La dixital mariella ye una planta perenne nativa d'Europa central y occidental. Les flores con inflorescencies más pequeñes y trupes qu'en D. purpurea son de color mariellu y tubulares con puntos mariellos nel so corola.
Ye una yerba perenne glabrescente erecta de 50 cm a 1 m d'altor; fueyes llanceolaes denticulaes de 7-30 x 1,2 5 cm cortamente peciolaes, les cimeres son sésiles y son progresivamente más pequeñes. Les flores son d'un mariellu pálido de 15-25 x 5-8 mm; floria de xunu a agostu; flores tubulares, mota de 4-5 mm; cápsula ovoide de 7-8 mm.
Digitalis lutea describióse por Carlos Linneo y espublizóse en Species Plantarum 2: 622. 1753.[1]
Númberu de cromosomes de Digitalis lutea (Fam. Scrophulariaceae) y táxones infraespecíficos: n=28; 2n=56[2]
Digitalis: nome xenéricu del llatín medieval digitalis = la "dixital o dedalera" (Digitalis purpurea L., Scrophulariaceae). Según Ambrosini (1666), “llámase Dixital porque les flores asonsañen la forma de l'alferga (esto ye, de la cubierta de los deos de les muyeres cuando cuesen)”.[3]
lutea: epítetu llatín que significa "de color doráu".[4]
La dixital mariella ye una planta perenne nativa d'Europa central y occidental. Les flores con inflorescencies más pequeñes y trupes qu'en D. purpurea son de color mariellu y tubulares con puntos mariellos nel so corola.
Digitalis lutea (lat. Digitalis lutea) - bağayarpağıkimilər fəsiləsinin üskükotu cinsinə aid bitki növü.
Digitalis lutea (lat. Digitalis lutea) - bağayarpağıkimilər fəsiləsinin üskükotu cinsinə aid bitki növü.
La digital groga o didalera groga (Digitalis lutea) és una espècie de planta amb flors dins la família plantaginàcia.
És originària d'Europa, submediterrània i de les muntanyes de l'Atles al Marroc. És una planta autòctona dins la vegetació dels Països Catalans.[1]
Herba perenne glabrescent erecta de 50 cm a 1 m d'alçada; fulles lanceolades denticulades de 7-30 x 1,2 5 cm curtament peciolades, les superiors són sèssils i són progressivament més petites. Les flors són d'un groc pàl·lid de 15-25 x 5-8 mm; floreix de juny a agost; raïm bracteat unilateral; flors tubulars, calze de 4-5 mm; càpsula ovoide de 7-8 mm.
Vorades de bosc més o menys humides i boscos caducifolis poc ombrívols. Principalment a l'estatge montà ascendeix a l'estatge subalpí inferior i descendeix a l'alzinar (Quercus illicis galloprovinciale). A vegades, com les altres didaleres, es cultiven com a plantes ornamentals. Només es troba a Catalunya, viu des dels 80 m als 2200.
La digital groga o didalera groga (Digitalis lutea) és una espècie de planta amb flors dins la família plantaginàcia.
És originària d'Europa, submediterrània i de les muntanyes de l'Atles al Marroc. És una planta autòctona dins la vegetació dels Països Catalans.
Planhigyn blodeuol yw Bysedd-y-cŵn melyn sy'n enw lluosog. Mae'n perthyn i'r teulu Plantaginaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Digitalis lutea a'r enw Saesneg yw Straw foxglove.[1]
Llwyn (neu brysgwydd) ydyw, fel eraill yn yr un teulu.
Planhigyn blodeuol yw Bysedd-y-cŵn melyn sy'n enw lluosog. Mae'n perthyn i'r teulu Plantaginaceae. Yr enw gwyddonol (Lladin) yw Digitalis lutea a'r enw Saesneg yw Straw foxglove.
Llwyn (neu brysgwydd) ydyw, fel eraill yn yr un teulu.
Gul fingerbøl (Digitalis lutea) er en to- til flerårig, urteagtig plante med en opret vækst. Alle dele af planten er giftige.
