Nile Valley North of Nubia (Location: Delta), Nile Valley North of Nubia, Nubia.
Atlantic Islands, Mediterranean region, southwest Asia, Crimea, Transcaucasus, western Europe, extending to British Isles, East Africa; naturalized in North America and New Zealand.
Annual.
Height: 10-50 cm.
Planhigyn blodeuol Monocotyledaidd a pharasytig yw Gorfanhadlen gorfanadl sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Orobanchaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Orobanche minor a'r enw Saesneg yw Common broomrape.[1] Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Gorfanc Lleiaf, Orfanc Lleiaf Cyffredin, Tag y Manal, Tag yr Eithin.
Mae i'w ganfod ledled y byd yn enwedig: Ewrasia, America, rhannau o Awstralia, Seland Newydd ac Affrica. Lleolir y dail bob yn ail. Caiff y blodau eu peillio gan bryfaid neu weithiau adar fel Aderyn y si.
Planhigyn blodeuol Monocotyledaidd a pharasytig yw Gorfanhadlen gorfanadl sy'n enw benywaidd. Mae'n perthyn i'r teulu Orobanchaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Orobanche minor a'r enw Saesneg yw Common broomrape. Ceir enwau Cymraeg eraill ar y planhigyn hwn gan gynnwys Gorfanc Lleiaf, Orfanc Lleiaf Cyffredin, Tag y Manal, Tag yr Eithin.
Mae i'w ganfod ledled y byd yn enwedig: Ewrasia, America, rhannau o Awstralia, Seland Newydd ac Affrica. Lleolir y dail bob yn ail. Caiff y blodau eu peillio gan bryfaid neu weithiau adar fel Aderyn y si.
Die Kleine Sommerwurz (Orobanche minor),[1] auch Kleewürger genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Sommerwurzen (Orobanche) innerhalb der Familie der Sommerwurzgewächse (Orobanchaceae).
Die Kleine Sommerwurz ist eine morphologisch vielgestaltig.
Die Kleine Sommerwurz ist eine einjährige bis mehrjährige krautige Pflanzen, die Wuchshöhen von 10 bis 50 Zentimetern erreicht.[1] Der einfache, relativ schlanke Stängel ist rötlich-gelb bis violettpurpurfarben, wenig schuppig und drüsig.[1]
Die Blütezeit reicht von Juni bis Juli.[2] Die Blüten befinden sich in einem ährigen Blütenstand, der meist länger als restliche Stängel ist.[1]
Die zwittrige Blüte ist zygomorph mit doppelter Blütenhülle. Die Krone ist bis zu 12, selten bis zu Millimeter lang. Die Krone ist gelblich bis weiß mit violettfarbenen Nerven. Die Kronen-Oberlippe ist meist nicht zurückgeschlagen, vorgestreckt, mit hellen Drüsen. An der Oberlippe befinden sich zwei Kronzipfel, die gerade vorgestreckte Lappen besitzen. Die 2 bis 3 Millimeter oberhalb des Blütengrundes inserierten[1] Staubfäden sind an ihrer Basis spärlich behaart und im oberen Bereich kahl oder nur mit vereinzelten Drüsenhaaren besetzt. Die Narbe ist bräunlich-violett.
Die Chromosomenzahl beträgt 2n = 38.[3][4]
Die Kleine Sommerwurz ist ein Vollschmarotzer, der meist auf Wiesen-Klee (Trifolium pratense) und dem Mittleren Klee (Trifolium medium), seltener auch auf Luzerne (Medicago sativa), Saat-Esparsette (Onobrychis viciifolia) und Serradella (Ornithopus sativus) parasitiert. Die Kleine Sommerwurz besitzt keine Chloroplasten und kann keine Photosynthese betreiben, sie ist daher vollständig auf die Ernährung durch ihre Wirte angewiesen (Holoparasit). Ihr schnelles Wachstum wird durch die in der Wurzelknolle gespeicherten Reservestoffe ermöglicht.
Die Kleine Sommerwurz (Orobanche minor) kann leicht mit Kümmerexemplaren von Orobanche artemisiae-campestris verwechselt werden, jedoch ist Orobanche artemisiae-campestris in der Regel nicht an Klee-Arten zu finden.
