Bu cinsin adı almancadan "trollun gülü" kimi tərcümə olunur. Şimal yarımkürəsinin mülayim iqlimli və Artika zonalarında bitən bu çoxillik ot bitkisinin 25 növü məlumdur. Onlardan 10 növü gülçülükdə geniş istifadə olunur: Asiya üzgəcotu (Jarki) (T. asiaticus) hündürlüyü 80 sm, narıncı rəngdə tək-tək gülləri olan bitkidir. Çoxləçəkli formaları vardır. Çin üzgəcotu (T. chinensis). Bu növ əvvəlkindən kolun iri ölçüləri ilə fərqlənir (100 sm). Gülçülükdə 1827-ci ildən istifadə olunur. Güllərin rəngi sarıdan tünd-narıncıya qədər olan bu iki növün hibridləri gülçülükdə geniş yayılmışdır. Toxumla çoxaltdıqda üzgəcotunun toxumlarını qış mövsümündə 2-4°C temperaturda saxlamaq lazımdır. Çox vaxt üzgəcotunu yayın axırında kökümsovun bölünməsi ilə çoxaldılır. Bölünmüş kökümsovu elə əkirlər ki, kökü 2 sm torpaqda olsun. Azərbaycanda yabanı halda bir növü, yarımçıq üzgəcotu (T. ratulus) bitir.
Bu cinsin adı almancadan "trollun gülü" kimi tərcümə olunur. Şimal yarımkürəsinin mülayim iqlimli və Artika zonalarında bitən bu çoxillik ot bitkisinin 25 növü məlumdur. Onlardan 10 növü gülçülükdə geniş istifadə olunur: Asiya üzgəcotu (Jarki) (T. asiaticus) hündürlüyü 80 sm, narıncı rəngdə tək-tək gülləri olan bitkidir. Çoxləçəkli formaları vardır. Çin üzgəcotu (T. chinensis). Bu növ əvvəlkindən kolun iri ölçüləri ilə fərqlənir (100 sm). Gülçülükdə 1827-ci ildən istifadə olunur. Güllərin rəngi sarıdan tünd-narıncıya qədər olan bu iki növün hibridləri gülçülükdə geniş yayılmışdır. Toxumla çoxaltdıqda üzgəcotunun toxumlarını qış mövsümündə 2-4°C temperaturda saxlamaq lazımdır. Çox vaxt üzgəcotunu yayın axırında kökümsovun bölünməsi ilə çoxaldılır. Bölünmüş kökümsovu elə əkirlər ki, kökü 2 sm torpaqda olsun. Azərbaycanda yabanı halda bir növü, yarımçıq üzgəcotu (T. ratulus) bitir.
Trollius és un gènere de plantes amb flors que conté unes 30 espècies de plantes de la família Ranunculàcia.
Són originaris de les zones temperades fredes de l'hemisferi nord. Tenen una gran diversitat d'espècies a l'Àsia i normalment creixen en sòls pesats argilosos.
Lamajoria són plantes herbàcies perennes amb flors de color groc brillant encara que algunes són de color taronja o lila.
Totes les espècies del gènere Trollius són verinoses quan són fresques pels ramats però normalment no són menjades, ja que són de gust agre.
Algunes espècies s'utilitzen en jardineria amb alguns cultivars seleccionats amb flors grans i brillants.
Trollius és un gènere de plantes amb flors que conté unes 30 espècies de plantes de la família Ranunculàcia.
Són originaris de les zones temperades fredes de l'hemisferi nord. Tenen una gran diversitat d'espècies a l'Àsia i normalment creixen en sòls pesats argilosos.
Lamajoria són plantes herbàcies perennes amb flors de color groc brillant encara que algunes són de color taronja o lila.
Totes les espècies del gènere Trollius són verinoses quan són fresques pels ramats però normalment no són menjades, ja que són de gust agre.
Algunes espècies s'utilitzen en jardineria amb alguns cultivars seleccionats amb flors grans i brillants.
Upolín (Trollius) je rod rostlin z čeledi pryskyřníkovité (Ranunculaceae).