Stænglen er uden forgreninger, svagt furet og hårløs. Bladene er første år samlet i en grundstillet roset, men derefter sidder de spredtstillet på stænglen. Bladene er lancetformede til smalt ægformede med uregelmæssigt savtakket rand. Takkerne bærer fine hår, men ellers er bladet hårløst. Oversiden er græsgrøn, mens undersiden er noget lysere. Blomstringen foregår i juli-august, og blomsterne er samlet i et endestillet aks. De enkelte blomster er uregelmæssige og 5-tallige med gule, sammenvoksede kronblade, der danner en blæreformet krone. Frugten er en kapsel med mange frø.
Højde x bredde og årlig tilvækst: 0,75 x 0,30 m (75 x 30 cm/år). Målene kan bruges til beregning af planteafstande i fx haver.
Arten er udbredt i det sydlige, centrale og vestlige Europa, hvor den findes på lysåbne eller svagt skyggede voksesteder med veldrænet og kalkrig, varm jord. Derfor træffes den oftest i lysninger og langs skovkanter.
Ved mindesmærket over faldne franske soldater nær byen Dürnstein, der ligger nogle få km nord for Donau i delstaten Niederösterreich, Østrig, findes et pannonisk, tørt overdrev i 200-300 m højde. Her vokser arten sammen med bl.a. akselrøn, alm. rapgræs, svalerod, bjerglæbeløs, duneg, kantet konval, lundrapgræs, navr, skovhøgeurt og stor fladstjerne[1]
Gul fingerbøl (Digitalis lutea) er en to- til flerårig, urteagtig plante med en opret vækst. Alle dele af planten er giftige.
Der Gelbe Fingerhut (Digitalis lutea) ist eine Pflanzenart aus der Familie der Wegerichgewächse (Plantaginaceae).
Der Gelbe Fingerhut ist eine zweijährige bis ausdauernde krautige Pflanze und erreicht Wuchshöhen zwischen 30 und 80 Zentimetern. Der aufrechte, unverzweigte Stängel ist schwach rinnig und kahl, die wechselständig angeordneten, schmal- bis eiförmig-lanzettlichen Blätter sind einfach, am Rand fein gewimpert, sonst kahl und unregelmäßig gesägt. Eine bodenständige Rosette zur Blütezeit wie bei anderen Fingerhüten fehlt.
Der Blütenstand ist eine einseitswendige Traube aus vielen, dicht stehenden schwefelgelben, engröhrigen, zeichnungslosen Blüten, die 9 bis 25 mm lang und innen behaart sind. Die Blüten sind kleiner und schmaler als die des Großblütigen Fingerhuts, dessen Blüten 28 bis 40 mm lang, ockergelb und innen gezeichnet sind. Die Krone setzt sich aus fünf verwachsenen Kronblättern zusammen. Es gibt vier Staubblätter, der Fruchtknoten ist oberständig und die Frucht eine Kapsel. Den Blättern fehlen die Nebenblätter.
Die Chromosomenzahl beträgt n = 56.
Die Pflanze ist von Westeuropa bis Süditalien und Nordwestafrika verbreitet. Sie wächst bevorzugt auf trockenen, kalkhaltigen, steinigen und warmen Böden an hellem Standort wie Lichtungen oder die Ränder von Waldwegen. Sie ist Kennart der Assoziation Atropo-Digitalietum luteae Oberd. 1957 (n.inv.) und gilt als ungefährdet, wird aber in Deutschland von der Bundesartenschutzverordnung „besonders geschützt“.
Man kann folgende Unterarten unterscheiden[1]:
Die Pflanze ist stark giftig. Hauptwirkstoffe sind Cardenolide mit relativ geringem Gesamtgehalt:
Die Giftwirkung entspricht der von Digitalis purpurea. Die Herzwirksamkeit entspricht auch der von Digitalis purpurea; die Wirksamkeit als Diuretikum soll dagegen stärker sein.
Der Gelbe Fingerhut (Digitalis lutea) ist eine Pflanzenart aus der Familie der Wegerichgewächse (Plantaginaceae).
Žuti naprstak ili žuta zubačica (latinski: Digitalis lutea) je biljka iz porodice Plantaginaceae. U diploidnoj hromosomskoj garnituri ima 2n = 56.
Žuti naprstak je dvogodišnja ili višegodišnja zeljasta biljka, koja dostiže visinu do oko 30 do 80 cm. Stručak je uspravan, nerazgranat, slabašan, pri vrhu povijen i go, sa naizmjeničnim, usko-kopljastim jajolikim listovima. Jednostavni su sa finim trpljama na rubovima, rezani inače goli i neredovni. Bazne rozete u sezoni cvjetanja, kao i kod drugih naprstaka, nedostaju.