Orobanche minor ist in Europa, Westasien und Nordafrika verbreitet. Es gibt Fundortangaben für Makaronesien, Nordafrika, Äthiopien, Eritrea, Somalia, Süd-, Mittel- und Osteuropa, Großbritannien, Westasien und den Kaukasusraum.[5] In Deutschland und anderen mitteleuropäischen Ländern gilt Orobanche minor bestandsgefährdet. Auf den Azoren, in Costa Rica, Kolumbien und in Chile ist die Art ein Neophyt.[5]
Die Kleine Sommerwurz wächst auf Frischwiesen, an Straßen- und Wegesrändern, auf Ackerbrachen und in Kleefeldern vor allem in niederen, warmen Lagen, aber auch in Höhenlagen bis zu 800 Metern. Meist sind die Böden frisch, basen- und nährstoffreich. Sie kommt in Mitteleuropa in Pflanzengesellschaften der Ordnung Arrhenatheretalia vor.[4]
Die ökologischen Zeigerwerte nach Landolt et al. 2010 sind in der Schweiz: Feuchtezahl F = 2+ (frisch), Lichtzahl L = 4 (hell), Reaktionszahl R = 4 (neutral bis basisch), Temperaturzahl T = 4+ (warm-kollin), Nährstoffzahl N = 3 (mäßig nährstoffarm bis mäßig nährstoffreich), Kontinentalitätszahl K = 2 (subozeanisch).[3]
Die Erstveröffentlichung von Orobanche minor erfolgte 1797 durch James Edward Smith und James Sowerby in Engl. bot., Volume 6, Tafel 422.
Synonyme für Orobanche minor Sm. sind u. a. Orobanche bovei Reut., Orobanche grisebachii Reut., Orobanche salisii Reut., Orobanche unicolor Boreau, Orobanche minor subsp. bovei (Reut.) J.A.Guim., Orobanche minor subsp. grisebachii (Reut.) Nyman, Orobanche minor subsp. salisii (Reut.) Rouy, Orobanche minor subsp. unicolor (Boreau) Rouy.[6]
Die Kleine Sommerwurz (Orobanche minor), auch Kleewürger genannt, ist eine Pflanzenart aus der Gattung der Sommerwurzen (Orobanche) innerhalb der Familie der Sommerwurzgewächse (Orobanchaceae).
Orobanche minor, the hellroot,[1] common broomrape, lesser broomrape, small broomrape or clover broomrape, is a holoparasitic flowering plant belonging to the family Orobanchaceae. It is one of about 150 non-photosynthetic plants in the genus Orobanche that parasitize autotrophic plants.
Orobanche minor grows to 0.5 m (1 ft 8 in) and is a perennial. The flowers are hermaphrodite.
Common broomrape grows in a wide variety of soils, namely moist, light (sandy), medium (loamy) and heavy (clay) soils that are acid, neutral or basic. It can grow in semi-shade or in full sunlight.[2]
The species appears in a wide range of colours from red-brown, yellow-brown to purple. Yellow specimens are also not uncommon and it is this extreme variability that makes identification on the basis of size or colour uncertain.[3] It is parasitic on various members of the pea (Fabaceae) and daisy (Asteraceae) families. Although widespread, its appearance is sporadic; despite this, it can occur in vast colonies from time to time. The main flowering season in the northern hemisphere is from May until the end of August and from August to January in the southern hemisphere.[4] The species has efficient seed dispersal and is largely inbreeding so that populations preferentially parasitizing a particular species which has its own clear ecological preferences may become effectively isolated and eventually may produce distinct taxa.[5]
The plants are attached to their host by means of haustoria, which transfer nutrients from the host to the parasite. Only the hemiparasitic species possess an additional extensive root system. The root system is reduced as its function is mainly anchorage of the plant.
