudi-Arabien, Jemen und im Süden von Oman).

Lebensraum

Der Fahlkauz bewohnt Felsschluchten oder Schluchten in Halbwüsten und Wüsten, meist mit Wasserquellen in der Nähe. Weitere Lebensräume befinden sich in der Nähe von Akazien und Palmenhainen und manchmal an Gebäuderuinen. Gelegentlich kann man ihn in der Nähe von Siedlungen beobachten, jedoch beansprucht er im Allgemeinen keine vom Menschen geschaffenen Lebensräume, zumindest auf der Arabischen Halbinsel. In Südwest-Arabien wurde er in Höhenlagen bis 2800 m nachgewiesen.

Lebensweise

Der Fahlkauz ist nacht- und dämmerungsaktiv. Charakteristisch für ihn ist eine Ansitzjagd, allerdings fängt er Insekten gelegentlich auch in der Luft oder zu Fuß auf dem Boden. Da er häufig in der Nähe von Straßen und Wegen jagt, wird er verhältnismäßig häufig ein Opfer von Verkehrsunfällen.[5] In Ägypten ist die Art am aktivsten in der Abend- und Morgendämmerung, insbesondere bei Vollmond, wobei die Jagd von 50 Minuten nach Sonnenuntergang bis 30 Minuten vor Sonnenaufgang stattfindet.

Zum Nahrungsspektrum gehören Echte Rennmäuse (Gerbillus), die Sundevall-Rennratte (Meriones crassus), die Gold-Stachelmaus (Acomys russatus), Spitzmäuse sowie Eidechsen und Geckos. Zu den erbeuteten Vögeln zählen hauptsächlich kleine Sperlingsvögel wie die Steinlerche (Ammomanes deserti) und der Haussperling (Passer domesticus). Ferner erweitern Skorpione, Heuschrecken, Käfer und andere Insekten das Nahrungsangebot. In Ägypten wurden bei Gewöllanalysen Überreste von Heuschrecken, wahrscheinlich Käfern, eine nicht identifizierte Wühlmaus, Skorpione, der Äthiopische Igel (Paraechinus aethiopicus), der Sinai-Fächerfingergecko (Ptyodactylus guttatus), die Fächerfingerart Ptyodactylus hasselquistii sowie ein nicht identifizierbarer Sperlingsvogel nachgewiesen.

Über die Fortpflanzungszeit ist nur wenig bekannt. 1996 beschrieb Hadoram Shirihai in seinem Buch The Birds of Israel ein im Mai brütendes Pärchen in Israel an einem Nest mit fünf Eiern. Die Brutdauer betrug 34 bis 39 Tage. Nach 30 bis 40 Tagen waren die Jungen flügge. In Saudi-Arabien brüteten die Eulen bereits am 25. Februar und hatten drei Eier im Nest.

Literatur

  • David Brewer: Birds new to Science. Fifty Years of Avian Discoveries. Christopher Helm, London 2018, ISBN 978-1-4729-0628-1, S. 80–81
  • Denver W. Holt, Regan Berkley, Caroline Deppe, Paula L. Enríquez, Julie L. Petersen, José Luis Rangel Salazar, Kelley P. Segars, Kristin L. Wood, Guy M. Kirwan: Desert Owl (Strix hadorami), version 1.0. In: Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Hrsg.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA, 2020