Jedná se o vytrvalé byliny s krátkými silnými oddenky.[1] Lodyha je většinou přímá. Listy jsou střídavé, bazální i lodyžní, dolní jsou řapíkaté, horní až přisedlé.[2] Čepele jsou zpravidla hluboce dlanitě členěné, okraje jsou hrubě zubaté.[1][2] Květy jsou jednotlivé či po několika málo ve vrcholíku. Kališní lístky jsou petaloidní (napodobují korunu), zpravidla je jich 5–9, někdy až 30, nejčastěji žluté barvy, řidčeji bílé, oranžové až purpurové.[2] Korunní lístky jsou úzké, čárkovité až podlouhlé, na bázi nesou nektaria,.[3] jich je nejčastěji 5–25.[1][2] Tyčinek je mnoho, nejčastěji 20–70. Gyneceum je apokarpní a je složeno z mnoha plodolistů (nejčastěji 5–28). Plodem je měchýřek, měchýřky jsou uspořádány do souplodí.
Je známo asi 30 druhů, které jsou rozšířeny v mírném až chladném pásu Evropy, Asie a Severní Ameriky.[1][2][3] Ve střední Evropě jsou pouze 1–2 druhy (záleží na taxonomickém pojetí).
Podle databáze serveru mapy.cz se název upolín vyskytuje v jediném místním názvu, a tím je ulice Upolínová v Praze 5 – Motole.[4]
Upolín (Trollius) je rod rostlin z čeledi pryskyřníkovité (Ranunculaceae).
Engblomme (Trollius) er en slægt af stauder, som er udbredt med 9 arter[1] i alle de køligt-tempererede egne på den nordlige halvkugle. Det er hårløse planter med en grundstillet bladroset, dybt snitdelte blade og endestillede blomsterstande á 1-3 kompakte blomster. Frugterne er bælgfrugter, som hver har et lille næb. Her omtales kun de arter, som er vildtvoksende i Danmark, eller som dyrkes her.
ArterDie Trollblumen (Trollius) sind eine Pflanzengattung in der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae). Die etwa 30 Arten gedeihen in den gemäßigten bis arktischen Gebieten der Nordhalbkugel in Eurasien und Nordamerika.[1] Die einzige in Europa heimische Art ist die Trollblume (Trollius europaeus).
Bei den Trollius-Arten handelt sich um ausdauernde krautige Pflanzen.[1] Sämtliche Arten sind so gut wie kahl.
Es gibt grundständige und bei den meisten Arten auch wechselständige am Stängel verteilte Laubblätter. Die Blattstiele sind umso kürzer, je höher die Blätter am Stängel stehen. Bei den meisten Arten sind die Blätter fingerförmig in fünf bis sieben verkehrt-eiförmige, dreilappige Abschnitte geteilt, oder zumindest sehr tief fingerförmig eingeschnitten.
In endständigen Blütenständen stehen ein bis drei Blüten zusammen, oder einzeln auf langen Blütenstielen. Die zwittrigen Blüten sind radiärsymmetrisch. Es fünf bis neun, selten auch mehr Kelchblätter vorhanden, sie sind kronblattartig gefärbt, meist gelb, bei manchen Arten aber auch weißlich, orange oder rötlich, bei einer Art auch bläulich-violett. Sie sind meist breit oval oder rundlich. Bei einigen Arten sind sie so eingekrümmt, dass die gesamte Blüte eine kugelige Form hat. Bei den meisten allerdings sind sie flach. Die Kronblätter sind zwar ähnlich gefärbt wie die Kelchblätter, aber viel schmaler, meist linealisch bis schmal oval, und am Grunde kurz genagelt. Kurz über dem Grund der Kronblätter befinden sich Nektarien.
Die Sammelbalgfrüchte bestehen aus geschnäbelten Balgfrüchten.
Die Trollius-Arten kommen in gemäßigten bis arktischen Klimagebieten vor.[1] Sie bevorzugen offene, nasse Standorte, wie etwa Feuchtwiesen und schwere, tonige Böden.[2]
Die Gattung Trollius wurde durch Carl von Linné aufgestellt. Die Gattung Trollius gehört zur Tribus Adonideae in der Unterfamilie Ranunculoideae innerhalb der Familie Ranunculaceae.[3]
Die Gattung Trollius gedeiht in den gemäßigten bis arktischen Gebieten der Nordhalbkugel in Eurasien und Nordamerika.[1] In China gibt es 16 Arten, acht davon nur dort.[4]
Die Gattung Trollius enthält etwa 30 Arten[4][1] (Auswahl):[3]
Die Trollblumen (Trollius) sind eine Pflanzengattung in der Familie der Hahnenfußgewächse (Ranunculaceae). Die etwa 30 Arten gedeihen in den gemäßigten bis arktischen Gebieten der Nordhalbkugel in Eurasien und Nordamerika. Die einzige in Europa heimische Art ist die Trollblume (Trollius europaeus).