Common broomrape is one of the most widespread species, and is native to Southern Europe,[6] but has been widely introduced elsewhere, for example in the United States.[7] In New Zealand it is the only species of the genus present where it is regarded as an agricultural pest.[4] In the United Kingdom it is widely recorded in southern England, less common in Wales, rarely recorded in lowland Scotland and absent from the Highlands and outer islands.[8]
Phylogenetic analyses have placed this species in the taxonomically difficult Minores species complex.[9][10] Four infraspecific taxa of Common broomrape are currently recognised in the United Kingdom: O. minor var. minor, O. minor var. flava, O. minor var. compositarum and O. minor subsp. maritima.[11][12] Chromosome No.: 2n = 38. The genetic structure of populations of O. minor are under investigation using molecular markers and DNA sequencing to help resolve the taxonomic and nomenclatural problems that have historically been linked with this species.[13]
The common broomrape is highly generalist in its host range, and can infect hundreds of species in families from the Ranunculaceae to the Poaceae (=Gramineae) but with a clear preference for the Fabaceae (=Leguminosae) and Asteraceae (=Compositae).[11] However races occurring on different species of host are genetically divergent[14] and physiologically adapted to their local hosts, and may therefore be in a state of incipient speciation.[15] Urgent conservation efforts are required as the survival of some intraspecific taxa is very uncertain.[13]
Orobanche minor, the hellroot, common broomrape, lesser broomrape, small broomrape or clover broomrape, is a holoparasitic flowering plant belonging to the family Orobanchaceae. It is one of about 150 non-photosynthetic plants in the genus Orobanche that parasitize autotrophic plants.
Eta orobanko (Orobanche minor) estas parazita herboplanto de la familio de Orobankacoj.
Ĝi estas unu el la plej oftaj speceioj kaj devenas al la sudo de Eŭropo,[1] sed ĝi estis ege enkondunkita aliloke, por ekzemplo en Aŭstralio kaj Usono.[2] Tiu specio estas tre ĝeneraliga por ties parazitata plantaro, kaj povas vivtenis sin el centoj da specioj de la familio de la Ranunkulacoj al tiu de Poacoj, sed kun klara prefero al Fabacoj (Legomoj) kaj Asteracoj (Komponitaj).[3] Tamen variantoj kreskintaj sur diferencaj specioj de parazitatoj estast genetike diverĝaj[4] kaj fiziologie adaptataj al siaj gastigantoj, kaj ili estas tiele eble en stato de baldaŭa speciiĝo.[5]
Estas agnoskitaj almenaŭ kvar subspeciaj taksonoj aktuele vivantaj en Unuiĝinta Reĝlando:
Eta orobanko (Orobanche minor) estas parazita herboplanto de la familio de Orobankacoj.
Ĝi estas unu el la plej oftaj speceioj kaj devenas al la sudo de Eŭropo, sed ĝi estis ege enkondunkita aliloke, por ekzemplo en Aŭstralio kaj Usono. Tiu specio estas tre ĝeneraliga por ties parazitata plantaro, kaj povas vivtenis sin el centoj da specioj de la familio de la Ranunkulacoj al tiu de Poacoj, sed kun klara prefero al Fabacoj (Legomoj) kaj Asteracoj (Komponitaj). Tamen variantoj kreskintaj sur diferencaj specioj de parazitatoj estast genetike diverĝaj kaj fiziologie adaptataj al siaj gastigantoj, kaj ili estas tiele eble en stato de baldaŭa speciiĝo.
Orobanche minor (jopo, matalegumbre, espárrago de lobo, hierba tora u orobanca), es una angiosperma holoparasitaria que pertenece al género Orobanche; un género de aproximadamente 150 plantas no fotosintéticas que parasitan otras plantas autótrofas.
O. minor crece a 0.5 m (1 pie 8 pulgadas) y es una planta perenne. Las flores son hermafroditas.
El jopo crece en una amplia variedad de suelos: húmedos, ligeros (arenosos), medios (francos) y pesados (arcillosos), tanto de pH ácido, neutro, como básico. Puede crecer en semisombra o en pleno sol.[1]
La especie aparece en una amplia gama de colores, desde marrón rojizo, marrón amarillento, púrpura, e incluso amarillo. La variabilidad extrema que exhibe la especie dificulta su identificación en función del tamaño o del color.[2] Es parásito en varios miembros de las familias de guisantes (Fabaceae) y margaritas (Asteraceae). Aunque de amplia difusión, su presencia es esporádica, si bien en ocasiones forma vastas colonias. La principal estación de floración en el hemisferio norte es de mayo hasta finales de agosto y de agosto a enero en el hemisferio sur.[3] La especie tiene una dispersión eficiente de semillas y es en gran parte endógama, por lo que poblaciones que parasitan preferentemente una especie en particular, con unas preferencias ecológicas determinadas, pueden terminar produciendo nuevos taxones en virtud del aislamiento geográfico.[4]
Las plantas se unen a su huésped mediante haustorios, que transfieren nutrientes del huésped al parásito. Solo las especies hemiparasitarias poseen un extenso sistema de raíces adicional. El sistema radicular se reduce ya que su función es principalmente el anclaje de la planta.