U cvasti je jednostrani grozd brojnih, obično kremasto sumpornožutih, labavih, unutra dlakavih, cvjetova, dugih 28 do 40 mm. Manji i uži su nego kod Digitalis grandiflora, čiji su cvjetovi oker i uzvučeni unutra. Krunica je cjevasta i sastoji se od pet stopljenih (sraslih) latice. Ima četiri prašnika, jajnik je izdignut, plod kapsula. Lišće nema zaliske (stipule).[1][2][3]
U neprimjerenim dozama obva biljka je vrlo otrovna. Glavni sastojci su ar relativno niskim ukupnog sadržaja:
Otrovni ili ljekoviti učinak odgovara onom kod vrste Digitalis purpurea. U oficijelnoj medicini se koriste, najčešće purpurni (D. purmurea), a u narodnoj i vunasti (D. lanata). Ekstrakt digitalisa je nekada bio jedan od najznačajnijih lijekova za bolesti srca. Osnovna namjena mu je bila jačanje srčanog mišića; služio je kardiotonik koji jača rad srca, usporva i regulira ritam otkucaja.
U drugoj polovini 20. stoljeća, u Srednjoj Evropi su obavljena istraživanja, uz selekciju i ukrštanja raznih vrsta roda Digitalis, najčešće D. Lanata, D. purpurea, D. ambigua i D. lutea, u namjeri da se zamijeni uvoz D. purpurea.
Iz digitalisa su izdvojeni:
Digitalis lutea raste na suhim, krečnjačkim, šljunčanim i toplim tlima, na osunčanim lokacijama, kao što su proplanci i rubovi šumskih puteva. Ovaj aširena u zapadnoj, srednjoj i jugoistočnoj Evropi, na jugu Italije i sjeverozapadnoj Africi. U fitosociologiji karakterizira neke biljne zajednice u srednjoj i južnoj Evropi. Smatra se neugroženom vrstom, ali "posebnu saveznu zaštitu" ima u Njemačkoj, od 1957.
Elegancija i druge estetske osobine ove biljke uvjetovale su njeno širenje i u hortikulturi, u kojoj je selektirano nekoliko veoma atraktivnih sorti.
Žuti naprstak ili žuta zubačica (latinski: Digitalis lutea) je biljka iz porodice Plantaginaceae. U diploidnoj hromosomskoj garnituri ima 2n = 56.
Luletogëza e verdhë ( lat. Digitalis lutea L.) është bimë e familjes Plantaginaceae.
Luletogëza e verdhë ( lat. Digitalis lutea L.) është bimë e familjes Plantaginaceae.
Digitalis lutea, the straw foxglove or small yellow foxglove, is a species of flowering plant in the plantain family Plantaginaceae, that is native to western and southern Europe and North West Africa.
A short-lived herbaceous perennial or biennial, it grows to 1 m (3.3 ft) tall. Spikes of tubular yellow flowers with brown spots on the inside of the corolla, rise in late spring and early summer, from rosettes of leaves. Flowers may appear sporadically throughout the summer into autumn.
Like many foxgloves, this plant is often grown in gardens, where it readily self-sows and can become weedy. It has received the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[1]
Like all foxgloves, the plant is toxic if ingested.
Digitalis lutea, the straw foxglove or small yellow foxglove, is a species of flowering plant in the plantain family Plantaginaceae, that is native to western and southern Europe and North West Africa.
A short-lived herbaceous perennial or biennial, it grows to 1 m (3.3 ft) tall. Spikes of tubular yellow flowers with brown spots on the inside of the corolla, rise in late spring and early summer, from rosettes of leaves. Flowers may appear sporadically throughout the summer into autumn.
Like many foxgloves, this plant is often grown in gardens, where it readily self-sows and can become weedy. It has received the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.
Like all foxgloves, the plant is toxic if ingested.
La digital amarilla (Digitalis lutea) es una planta perenne nativa de Europa central y occidental. Las flores con inflorescencias más pequeñas y densas que en D. purpurea son de color amarillo y tubulares con puntos amarillos en su corola.