Einzelnachweise

  1. Magnus Robb, Arnoud B. van den Berg, Mark Constantine: A new species of Strix owl from Oman. Dutch Birding, 35 (5), 2013, S. 275–310
  2. a b Guy M. Kirwan, Manuel Schweizer, José Luis Copete: Multiple lines of evidence confirm that Hume’s Owl Strix butleri (A. O. Hume, 1878) is two species, with description of an unnamed species (Aves: Non-Passeriformes: Strigidae). In: Zootaxa. 3904, 1, 2015, S. 28–50.
  3. Magnus S. Robb, George Sangster, Mansour Aliabadian, Arnoud B. van den Berg, Mark Constantine, Martin Irestedt, Ali Khani, Seyed Babak Musavi, João M. G. Nunes, Maïa Sarrouf Willson, Alyn J. Walsh The rediscovery of Strix butleri (Hume, 1878) in Oman and Iran, with molecular resolution of the identity of Strix omanensis Robb, van den Berg and Constantine, 2013. In: Avian Research 7(7), 2015, S. 1–10. doi:10.1186/s40657-016-0043-4
  4. Seyed Babak Musavi, Ali Khani, Abolghasem Khaleghizadeh & Magnus Robb: The first confirmed records of Omani Owl, Strix butleri (A. O.Hume, 1878) (Aves: Strigidae), from Iran. In: Zoology in the Middle East, 62:1, 2016, S. 21–24, doi:10.1080/09397140.2015.1132563
  5. Claus König, Friedhelm Weick: Owls of the World. Christopher Helm, London 2008, S. 364–365
 title=
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Fahlkauz: Brief Summary ( German )

provided by wikipedia DE

Der Fahlkauz (Strix hadorami) ist eine Art der Eigentlichen Eulen (Strigidae), die im Nahen Osten vorkommt. Er galt zeitweise als Unterart Asio aluco butleri des Waldkauzes oder als Population von Strix butleri (früher als Fahlkauz, heute als Omankauz bezeichnet), bis er 2015 als eigenständige Art beschrieben wurde.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visit source
partner site
wikipedia DE

Desert owl

provided by wikipedia EN

The desert owl or desert tawny owl (Strix hadorami), formerly known as Hume's owl, is a species of owl. It is closely related to the more widespread tawny owl and to the range-restricted Omani owl.

This species is a part of the family Strigidae, commonly known as typical owls, which contains most species of owl. The other owl family is the barn owls, Tytonidae.

The desert owl breeds in Israel, northeast Egypt, Jordan, and the Arabian peninsula. Its habitat includes desert, semi-desert, rocky ravines, and palm groves. It nests in crevices and holes in cliffs. Its diet consists of voles, mice and large insects.

This is a medium-sized earless owl, smaller than the tawny owl at 29–33 cm in length. It is largely nocturnal and sedentary. Its stocky body and round head recall a small tawny owl, but it is paler, less streaked, particularly on the underparts, and has yellow eyes.

The call of the desert owl is a hoooo-ho-ho-ho-ho, described as similar in rhythm to Eurasian collared dove. The call of females is deeper and less distinct than the call of males.

Taxonomy

This species was known for over a century by the scientific name Strix butleri, but a 2015 study demonstrated that the holotype of S. butleri was not actually a member of this species, but was instead most likely an Omani owl (which had been described as a new species, S. omanensis, in 2013). Because the allocation of Strix butleri to the Omani owl left the more widespread species without a name, the authors of the study named it S. hadorami after Israeli ornithologist Hadoram Shirihai, and gave it the new common name desert tawny owl (which has been subsequently shortened to desert owl by some authors).[3]

See also

References

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Desert owl: Brief Summary

provided by wikipedia EN

The desert owl or desert tawny owl (Strix hadorami), formerly known as Hume's owl, is a species of owl. It is closely related to the more widespread tawny owl and to the range-restricted Omani owl.

This species is a part of the family Strigidae, commonly known as typical owls, which contains most species of owl. The other owl family is the barn owls, Tytonidae.

The desert owl breeds in Israel, northeast Egypt, Jordan, and the Arabian peninsula. Its habitat includes desert, semi-desert, rocky ravines, and palm groves. It nests in crevices and holes in cliffs. Its diet consists of voles, mice and large insects.

This is a medium-sized earless owl, smaller than the tawny owl at 29–33 cm in length. It is largely nocturnal and sedentary. Its stocky body and round head recall a small tawny owl, but it is paler, less streaked, particularly on the underparts, and has yellow eyes.

The call of the desert owl is a hoooo-ho-ho-ho-ho, described as similar in rhythm to Eurasian collared dove. The call of females is deeper and less distinct than the call of males.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia authors and editors
original
visit source
partner site
wikipedia EN

Palestijnse bosuil ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

Vogels

De Palestijnse bosuil (Strix hadorami) is een lid van de familie van de 'echte' uilen (Strigidae).