El jopo es una de las especies más extendidas y es nativa del sur de Europa,[5] pero se ha introducido ampliamente en otros lugares, por ejemplo, en los Estados Unidos.[6] En Nueva Zelanda, es la única especie del género presente donde se la considera una plaga agrícola.[3] En el Reino Unido se registra ampliamente en el sur de Inglaterra, menos común en Gales, rara vez se registra en las tierras bajas de Escocia y está ausente de las Tierras Altas y las islas exteriores.[7]
Los análisis filogenéticos han colocado a esta especie en el complejo taxónicamente difícil de las especies de O. minor.[8][9] Actualmente, en el Reino Unido se reconocen cuatro taxones infraespecíficos de jopo: O. minor var. minor, O. minor var. flava, O. minor var. compositarum y O. minor subsp. maritima.[10][11] Número de cromosomas: 2n = 38. La estructura genética de las poblaciones de O. minor está bajo investigación utilizando marcadores moleculares y secuenciación de ADN para ayudar a resolver los problemas taxonómicos y de nomenclatura que históricamente se han relacionado con esta especie.[12]
El jopo es muy generalista en su rango de hospedadores y puede infectar a cientos de especies de distintas familias, desde las Ranunculaceae a las Poaceae (= Gramineae), aunque muestran una clara preferencia por las Fabaceae (= Leguminosae) y Asteraceae (= Compositae).[10] Sin embargo, las razas que se producen en diferentes especies de hospedadores son genéticamente divergentes[13] y están adaptadas fisiológicamente a sus hospedadores locales, por lo que pueden encontrarse en un estado de especiación incipiente [14]. Se requieren esfuerzos de conservación urgentes ya que la supervivencia de algunos taxones intraespecíficos es muy incierta.[12]
Orobanche minor (jopo, matalegumbre, espárrago de lobo, hierba tora u orobanca), es una angiosperma holoparasitaria que pertenece al género Orobanche; un género de aproximadamente 150 plantas no fotosintéticas que parasitan otras plantas autótrofas.
L’Orobanche du trèfle ou la Petite Orobanche (Orobanche minor) est une plante herbacée parasite de la famille des Orobanchaceae. Elle parasite le système racinaire de sa plante hôte grâce à ses racines suçoirs.
C'est l'une des espèces les plus communes, elle est originaire du sud de l'Europe[1], mais a été largement introduite ailleurs, par exemple en Australie et aux États-Unis[2]. Cette espèce est très généraliste dans sa gamme d'hôtes, et peut infecter des centaines d'espèces de la famille des Ranunculaceae à celle des Poaceae (Graminées) mais avec une claire préférence celle des Fabaceae (Légumineuses) et des Asteraceae (Composées)[3]. Cependant des variétés poussant sur différentes espèces d'hôtes sont génétiquement divergentes[4] et physiologiquement adaptées à leurs hôtes locaux, et sont peut-être donc dans un état de spéciation naissante[5].
Quatre taxons infraspécifiques sont actuellement reconnus au Royaume-Uni:
L’Orobanche du trèfle ou la Petite Orobanche (Orobanche minor) est une plante herbacée parasite de la famille des Orobanchaceae. Elle parasite le système racinaire de sa plante hôte grâce à ses racines suçoirs.
C'est l'une des espèces les plus communes, elle est originaire du sud de l'Europe, mais a été largement introduite ailleurs, par exemple en Australie et aux États-Unis. Cette espèce est très généraliste dans sa gamme d'hôtes, et peut infecter des centaines d'espèces de la famille des Ranunculaceae à celle des Poaceae (Graminées) mais avec une claire préférence celle des Fabaceae (Légumineuses) et des Asteraceae (Composées). Cependant des variétés poussant sur différentes espèces d'hôtes sont génétiquement divergentes et physiologiquement adaptées à leurs hôtes locaux, et sont peut-être donc dans un état de spéciation naissante.
Mała hubinka (Orobanche minor) je rostlina ze swójby hubinkowych rostlinow (Orobanchaceae).