Es una hierba perenne glabrescente erecta de 50 cm a 1 m de altura; hojas lanceoladas denticuladas de 7-30 x 1,2 5 cm cortamente pecioladas, las superiores son sésiles y son progresivamente más pequeñas. Las flores son de un amarillo pálido de 15-25 x 5-8 mm; florece de junio a agosto; flores tubulares, cáliz de 4-5 mm; cápsula ovoide de 7-8 mm.
Digitalis lutea fue descrita por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 2: 622. 1753.[1]
Número de cromosomas de Digitalis lutea (Fam. Scrophulariaceae) y táxones infraespecíficos: n=28; 2n=56[2]
Digitalis: nombre genérico del latín medieval digitalis = la "digital o dedalera" (Digitalis purpurea L., Scrophulariaceae). Según Ambrosini (1666), “se llama Digital porque las flores imitan la forma del dedal (a saber, de la cubierta de los dedos de las mujeres cuando cosen)”.[3]
lutea: epíteto latino que significa "de color dorado".[4]
La digital amarilla (Digitalis lutea) es una planta perenne nativa de Europa central y occidental. Las flores con inflorescencias más pequeñas y densas que en D. purpurea son de color amarillo y tubulares con puntos amarillos en su corola.
Kollane sõrmkübar (Digitalis lutea) on mailaseliste sugukonda sõrmkübara perekonda kuuluv mitmeaastane rohttaim.
Kollase sõrmkübara kõrguseks võib olla 50–100 cm. Läikivatest pikliksüstjatest lehtedest koosneva kodarikuga ja juunis-juulis väikeste, 2–3 cm pikkuste torujas-kellukjate kahvatukollaste õitega tihedas paljuõielises õisikus[1].
Kasvuks vajab varjulist, parasniisket neutraalset kuni lubjarikast mulda. Annab isekülvi kuid muutu umbrohuks nagu kaheaastane verev sõrmkübar[1].
Kollane sõrmkübar (Digitalis lutea) on mailaseliste sugukonda sõrmkübara perekonda kuuluv mitmeaastane rohttaim.
Kollase sõrmkübara kõrguseks võib olla 50–100 cm. Läikivatest pikliksüstjatest lehtedest koosneva kodarikuga ja juunis-juulis väikeste, 2–3 cm pikkuste torujas-kellukjate kahvatukollaste õitega tihedas paljuõielises õisikus.
Õied lähivaatesKasvuks vajab varjulist, parasniisket neutraalset kuni lubjarikast mulda. Annab isekülvi kuid muutu umbrohuks nagu kaheaastane verev sõrmkübar.
Pikkusormustinkukka (Digitalis lutea) on kaksi- tai monivuotinen myrkyllinen ratamokasvilaji. Sitä viljellään koristekasvina. Laji kasvaa alkuperäisenä Keski-Euroopan maissa.[1]
Pikkusormustinkukka kasvaa 40–80 senttimetriä korkeaksi. Se on pystykasvuinen vahvavartinen ruoho. Lehtimuoto vaihtelee suikeasta vastapuikeaan, lehdet ovat kaljut. Kukinto on toispuoleinen latvaterttu, jossa on runsaasti kapean kellomaisia kukkia. Kukan teriö on 20–25 millimetriä pitkä, sisäpuolelta karvaton ja täplätön. Samankaltaisella keltasormustinkukalla kukan teriö on myös keltainen mutta isompi ja sisäpuolelta täplikäs.[1]
Pikkusormustinkukka (Digitalis lutea) on kaksi- tai monivuotinen myrkyllinen ratamokasvilaji. Sitä viljellään koristekasvina. Laji kasvaa alkuperäisenä Keski-Euroopan maissa.
Pikkusormustinkukka kasvaa 40–80 senttimetriä korkeaksi. Se on pystykasvuinen vahvavartinen ruoho. Lehtimuoto vaihtelee suikeasta vastapuikeaan, lehdet ovat kaljut. Kukinto on toispuoleinen latvaterttu, jossa on runsaasti kapean kellomaisia kukkia. Kukan teriö on 20–25 millimetriä pitkä, sisäpuolelta karvaton ja täplätön. Samankaltaisella keltasormustinkukalla kukan teriö on myös keltainen mutta isompi ja sisäpuolelta täplikäs.