Kenmerken

De vogel is 30 tot 35 cm lang en heeft een spanwijdte van 95 tot 98 cm en weegt 140 tot 284 g. Deze bosuil is nauw verwant aan de gewone bosuil, maar de Palestijnse bosuil is kleiner, lichter en zit niet zo typisch rechtop. De gezichtssluier is wit met daarboven een donkere kruin met weer witte banden. De ogen zijn donkeroranje. Hierin verschilt de uil van de gewone bosuil, die zwarte ogen heeft. Van boven is de vogel licht, zandkleurig grijsbruin tot geelachtig met vaalbruine strepen en vlekken. De vogel heeft een brede okerkleurige kraag en daaronder worden borst en buik nog lichter, roomkleurig met lichtbruine, horizontale strepen.[3]

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor in het oosten en zuiden van Israël, Jordanië, de Sinaï, gebergten aan beide zijden van de Rode Zee en verder elders op het Arabisch schiereiland in Saoedi Arabië, Jemen en het zuiden van Oman (Dhofar) en mogelijk ook in delen van Iran en Pakistan.

Het leefgebied bestaat uit rotsige ravijnen in (half)woestijnen, meestal met een bron in de buurt. De uil wordt ook wel aangetroffen in Acaciabos of palmplantages of bij verlaten dorpen. Deze uil heeft echter geen binding met menselijke nederzettingen. De vogel komt voor in bergland tot 2800 m.[3]

Taxonomische verwarring

Het exemplaar dat als type-exemplaar van deze soort werd beschouwd, lag sinds 1886 in het Tring Museum. Dit museumexemplaar bleek identiek te zijn aan een nieuw ontdekte soort uil, de Omaanse uil. Uit nader onderzoek bleek dat de overige uilen die op in het verspreidingsgebied van de Palestijnse uil zijn waargenomen, verschilden van het type-exemplaar. Deze exemplaren waren daarom feitelijk vertegenwoordigers van een nog niet volgens de Zoölogische nomenclatuur beschreven soort. Deze soort kreeg daarom de nieuwe wetenschappelijke naam Strix hadorami, een eerbetoon aan de Israëlische ornitholoog Hadoram Shirihai. De naam Strix butleri werd volgens de nomenclatuurregels toegekend aan de "nieuw ontdekte" uilen uit het noorden van Oman.[2] Deze uil behield de Nederlandse naam Omaanse uil.

Status

De grootte van de wereldpopulatie is niet gekwantificeerd, maar deze uil is betrekkelijk algemeen. Men veronderstelt dat de soort in aantal stabiel is. Om deze redenen staat de Palestijnse bosuil als niet bedreigd op de Rode Lijst van de IUCN.[1]

Bronnen, noten en/of referenties
  1. a b (en) Palestijnse bosuil op de IUCN Red List of Threatened Species.
  2. a b (en) Robb, Magnus S. et al. 2013. The rediscovery of Strix butleri (Hume, 1878) in Oman and Iran, with molecular resolution of the identity of Strix omanensis Robb, van den Berg and Constantine, 2013. bioRxiv preprint first posted online Aug. 20, 2015 pdf
  3. a b Handbook of the Birds of the World deel 5, 1999.
Externe link
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Palestijnse bosuil: Brief Summary ( Dutch; Flemish )

provided by wikipedia NL

De Palestijnse bosuil (Strix hadorami) is een lid van de familie van de 'echte' uilen (Strigidae).