Mała hubinka (Orobanche minor) je rostlina ze swójby hubinkowych rostlinow (Orobanchaceae).
Il succiamele minore (nome scientifico Orobanche minor Sm., 1797) è una pianta parassita, appartenente alla famiglia delle Orobanchaceae.[1]
Il nome generico (Orobanche) deriva da due termini greci òrobos (= legume) e anchéin (= strozzare) e indicano il carattere parassitario di buona parte delle piante del genere di questa specie soprattutto a danno delle Leguminose (nell'antica Grecia questo nome era usato per una pianta parassita della "veccia" - Vicia sativa).[2][3] L'epiteto specifico (minor - "minore" nella lingua latina) indica una pianta non molto alta.[4]
Il binomio scientifico della specie è stato definito dal entomologo e botanico inglese, fondatore e primo presidente della Linnean Society di Londra, James Edward Smith (1759-1828) nella pubblicazione "English Botany 6 1797" del 1797.[5]
Queste piante sono alte da 10 a 15 cm (raramente raggiungono al massimo 60 cm). La forma biologica è terofita parassita (T par), sono piante erbacee che differiscono dalle altre forme biologiche poiché, essendo annuali, superano la stagione avversa sotto forma di seme e sono munite di asse fiorale eretto e spesso privo di foglie. In questa specie sono presenti anche piante con forme biologiche perenni tipo geofite parassite (G par), sono piante provviste di gemme sotterranee e radici che mostrano organi specifici per nutrirsi della linfa di altre piante (sono quindi piante parassite). Non contengono clorofilla per cui nel secco si colorano di bruno-chiaro.[2][6][7][8][9]
Le radici sono fascicolate e si diramano da un bulbo o rizoma centrale. Nella parte finale sono provviste di austori succhianti che parassitano l'apparato radicale delle piante ospiti.
La parte aerea del fusto è eretta e semplice (non ramosa). La sezione è cilindrica, nelle piante più alte è scanalata; a volte è presente un ingrossamento nella parte basale. Gli scapi terminali sono sempre fioriferi (mai sterili).
Le foglie sono ridotte a delle squame spiralate ed hanno delle forme da lanceolate a più o meno triangolari. Non sono fotosintetizzanti. Dimensione delle foglie: larghezza 3 – 5 mm; lunghezza 12 – 16 mm.
Le infiorescenze, a forma di spiga o racemo più o meno denso, sono interrotte alla base (i fiori sono distanziati), mentre l'apice è tronco. Le brattee dell'infiorescenza sono del tipo triangolare con base allungata. Dimensione dell'infiorescenza: larghezza 2 - 2,5 mm; lunghezza 5 – 10 mm. Dimensione delle brattee: larghezza 3 – 5 mm; lunghezza 7 – 15 mm.
I fiori sono ermafroditi, zigomorfi (del tipo bilabiato), tetrameri, ossia con quattro verticilli (calice – corolla - androceo – gineceo) e pentameri (la corolla è a 5 parti, mentre il calice anch'esso a 5 parti spesso è ridotto). In questa specie i fiori alla base sono avvolti da 3 elementi: in posizione centrale è presente una brattea; su entrambi i lati è presente una lacinia calicina profondamente bifida (non sono presenti le bratteole). Lunghezza totale del fiore: 10 – 18 mm.
Il frutto è una capsula loculicida a forma più o meno ovoidale. I semi, molti e minuti dalle dimensioni quasi microscopiche, contengono un embrione rudimentale indifferenziato e composto da poche cellule; sono colorati di nero.
Queste piante non contengono clorofilla per cui possiedono organi specifici per nutrirsi della linfa di altre piante. Le loro radici infatti sono provviste di uno o più austori connessi alle radici ospiti per ricavare sostanze nutritive.[6][10][11] Inoltre il parassitismo di Orobanche minor è tale per cui anche i semi per germogliare hanno bisogno della presenza delle radici della pianta ospite; altrimenti le giovani piantine sono destinate ad una precoce degenerazione.
In genere questa specie è parassita dei comuni trifogli e altre leguminose.[8]
Dal punto di vista fitosociologico la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale:[9]
La famiglia di appartenenza della specie (Orobanchaceae) comprende soprattutto piante erbacee perenni e annuali semiparassite (ossia contengono ancora clorofilla a parte qualche genere completamente parassita) con uno o più austori connessi alle radici ospiti. È una famiglia abbastanza numerosa con circa 60 - 90 generi e oltre 1700 - 2000 specie (il numero dei generi e delle specie dipende dai vari metodi di classificazione[14][15]) distribuiti in tutti i continenti.