Digitalis lutea
La Digitale jaune, Digitale à petites fleurs ou Petite Digitale (Digitalis lutea) est une plante herbacée, hermaphrodite, haute de 60 à 100 cm. Elle est plus petite que la digitale pourpre. La fleur contient de la digitaline (toxique, et autrefois utilisée pour le traitement des insuffisances cardiaques).
Elle appartient à la famille des Plantaginacées (Scrofulariacées selon la classification classique).
La tige simple présente des feuilles alternes glabres sur les deux faces, plus grandes vers le bas. Les inférieures sont rétrécies en pétiole, les supérieures sont sessiles à base arrondie, à limbe longuement lancéolé, glabre ou à marges ciliées, denticulées.
La plante produit en juin des fleurs à corolle jaune pâle, dont l'intérieur est velu et présentant une lèvre supérieure divisée en deux lobes redressés. Le racème est simple, très allongé, unilatéral et feuillé ; le calice est glabre ou cilié, à 5 divisions ovales-lancéolés ; la corolle jaunâtre à blanc cassé mesure 15 à 20 mm de long et 5 à 7 mm de large. Elle est tubuleuse, renflée, glabre en dehors, et garnie de longs poils au dedans. Les étamines sont apparentes de l'extérieur. Les fleurs disposées en longues grappes s'ouvrent les unes après les autres, sources de pollen durant plusieurs semaines pour les insectes (Pollinisation entomogame et dissémination épizoochore).
Le fruit est une capsule glabrescente, ovoïde-conique brun pâle, produisant des graines très petites et rondes.
Tout comme pour la digitale à grandes fleurs, on ne trouve pratiquement pas de cas d'intoxications par cette plante. Or, elle est plus riche en hétérosides cardiotoniques que la digitale pourpre et certains auteurs[Lesquels ?] la considèrent comme 2 ou 3 fois plus toxique que cette dernière. C'est donc une plante qu'il faut considérer comme très dangereuse.
Elle forme parfois des hybrides avec la digitale pourpre ou avec la digitale à grandes fleurs. Ces hybrides ont alors des caractères des parents.
En France, elle est relativement commune dans l'étage collinéen sur substrats calcaires et certains massifs montagneux cristallins (Massif central, Vosges, Corse, Pyrénées, etc.), sur le bord des chemins et en lisière de forêts. Elle est plus rare dans l'Ouest et le Sud-Ouest.
On la trouve sur l'adret et jusque vers 1 700 m, y compris dans les massifs de la Sainte-Baume et de la Sainte-Victoire, en ubac au-dessus de 700 m environ en forêt et dans les clairières, creuses ou éboulis.
On ne la trouve pas en Bretagne, et elle est rare ou absente hors des massifs précités et absente en basse Provence.
On la trouve en Belgique au sud du Sillon Sambre-et-Meuse. Sa répartition est disparate et ses stations, assez rares, sont stables de siècle en siècle, là où le milieu (sous les feuillus) n'est pas altéré.
Données d'après : Julve, Ph., 1998 ff. - Baseflor. Index botanique, écologique et chorologique de la flore de France. Version : 23 avril 2004.
Pour Digitalis lutea L. (N° nomenclatural BDNFF : 22412)[1]
Jadis, la Digitale jaune était considérée comme une plante magique associée à la magie blanche. Plante médicinale des pathologies cardiaques, la Digitale jaune est cependant moins prisée que la Digitale pourpre parce que, d'une part, elle contient moins de principes actifs que cette dernière et que, d'autre part, il s'agit d'une plante protégée[2].
Digitalis lutea
La Digitale jaune, Digitale à petites fleurs ou Petite Digitale (Digitalis lutea) est une plante herbacée, hermaphrodite, haute de 60 à 100 cm. Elle est plus petite que la digitale pourpre. La fleur contient de la digitaline (toxique, et autrefois utilisée pour le traitement des insuffisances cardiaques).
Elle appartient à la famille des Plantaginacées (Scrofulariacées selon la classification classique).
Žołty naporst (Digitalis lutea) je rostlina ze swójby putnikowych rostlinow (Plantaginaceae).
Po někotrych žórłach so swójbje trudownikowych rostlinow (Scrophulariaceae) přirjaduje.
Žołty naporst je wjacelětna rostlina, kotraž docpěwa wysokosć wot 60 cm. Wona wutwori skupiny.