Жамъянмядаг (лат. Trollius) нь холтсон цэцэгтний овгийн нэгэн төрөл. Энэ төрөлд 30 орчим зүйл ургамал багтдаг. Жамъянмядаг нь дэлхийн бөмбөрцгийн хойд хагасын сэрүүн бүсээр, чийглэг, шаварлаг хөрсөнд ургах ба ихэнх зүйл нь Азиас гаралтай юм.
Жич: Энэ жагсаалт бүрэн бус байхыг үгүйсгэхгүй.
Жамъянмядаг (лат. Trollius) нь холтсон цэцэгтний овгийн нэгэн төрөл. Энэ төрөлд 30 орчим зүйл ургамал багтдаг. Жамъянмядаг нь дэлхийн бөмбөрцгийн хойд хагасын сэрүүн бүсээр, чийглэг, шаварлаг хөрсөнд ургах ба ихэнх зүйл нь Азиас гаралтай юм.
Trollius is a genus of about 30 species of flowering plants closely related to Ranunculus, in the family Ranunculaceae. The common name of some species is globeflower[1] or globe flower. The generic name is derived from the Swiss-German word "Trollblume", meaning a rounded flower.[2] Native to the cool temperate regions of the Northern Hemisphere, with the greatest diversity of species in Asia, Trollius usually grow in heavy, wet clay soils.[3]
They are mostly herbaceous, fibrous rooted perennials with bright yellow, orange or lilac coloured flowers. The name "globe flower" refers to the petals of T. europaeus and T. × cultorum which are curved over the top of the flower, forming a globe. But T. pumilus has flatter flowers, and T. chinensis has open flowers with prominent stamens.[4]
All species of Trollius are poisonous to cattle and other livestock when fresh, but their acrid taste means they are usually left uneaten. They are, however, used as food plants by the larvae of some Lepidoptera species including silver-ground carpet.
Some species are popular ornamental flowers in horticulture, with several cultivars selected for large and brightly coloured flowers. The hybrid T. × cultorum[5] in particular is a source of several garden cultivars, including 'Superbus', which has gained the Royal Horticultural Society's Award of Garden Merit.[6][7]
Trollius in the south-west of Buryatia, Russia
Trollius is a genus of about 30 species of flowering plants closely related to Ranunculus, in the family Ranunculaceae. The common name of some species is globeflower or globe flower. The generic name is derived from the Swiss-German word "Trollblume", meaning a rounded flower. Native to the cool temperate regions of the Northern Hemisphere, with the greatest diversity of species in Asia, Trollius usually grow in heavy, wet clay soils.
Trolio (Trollius) estas genro da plantoj el la biologia familio ranunkolacoj (ranunculaceae). Temas pri plurjara herboplanto kun belaj flavaj floroj. Pluraj specioj estas ŝatataj ornamaj ĝardenplantoj. Kiel ĉiuj ranunkolacoj, ili havas kunmetitajn foliojn, kiuj havas traĥeojn en plurajn ciklojn.
Trollius es un género con 30 especies de plantas de flores perteneciente a la familia Ranunculaceae, estrechamente relacionado con Ranunculus. Son nativos de las regiones frías del Hemisferio Norte, con gran diversidad de especies en Asia,donde crece en suelos húmedos.
La mayoría son plantas herbáceas. perennes. Hojas palmeadas, sin estípulas con brillantes flores de color amarillo, aunque algunas las tienen de color naranja o lila. T. europaeus tiene los pétalos curvados en forma esférica formando un globo.
Todas las especies de Trollius son venenosas cuando están frescas para el ganado, pero su gusto desagradable hacen que usualmente no sean comidas.
El género fue descrito por Carlos Linneo y publicado en Species Plantarum 1: 556–557. 1753.[1][2]
Trollius: nombre genérico que parece ser la latinización del nombre suizo-germánico de esta planta: troll-blume.[3] La especie tipo es: Trollius europaeus
Trollius es un género con 30 especies de plantas de flores perteneciente a la familia Ranunculaceae, estrechamente relacionado con Ranunculus. Son nativos de las regiones frías del Hemisferio Norte, con gran diversidad de especies en Asia,donde crece en suelos húmedos.
Kullerkupp (Trollius) on õistaimede perekond tulikaliste sugukonnast.
Perekonda kuulub umbes 30 liiki ja see on lähedases suguluses tulika perekonnaga.
Perekonna tüüpliik on harilik kullerkupp ehk kullerkupp. Kullerkupp on levinud parasvöötme jahedama kliimaga piirkondades, eelistades niisket savikat pinnast.