La classificazione del genere Orobanche è problematica in quanto le varie specie differiscono una dall'altra per piccoli caratteri soprattutto nella forma del calice-corolla e per i vari colori delle parti floreali che presto tendono al bruno appena la pianta "entra" nel secco. Molte specie hanno una grande specificità dell'apparato radicale per cui una possibile distinzione è possibile tramite l'individuazione della pianta parassitata (vedi il paragrafo "Biologia").[8]
Secondo una recente ricerca di tipo filogenetico[10] la famiglia Orobanchaceae è composta da 6 cladi principali nidificati uno all'interno dell'altro. Il genere Orobanche si trova nel terzo clade (relativo alla tribù Orobancheae) insieme ai generi Boschniakia C. A. Mey. ex Bong. 1833, Cistanche Hoffmans. & Link 1809, Conopholis Wallr.1825, Epifagus Nutt. 1818, Eremitilla Yatsk. & J. L. Contr., 2009, Kopsiopsis (Beck) Beck 1930, Mannagettaea Harry Sm. 1933. Orobanche è monofiletico e rappresenta il core del clade ed è “gruppo fratello” del genere Mannagettaea e quindi di tutto il resto del gruppo.[16]
All'interno del genere Orobanche la specie Orobanche minor appartiene alla sezione Orobanche L.[17] caratterizzata soprattutto dalla forma del calice a tre parti ossia quattro sepali saldati 2 a 2 tipo lacinie ben separate o collegate alla base, più una brattea. L'altra sezione presente in Italia (Trionychon Wallr.) è caratterizzata dal calice diviso in 5 parti: in posizione centrale è presente una brattea, mentre su entrambi i lati sono presenti una bratteola lineare e una lacinia calicina profondamente bifida.[8]
Il numero cromosomico di O. crenata è: 2n = 38.[18]
Nell'ambito del genere Orobanche la specie Orobanche minor è relativamente variabile. I caratteri soggetti a variabilità sono tre:[8]
Questa entità ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco seguente indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:[1][13]
L'orobanche minore in altre lingue è chiamata nei seguenti modi:
Il succiamele minore (nome scientifico Orobanche minor Sm., 1797) è una pianta parassita, appartenente alla famiglia delle Orobanchaceae.
De klavervreter (Orobanche minor) is een parasitaire, vaste plant uit de bremraapfamilie (Orobanchaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeldzaam en sterk in aantal afgenomen. De plant kan het beste worden onderscheiden van andere planten uit hetzelfde geslacht aan de gastheerplant en aan de kleur van de stempel. De klavervreter parasiteert vooral klaver (Trifolium) en andere soorten uit de vlinderbloemenfamilie (Fabaceae). De rozebruine stengels bereiken een hoogte van circa 50 cm en zijn aan de voet verdikt.
De bloem is tot 1,8 cm lang, geelachtig bruin en heeft purperkleurige aders en vlekken. De bloembuis is gekromd. De stempellobben zijn purperkleurig.
De bloemen vormen een aar, maar soms zijn er maar enkele bloemen. De bloeitijd loopt van mei tot minimaal juli.
Zoals veel parasieten mist het blad bladgroen en kan dus geen voedsel produceren. De bladeren zijn gereduceerd tot bruine schubben.
De vrucht is een doosvrucht met stoffijn zaad. De kiem is omsloten door een los, fijnmazig netzakje. Bremraapzaden zenden bij het ontkiemen een wortelachtige uitloper de grond in totdat deze contact maakt met de wortel van de gastheer. Wanneer de kiemplant zich hieraan vastmaakt, berooft hij de gastheer van water en voedingsstoffen. Het ontkiemen van de zaden wordt op gang gebracht door stoffen die de wortel van de gastheer in de grond verspreidt: ontbreken deze, dan kan het zaad verscheidene jaren zijn kiemkracht behouden.
De namen in andere talen kunnen vaak eenvoudig worden opgezocht met de interwiki-links.