Ćmowozelene, błyšćace łopjena su njekosmate.
Kćěje w lěću. Běłe hač kanarikžołte kćenja su wusko zwónčkojte a docpěwaja dołhosć wot 2 hač 2,5 cm. Wone su znutřka kosmate a w klamje purpurčerwjenje dypkate.
Rostlina je w Europje rozšěrjena.
Žołty naporst (Digitalis lutea) je rostlina ze swójby putnikowych rostlinow (Plantaginaceae).
Po někotrych žórłach so swójbje trudownikowych rostlinow (Scrophulariaceae) přirjaduje.
La digitale gialla piccola (nome scientifico Digitalis lutea L., 1753) è una pianta erbacea e perenne dai fiori gialli, appartenente alla famiglia delle Plantaginaceae.[1]
Il primo studioso ad introdurre il nome del genere (Digitalis) fu il botanico e fisico germanico Leonhart Fuchs (17 gennaio 1501 – 10 maggio 1566); il termine significa “ditale” e indubbiamente il fiore ricorda questo utile oggetto. In seguito fu il botanico francese Joseph Pitton de Tournefort (Aix-en-Provence, 5 giugno 1656 – Parigi, 28 dicembre 1708) ad elevare questo termine a valore di genere ed infine fu Carl von Linné a completare questo genere con una dozzina di specie.[2] Il termine specifico (lutea) significa giallo e deriva dal latino "lutum".[3][4]
Il nome scientifico della specie è stato definito da Linneo (1707 – 1778), conosciuto anche come Carl von Linné, biologo e scrittore svedese considerato il padre della moderna classificazione scientifica degli organismi viventi, nella pubblicazione "Species Plantarum - 1: 622"[5] del 1753.[6]
Queste piante arrivano ad una altezza massima di 5 - 10 dm. La forma biologica è emicriptofita scaposa (H scap), ossia in generale sono piante erbacee, a ciclo biologico perenne, con gemme svernanti al livello del suolo e protette dalla lettiera o dalla neve e sono dotate di un asse fiorale eretto e spesso privo di foglie.[2][7][8][9][10]
Le radici sono ramose, eventualmente con una parte ingrossata al centro (un rizoma orizzontale legnoso colorato di bruno scuro).
Il fusto è eretto, verde, foglioso sotto l'infiorescenza e affusolato. È inoltre semplice (non ramificato) e ingrossato alla base.
Le foglie si dividono in:
L'infiorescenza è formata da un folto racemo terminale bratteale (alla base di ogni pedicello è presente una brattea). La maggior parte dei fiori sono disposti in un senso (per torsione del pedicello), pochi altri in quello contrario. I singoli fiori sono inoltre penduli, questo per proteggere il polline e il nettare dalla pioggia, e distanziati (almeno quelli inferiori).
I fiori sono ermafroditi, leggermente attinomorfi quasi zigomorfi, tetraciclici (composti da 4 verticilli: calice – corolla – androceo – gineceo), pentameri (calice e corolla divisi in cinque parti).
Il frutto è del tipo a capsula prolungata in un becco acuto e dall'aspetto peloso-ghiandoloso. All'interno sono disposte due logge a deiscenza “septicida” (ossia è un frutto che si apre per fenditure longitudinali) : vengono così dispersi al vento un gran numero di piccolissimi semi. La forma dei semi è angolosa con testa reticolata. Nella fruttificazione inoltre il calice è persistente.