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visit source
partner site
wikipedia NL

Västlig klippuggla ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Västlig klippuggla[2] (Strix hadorami) är en nyligen urskild fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.[3]

Kännetecken

Utseende

Arten är en medelstor uggla (kroppslängd 29-35 centimeter, vingspann 70-80 centimeter) med relativt stort huvud. Den påminner om en liten kattuggla med den smala mörka kilen ner mot näbben, men har gula ögon och i allmänhet en ofläckad ljus dräkt. Undersidan är inte längsstreckad utan endast subtilt tvärvattrad i ockra. Ansiktet är också ljust och otecknat. I flykten syns de kraftigt tvärbandande ving- och stjärtpennorna.[4]

Läte

Fågelns sång är ett rytmiskt hoande med fem stavelser, mer lik turkduva än kattuggla i rösten med avsaknad av vibrato: doo... oh-do do-do. Ungarna tigger med en fin nysning.[4]

Utbredning och systematik

Fågeln förekommer mycket lokalt i Syrien, Israel, nordöstra Egypten och på Arabiska halvön. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Artstatus

Arten beskrevs först 2013 och fram tills nyligen fördes populationen till arten Strix butleri, då under det svenska namnet klippuggla. Typexemplaret för butleri härstammar från Ormara i Pakistan, insamlat av den engelske ornitologen Edward Arthur Butler. Butler skickade exemplaret till Allan Octavian Hume som beskrev arten 1878 och hedrade Butler med det vetenskapliga namnet butleri.

2013 upptäcktes en tidigare okänd population av en Strix-uggla i Oman som skilde sig både morfologiskt och i sina läten från klippugglan så som den var känd från sina populationer i exempelvis Israel.[5][6] Den beskrevs följaktligen som en ny art, Strix omanensis, dock enbart utifrån inspelningar av läten och fotografier, inte från genetiskt material eller insamlade exemplar.[6]

2015 presenterades en studie av typexemplaret från butleri som visade att även denna skilde sig från alla andra klippugglepopulationer och att den mer liknande ugglan som hittats i Oman. Artikelförfattarna till studien kom till slutsatsen att omanensis med största sannolikhet är synonym med butleri och beskrev de övriga klippugglepopulationerna som en egen art, Strix hadorami.[7] Birdlife Sveriges taxonomikommitté gav därefter butleri det svenska namnet östlig klippuggla, medan hadorami fick heta västlig klippuggla.

Ekologi

Västlig klippuggla påträffas i karga bergstrakter, i öknar med wadis och klippiga kanjoner.[4] Den lever av smågnagare och insekter. Boet placeras i en hålighet i en klippa.[4]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling som inte tros vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som relativt vsnlig.[1]

Källor

  • Niklas Aronsson (2015) Ett rop i natten, Vår fågelvärld, vol.74, nr.5, sid:14-19, issn 0042-2649

Noter

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2016 Strix hadorami Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 230. ISBN 978-91-7424-039-9
  5. ^ ”Owl recorded in Oman could be a new species”. BBC News. 4 oktober 2013. http://www.bbc.co.uk/news/24374313. Läst 7 oktober 2013.
  6. ^ [a b] Robb, Magnus; van den Berg, Arnoud B; Constantine, Mark (4 October 2013). ”A new species of Strix owl from Oman”. Dutch Birding 35 (5): sid. 275–310. Arkiverad från originalet den 23 september 2015. https://web.archive.org/web/20150923221142/http://www.dutchbirding.nl/content/news/files/DB35(5)275-310_2013_OmaniOwl.pdf.
  7. ^ Kirwan, Guy M.; Schweizer, Manuel; Copete, José Luis (2015). ”Multiple lines of evidence confirm that Hume's Owl Strix butleri (A. O. Hume, 1878) is two species, with description of an unnamed species (Aves: Non-Passeriformes: Strigidae)”. Zootaxa 3904 (1): sid. 28–50. doi:10.11646/zootaxa.3904.1.2. https://www.researchgate.net/publication/270448197_Multiple_lines_of_evidence_confirm_that_Hume's_Owl_Strix_butleri_A_O_Hume_1878_is_two_species_with_description_of_an_unnamed_species_Aves_Non-Passeriformes_Strigidae.