De klavervreter (Orobanche minor) is een parasitaire, vaste plant uit de bremraapfamilie (Orobanchaceae). De soort staat op de Nederlandse Rode lijst van planten als zeldzaam en sterk in aantal afgenomen. De plant kan het beste worden onderscheiden van andere planten uit hetzelfde geslacht aan de gastheerplant en aan de kleur van de stempel. De klavervreter parasiteert vooral klaver (Trifolium) en andere soorten uit de vlinderbloemenfamilie (Fabaceae). De rozebruine stengels bereiken een hoogte van circa 50 cm en zijn aan de voet verdikt.
Zaraza drobnokwiatowa[3] (Orobanche minor Sm.) – gatunek byliny z rodziny zarazowatych (Orobanchaceae). We florze Polski gatunek obecnie (2012 r.) klasyfikowany jest jako kenofit, wcześniej uważany był za gatunek rodzimy[4].
Występuje w Afryce Północnej, na Maderze, Wyspach Kanaryjskich, Europie Południowej i Środkowej oraz w Azji Zachodniej i na Kaukazie. Zawleczona została na Azory oraz do Ameryki Południowej (Kostaryka, Kolumbia, Chile)[5]. W Polsce występuje wyłącznie na południu, przede wszystkim w Karpatach. Obecnie występuje tylko na pojedynczych stanowiskach na Pogórzu Cieszyńskim, Strzyżowskim, Rożnowskim, w Beskidzie Małym, Kotlinie Sądeckiej, Beskidzie Niskim[6].
Roślina była objęta w Polsce ścisłą ochroną gatunkową w latach 2012-2014. Roślina umieszczona na Czerwonej liście roślin i grzybów Polski (2006)[10] w grupie gatunków rzadkich, potencjalnie zagrożonych (kategoria zagrożenia R). Ochrona gatunku jest trudna, gdyż pojawia się on w danym siedlisku przypadkowo i po jakimś czasie zanika[6].
W niektórych krajach, szczególnie tam, gdzie występuje jako gatunek zawleczony (np. w USA), staje się gatunkiem inwazyjnym. Obserwuje się masowe pojawy tego gatunku w uprawach roślin rolniczych, szczególnie na plantacjach koniczyny, rzepaku, słonecznika, tytoniu, bobu, pomidora. Jest tutaj chwastem powodującym duże straty w plonach[6].
Zaraza drobnokwiatowa (Orobanche minor Sm.) – gatunek byliny z rodziny zarazowatych (Orobanchaceae). We florze Polski gatunek obecnie (2012 r.) klasyfikowany jest jako kenofit, wcześniej uważany był za gatunek rodzimy.
Orobanche minor é uma espécie de planta com flor pertencente à família Orobanchaceae.
A autoridade científica da espécie é Sm., tendo sido publicada em English Botany 6: pl. 422. 1797.[1]
Os seus nomes comuns são erva-toira-menor, erva-toira-pequena ou orobanca.[2]
Esta espécie é uma planta parasita, não realiza fotossíntese e se alimenta parasitando raízes de outras plantas[3].
Trata-se de uma espécie presente no território português, nomeadamente em Portugal Continental, no Arquipélago dos Açores e no Arquipélago da Madeira.
Em termos de naturalidade é nativa de Portugal Continental e Arquipélago da Madeira e introduzida no arquipélago dos Açores.
Não se encontra protegida por legislação portuguesa ou da Comunidade Europeia.
Orobanche minor é uma espécie de planta com flor pertencente à família Orobanchaceae.
A autoridade científica da espécie é Sm., tendo sido publicada em English Botany 6: pl. 422. 1797.
Os seus nomes comuns são erva-toira-menor, erva-toira-pequena ou orobanca.
Esta espécie é uma planta parasita, não realiza fotossíntese e se alimenta parasitando raízes de outras plantas.
Klöversnyltrot (Orobanche minor) är en flerårig, cirka 20–50 centimeter hög, parasitisk ört som parasiterar på klöversläktet[1] och lusernsläktet[1]. Växten har fjällika blad och saknar klorofyll. Blommorna är gulvita eller violetta och formar en klaslik samling i stjälktoppen. Fröna, som bildas i kapslar är ytterst små och sprids med vinden.