Dal punto di vista fitosociologico alpino la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale:[12]
Per l'areale completo italiano la specie di questa voce appartiene alla seguente comunità vegetale:[13]
Descrizione: la suballeanza Laburno anagyroidis-Ostryenion carpinifoliae è relativa a boschi sia mesofili che semimesofili misti di carpino nero, orniello, rovella e cerro su suoli poco profondi derivati dalle marne calcareo-arenacee della formazione dello Schlier e simili. La suballeanza si sviluppa nelle aree collinari e submontane dell’Appennino settentrionale e nelle aree a termotipo mesotemperato lungo tutta la catena appenninica (dall’Emilia Romagna alla Calabria).[13]
Specie presenti nell'associazione: Ostrya carpinifolia, Fraxinus ornus, Quercus cerris, Quercus pubescens, Acer opalus subsp. obtusatum, Acer campestre, Sorbus torminalis, Rosa canina, Sorbus aria, Laburnum anagyroides, Lilium bulbiferum subsp. croceum, Cornus sanguinea, Cornus mas, Crataegus monogyna, Lonicera xylosteum, Epipactis helleborine, Brachypodium rupestre, Sesleria autumnalis, Melittis melissophyllum, Campanula trachelium, Fragaria vesca, Helleborus bocconei subsp. bocconei, Sanicula europaea, Melampyrum italicum, Polypodium (gr. vulgare), Carex digitata, Bromus ramosus, Calamintha sylvatica, Bunium bulbocastanum, Euonymus latifolius, Epipactis helleborine, Hepatica nobilis, Lilium martagon, Tilia plathyphyllos, Sesleria italica, Lonicera xylosteum, Doronicum columnae.[13]
La famiglia di appartenenza (Plantaginaceae) è relativamente numerosa con un centinaio di generi, mentre il genere Digitalis comprende una ventina di specie di cui mezza dozzina sono presenti nella flora spontanea italiana.
La classificazione tassonomica della specie di questa voce è in via di definizione in quanto fino a poco tempo fa il suo genere apparteneva alla famiglia delle Scophulariaceae (secondo la classificazione ormai classica di Cronquist); ora con i nuovi sistemi di classificazione filogenetica (classificazione APG) è stata assegnata alla famiglia delle Plantaginaceae; anche i livelli superiori sono cambiati (vedi il box tassonomico iniziale).
Questa pianta appartiene alla tribù delle Digitalideae (Dumort.) Dumort., 1829 (sottofamiglia Digitalidoideae (Dumort.) Luerss., 1882).
Il numero cromosomico di D. lutea è: 2n = 56.[14]
Per questa specie sono riconosciute le seguenti sottospecie:[1][10][15]
Questa entità ha avuto nel tempo diverse nomenclature. L'elenco seguente indica alcuni tra i sinonimi più frequenti:[1]
Sinonimi per la subsp. australis
I vari botanici si sono chiesti l'utilità delle macchie e delle setole pelose all'interno della corolla. Probabilmente le macchie hanno una funzione di guida alla ricerca del nettare da parte degli insetti pronubi; mentre la presenza delle setole pelose non trova tutti concordi in una univoca spiegazione (c'è chi dice che servano a tenere lontani certi insetti troppo piccoli, o chi al contrario che le setole servano come punto di appoggio).[2]
La digitale gialla minore in altre lingue è chiamata nei seguenti modi:
Le foglie contengono glucosidi come la digitonina, la digitossina, la digitofillina e la digitalina, usate anche come principi attivi in farmacologia per la loro azione sul battito cardiaco e sulla pressione sanguigna.
titolo
vuoto o mancante (aiuto)
La digitale gialla piccola (nome scientifico Digitalis lutea L., 1753) è una pianta erbacea e perenne dai fiori gialli, appartenente alla famiglia delle Plantaginaceae.
Geel vingerhoedskruid (Digitalis lutea) is een kruidachtige plant uit de weegbreefamilie (Plantaginaceae)die voornamelijk in Midden- en Zuid-Europa voorkomt maar wordt plaatselijk ook in België en Nederland aangetroffen. Het is een vingerhoedskruid met relatie kleine, bleekgele bloemen.
Geel vingerhoedskruid is een overblijvende, tweejarige plant. De rechtopstaande, onvertakte bloemstengel wordt to 80 cm hoog en is nagenoeg onbehaard. De bladeren zijn ei- tot lancetvormig, fijn getand, de bovenzijde kaal, de onderzijde enkel op de nerven behaard. De plant is zeer giftig.
De bloeiwijze is een dichtbloemige, eenzijdige tros met talrijke bloemen op de top van de bloemstengel. De bloemen zijn tot 2,5 cm lang, lichtgeel, aan de binnenzijde ongevlekt maar behaard. De bloemkroon bestaat uit vijf tot een buis gefuseerde kroonbladen. Er zijn vier meeldraden en een bovenstandig vruchtbeginsel. De vrucht is een doosvrucht. Het geel vingerhoedskruid bloeit van juni tot augustus.
Geel vingerhoedskruid komt vooral voor op droge, stenige, kalkhoudende bodems op warme en zonnige plaatsen, zoals in bosranden, kapvlakten en open plaatsen in het bos.