Externa länkar

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Västlig klippuggla: Brief Summary ( Swedish )

provided by wikipedia SV

Västlig klippuggla (Strix hadorami) är en nyligen urskild fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Wikipedia författare och redaktörer
original
visit source
partner site
wikipedia SV

Strix hadorami ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Семейство: Совиные
Подсемейство: Stringinae
Род: Неясыти
Вид: Strix hadorami
Международное научное название

Strix hadorami Kirwan, Schweizer & Copete, 2015

Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 1063253NCBI 1614699

Strix hadorami — пустынная неясыть, вид сов рода неясытей, выделенный в 2015 году из ранее описанного вида Strix butleri. Обитает в ряде стран Ближнего Востока.

Систематика

В 1878 году британский орнитолог Аллан Юм описал новый вид неясытей по типовому экземпляру, полученному им предположительно с территории современного Пакистана. Вид получил название Asio butleri (позже переклассифицирован в Strix butleri) в честь Эдварда Батлера — знакомого Юма, приславшего ему типовой экземпляр[1]. Вскоре после этого в орнитологическом журнале Stray Feathers появилось письмо натуралиста Генри Тристрама, сообщающее о том, что шкурка аналогичной совы с горы Синай находится в его распоряжении уже десять лет[1][2]. С этого момента экземпляры Юма и Тристрама считались принадлежащими к одному виду.

В дальнейшем совы вида, описанного Юмом, встречались очень редко, с момента описания до следующего наблюдения и получения нового экземпляра (оба — на Аравийском полуострове) прошло около 70 лет. В дальнейшем практически все наблюдения и пойманные птицы были связаны со странами Ближнего Востока (включая африканскую часть Египта и остров Сокотру)[3]; напротив, с момента описания птицы этого вида никогда не были замечены в Пакистане, что вызывает сомнения в правильности описания места поимки типового экземпляра[4].

В начале второго десятилетия XXI века начали появляться сообщения о серьёзных отличиях между экземплярами Strix butleri, наблюдаемыми в разных регионах Ближнего Востока — как по оперению, так и по голосу. Наконец, в 2015 году было опубликовано исследование международной группы орнитологов, на основании морфометрического и генетического анализа установившей, что различия между разными популяциями S. butleri, наблюдаемыми с одной стороны в Египте, на Сийском полуострове и в Израиле, а с другой — в Омане (и, возможно, в Южном Пакистане и Иране, то есть вдоль обоих побережий Ормузского пролива и Оманского залива), достаточны, чтобы рассматривать их, как разные виды. В частности, анализ цепочек ДНК голотипа S. butleri и других экземпляров, относимых ранее к этому виду, показал, что они различаются более чем на 10 % (сопоставимая разница была обнаружена у каждого из этих экземпляров с другими видами неясытей[3].

Новый вид, представляющий западную часть предполагавшегося ареала, получил видовое имя Strix hadorami в честь израильского орнитолога Адорама Ширихая[en]. Ширихай был первым орнитологом, сумевшим получить живой образец данного вида (в 1975 году в заповеднике Эйн-Геди), и первым, кто обратил внимание на морфометрические различия между экземплярами из разных регионов. Типовой экземпляр нового вида — самка из ущелья Вади-Кельт к северо-востоку от Иерусалима[3].

Внешний вид и образ жизни

Общая длина тела голотипа — 320 мм, длина хвоста — 142 мм, размах крыла — 249 мм. Половой диморфизм практически отсутствует, самки лишь немного крупнее самцов. Верхняя часть тела преимущественно серовато-коричневая, на шее и голове ближе к песочной, охристой или палевой, с тёмно-коричневыми пятнами и пестринками. Лицевые диски грязно-белые или песочно-серые, непосредственно под и над глазами светло-коричневая кайма. Хвостовые и маховые перья песчано-охристые с тёмно-коричневыми полосками. Оперение на нижней части тела светлее, с преобладанием палевых, светло-песочных и светло-коричневых тонов, почти без тёмных отметин, но с рыжеватой каймой в передней части тела. Ещё светлее оперение нижней части тела ближе к подхвостью, где оно становится практически белым, «штаны» грязно-белые[3].