Klöversnyltrot är ursprunglig i södra Europa och Medelhavsområdet, men har senare spridits norrut i Europa. Den har också spridits till många andra delar av världen som exempelvis USA, Australien, Nya Zeeland, Östafrika och Sydafrika, genom att frön följt med i utsäde.[2]
I Sverige är klöversnyltroten sällsynt och bara känd från Skåne.[1] Det första dokumenterade fyndet av klöversnyltrot i Sverige skedde 1967 i ett klöverfält i Håslöv i Skåne.[3] Blomningstiden är juli till augusti.[1] Bäst trivs den vid kulturmarker, fält, vallar och vägkanter.
Klöversnyltrot (Orobanche minor) är en flerårig, cirka 20–50 centimeter hög, parasitisk ört som parasiterar på klöversläktet och lusernsläktet. Växten har fjällika blad och saknar klorofyll. Blommorna är gulvita eller violetta och formar en klaslik samling i stjälktoppen. Fröna, som bildas i kapslar är ytterst små och sprids med vinden.
Klöversnyltrot är ursprunglig i södra Europa och Medelhavsområdet, men har senare spridits norrut i Europa. Den har också spridits till många andra delar av världen som exempelvis USA, Australien, Nya Zeeland, Östafrika och Sydafrika, genom att frön följt med i utsäde.
I Sverige är klöversnyltroten sällsynt och bara känd från Skåne. Det första dokumenterade fyndet av klöversnyltrot i Sverige skedde 1967 i ett klöverfält i Håslöv i Skåne. Blomningstiden är juli till augusti. Bäst trivs den vid kulturmarker, fält, vallar och vägkanter.
Паразитична багаторічна рослина від 10 до 45 см заввишки. Паразитує в основному на Trifolium pratense, Trifolium medium, Medicago sativa, Onobrychis viciifolia, Ornithophus sativus. Надземна частина стебла пряма і проста. Литки лускаті від ланцетних до більш-менш трикутних, нефотосинтезуючі, шириною 3—5 мм; довжиною від 12 до 16 мм. Квіти двостатеві 10—18 мм. Сезон цвітіння з травня по кінець серпня. Плід являє собою капсулу, більш-менш яйцеподібну.
Африка: Алжир; Єгипет; Лівія; Марокко; Туніс; Еритрея; Ефіопія; Сомалі. Західна Азія: Кіпр; Ізраїль; Йорданія; Ліван; Сирія; Туреччина. Кавказ: Азербайджан; Грузія. Європа: Велика Британія; Австрія; Бельгія; Німеччина; Угорщина; Нідерланди; Словаччина; Швейцарія; Молдова; Україна [вкл. Крим]; Албанія; Боснія і Герцеговина; Болгарія; Хорватія; Колишня Югославія; Греція; Італія [вкл. Сардинія, Сицилія]; Чорногорія; Румунія; Сербія; Словенія; Франція [вкл. Корсика]; Португалія [вкл. Мадейра]; Гібралтар; Іспанія [вкл. Балеарські острови, Канарські острови]. Росте в найрізноманітніших ґрунтах; 0-1100 м, в основному в низьких і теплих регіонах. Може рости в півтіні або на повному сонячному світлі.
Orobanche minor là loài thực vật có hoa thuộc họ Cỏ chổi. Loài này được Sm. mô tả khoa học đầu tiên năm 1797.[1]
Orobanche minor là loài thực vật có hoa thuộc họ Cỏ chổi. Loài này được Sm. mô tả khoa học đầu tiên năm 1797.
ヤセウツボ(痩靫。学名: Orobanche minor)はハマウツボ科ハマウツボ属に分類される寄生植物の一種。地中海沿岸原産で、日本には外来種として定着している。
地中海沿岸を原産地とする[1]。
南ヨーロッパ原産。ヨーロッパ、アフリカ、アジア(日本を含む)、オセアニア、南北アメリカに広く移入分布する[2]。
一年生草本。葉緑素をもたないため全体的に褐色で、15-50cmほどの高さまで生長する。4-6月に12mm程度の大きさの唇形花を咲かせる。花の色は黄色の他、赤褐色、黄褐色、紫色などのものもある。
マメ科やキク科などの植物に寄生し、とくにシロツメクサなどが群生しているところでみられる[1]。
日本では1937年に千葉県で初めて確認され、現在では本州と四国と全域に定着している[2]。牧草に紛れ込んで導入されたと考えられる[1]。
牧草や農作物に寄生した場合、生長を阻害させてしまう[1]。