De plant komt voor in West-, Midden- en Zuid-Europa en in Noord-Afrika. In België is de plant bekend van het Waalse landsgedeelte, onder andere van de Gaume, maar is ook in Vlaanderen gevonden, zoals in de buurt van Aarschot[1]. In Nederland is de plant recent aangetroffen in twee kalksteengroeves in Zuid-Limburg.[2]
De botanische naam Digitalis is afkomstig van het Latijnse digitus (vinger). De soortaanduiding lutea is Latijn voor 'geel'.
Geel vingerhoedskruid kan door zijn kleinere, lichtgele en ongevlekte bloemen onderscheiden worden van het grootbloemig vingerhoedskruid (Digitalis grandiflora).
Bronnen, noten en/of referentiesGeel vingerhoedskruid (Digitalis lutea) is een kruidachtige plant uit de weegbreefamilie (Plantaginaceae)die voornamelijk in Midden- en Zuid-Europa voorkomt maar wordt plaatselijk ook in België en Nederland aangetroffen. Het is een vingerhoedskruid met relatie kleine, bleekgele bloemen.
Naparstnica żółta (Digitalis lutea L.) – gatunek rośliny należący do rodziny babkowatych (według systemów XX-wiecznych do trędownikowatych). Występuje w górach zachodniej i południowej Europy[2]. W Polsce rzadko uprawiana. Na zachodzie można spotkać jej zdziczałe formy (efemerofit). Prawdopodobnie kenofit.
Roślina trująca: Trujące jest ziele naparstnicy żółtej.
Roślina ozdobna chętnie uprawiana w ogródkach przydomowych. Jest łatwa w uprawie, w Polsce jest w pełni mrozoodporna. Najlepiej rośnie na stanowisku półcienistym i żyznej, przepuszczalnej glebie. Rozmnaża się przez wysiew nasion jesienią, można też przez podział rozrośniętych kęp. Po przekwitnięciu obcina się kwiatostany u samej podstawy, pobudza to rozwój nowych pędów. Jeśli nie usuniemy kwiatostanów samorzutnie rozsiewa się w ogrodzie[3].
Naparstnica żółta (Digitalis lutea L.) – gatunek rośliny należący do rodziny babkowatych (według systemów XX-wiecznych do trędownikowatych). Występuje w górach zachodniej i południowej Europy. W Polsce rzadko uprawiana. Na zachodzie można spotkać jej zdziczałe formy (efemerofit). Prawdopodobnie kenofit.
Liten fingerborgsblomma (Digitalis lutea) är en växtart.
På EU-nivå pågår - enl. G-P 2 juli 2016 - sedan många år ett arbete för att kartlägga invasiva arter, som på sikt kan hota den biologiska mångfalden genom att ta över och kväva andra arter i naturen. Svenska Naturvårdsverket har därför upprättat en så kallad ”svart lista” över arter som är mindre önskvärda på grund av sitt intensiva växtsätt och som kan behöva bekämpas, eller till och med utrotas helt, eftersom de annars hotar att ta över naturområden och därmed hota mångfalden.
Där kan man också läsa att liten fingerborgsblomma finns med på Naturvårdsverkets svarta lista tillsammans med t.ex. parkslide, jättebjörnloka och jättebalsamin.
Liten fingerborgsblomma (Digitalis lutea) är en växtart.
På EU-nivå pågår - enl. G-P 2 juli 2016 - sedan många år ett arbete för att kartlägga invasiva arter, som på sikt kan hota den biologiska mångfalden genom att ta över och kväva andra arter i naturen. Svenska Naturvårdsverket har därför upprättat en så kallad ”svart lista” över arter som är mindre önskvärda på grund av sitt intensiva växtsätt och som kan behöva bekämpas, eller till och med utrotas helt, eftersom de annars hotar att ta över naturområden och därmed hota mångfalden.
Där kan man också läsa att liten fingerborgsblomma finns med på Naturvårdsverkets svarta lista tillsammans med t.ex. parkslide, jättebjörnloka och jättebalsamin.
Digitalis lutea là một loài thực vật có hoa trong họ Mã đề. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.[1]
Digitalis lutea là một loài thực vật có hoa trong họ Mã đề. Loài này được L. mô tả khoa học đầu tiên năm 1753.