S. hadorami обитает в каменистых пустынных регионах, изобилующих скальными поверхностями, чаще всего в глубоких вади (ущельях и сухих руслах), используя расселины в скалах для устройства гнёзд. Встречается на высотах от уровня моря (в южном Омане и вокруг Мёртвого моря) до 2800 м над уровнем моря (на юго-западе Саудовской Аравии). Брачный период в Израиле с марта по август, на юге в более раннее время — к марту в Омане уже заканчивается сезон ухаживания, а кладка яиц на Аравийском полуострове проходит с начала февраля по конец апреля. В кладке по разным наблюдениям 3—5 яиц, инкубационный период 34—39 дней, ещё 30—40 дней проходит до момента, когда птенцы снимаются с гнезда. В рацион входят грызуны и мелкие насекомоядные млекопитающие, реже гекконы, воробьиные и членистоногие — скорпионы, жуки и кузнечики[3].

Ареал и охранный статус

Большинство известных популяций, ранее приписывавшихся S. butleri, за исключением типового экземпляра, может рассматриваться как популяции S. hadorami на основании анализа музейных образцов и фотографий. Таким образом, ареал S. hadorami по-видимому включает Аравийскую пустыню в Египте; Синайскую пустыню и горы вокруг монастыря Св. Екатерины; юг и восток Израиля (Негев и Иудейскую пустыню, зафиксировано не менее 76 локаций); восточный берег реки Иордан и пустыню Вади Рам на юго-востоке Иордании; запад Саудовской Аравии и разрозненные локации в северной, северо-восточной и центральной частях этой страны; восточную и юго-западную части мухафазы Дофар в Омане; и, вероятно, Йемен. В северном Омане, по всей видимости, обитает S. omanensis, который может быть видовым синонимом S. butleri или его подвидом[3].

Поскольку вид был описан только в 2015 году, единодушного признания он к настоящему времени не получил. Хотя S. hadorami уже представлен в таксономической базе Национального центра биотехнологической информации (NCBI)[5], ему ещё не посвящён отдельный раздел в Красной книге и не присвоен охранный статус. Общая популяция на Аравийском полуострове оценивается примерно в 3000 взрослых пар; на территории Израиля в 1980-е годы обитало предположительно около 200 пар, но в последние годы численность вида в Израиле сокращается из-за сокращения ареала, из которого неясытей вытесняет пустынный филин. В частности, в Иудейской пустыне S. hadorami, возможно, сохранился только в четырёх из ранее зафиксированных десяти локаций в сухих речных руслах[3].

Примечания

  1. 1 2 Laura Geggel. Who's Who? Centuries-Old Owl Mix-Up Fixed (неопр.). LiveScience. Проверено 3 сентября 2015.
  2. Letters to the Editor: From H. B. Tristram // Stray Feathers. — 1879. — Vol. 8. — P. 416-417.
  3. 1 2 3 4 5 6 7 Kirwan, G. M., Schweizer, M., and Copete, J. L. Multiple lines of evidence confirm that Hume's Owl Strix butleri (AO Hume, 1878) is two species, with description of an unnamed species (Aves: Non-Passeriformes: Strigidae) // Zootaxa. — 2015. — Vol. 3904, № 1. — P. 28-50. — DOI:10.11646/zootaxa.3904.1.2.
  4. Khalaf-Sakerfalke von Jaffa, A. B. A. T. The Desert Tawny Owl (Strix hadorami Kirwan, Schweizer and Copete, 2015) : New Species of Bird Discovered in Palestine // The Palestinian Biological Bulletin. — 2016. — № 142. — P. 1-13. — ISSN 0178-6288.
  5. Strix hadorami (англ.) на сайте Национального центра биотехнологической информации (NCBI).
license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии

Strix hadorami: Brief Summary ( Russian )

provided by wikipedia русскую Википедию

Strix hadorami — пустынная неясыть, вид сов рода неясытей, выделенный в 2015 году из ранее описанного вида Strix butleri. Обитает в ряде стран Ближнего Востока.

license
cc-by-sa-3.0
copyright
Авторы и редакторы Википедии