Kullerkupp (Trollius) on õistaimede perekond tulikaliste sugukonnast.
Perekonda kuulub umbes 30 liiki ja see on lähedases suguluses tulika perekonnaga.
Perekonna tüüpliik on harilik kullerkupp ehk kullerkupp. Kullerkupp on levinud parasvöötme jahedama kliimaga piirkondades, eelistades niisket savikat pinnast.
Kullerot (Trollius) on kasvisuku, joka kuuluu leinikkikasvien heimoon. Monia kullerolajeja ja niiden jalostettuja lajikkeita viljellään perennana.[1] Yksi kullerolaji, niittykullero kasvaa luonnonvaraisena Suomessa, yleisimpänä Pohjois-Suomessa. Niittykullero on Lapin maakuntakukka.
Kullerot (Trollius) on kasvisuku, joka kuuluu leinikkikasvien heimoon. Monia kullerolajeja ja niiden jalostettuja lajikkeita viljellään perennana. Yksi kullerolaji, niittykullero kasvaa luonnonvaraisena Suomessa, yleisimpänä Pohjois-Suomessa. Niittykullero on Lapin maakuntakukka.
Trollius est un genre de plantes herbacées de la famille des Ranunculaceae.
Selon BioLib (3 avril 2019)[2] :
Selon BioLib (3 avril 2019)[2] :
Selon Catalogue of Life (3 avril 2019)[3] :
Selon GRIN (3 avril 2019)[4] :
Selon ITIS (3 avril 2019)[5] :
Selon NCBI (3 avril 2019)[6] :
Selon The Plant List (3 avril 2019)[7] :
Selon Tropicos (3 avril 2019)[1] (Attention liste brute contenant possiblement des synonymes) :
Trollius est un genre de plantes herbacées de la famille des Ranunculaceae.
Planda ilbhliantúil a fhásann 60 cm ar airde, dúchasach don Eoraip agus tuaisceart artach Mheiriceá. Na duilleoga íochtaracha fadghasach bosach le 3-5 mhaothán. 3 mhaothán an-fhiaclach ar fad ar na duilleoga ar an ngas. Na bláthanna cruinn, 2-3 cm ar leithead, le suas le 10 seipeal cuartha isteach, buí, cosúil le peitil.
Kubołnička (Trollius) je ród ze swójby maslenkowych rostlinow (Ranunculaceae).
Wobsahuje sćěhowace družiny:
Jeli sy jedyn z mjenowanych njedostatkow skorigował(a), wotstroń prošu potrjecheny parameter předłohi {{Předźěłuj}}
. Podrobnosće namakaš w dokumentaciji.
Kubołnička (Trollius) je ród ze swójby maslenkowych rostlinow (Ranunculaceae).
Wobsahuje sćěhowace družiny:
europska kubołnička (Trollius europaeus)Trollius (L., 1753) è un genere di piante erbacee appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, diffuso nell'interno emisfero settentrionale[1].
Il nome del genere deriva dal tedesco antico “troll” che vuol dire globoso, in riferimento alle forme tipiche dei fiori di questa specie. Tale denominazione veniva usata già nel XVI secolo. È il naturalista svizzero Conrad Gessner che ci parla nei suoi scritti di questo fiore probabilmente conosciuto durante la sua ascensione al Monte Pilatus (nel 1555) nei pressi di Lucerna. Infatti da quelle parti il fiore più importante del genere (Botton d'oro) era chiamato volgarmente “Troll Blume”. Ma un'altra fonte fa derivare il nome sempre dal vocabolo “troll” che è anche proprio della lingua svedese e indica una divinità nordica maligna alludendo probabilmente alla velenosità delle piante di questo genere.
Comunque la prima descrizione scientifica del genere l'abbiamo da Linneo che nel 1753 la inserì nei suoi scritti.
La forma biologica della pianta è emicriptofita scaposa (H scap) : ossia è una pianta perennante per mezzo di gemme situate a livello del suolo (emicriptofita); l'asse fiorale è allungato con poche foglie (scaposo).
Radici secondarie da rizoma. Sono fibrose ed ispessite.
Il fusto eretto e semplice nasce dal breve rizoma.
I fiori sono solitamente solitari e alla fine del fusto. Il colore va dal giallo all'arancio, ma possono arrivare fino al porporino, o al lillacino o al biancastro. Sono inoltre ermafroditi, attinomorfi, dialitepali, e lungamente peduncolati.
Il frutto è un aggregato (capolino) di follicoli deiscenti. All'interno di questi ultimi troviamo in duplice rango i semi.
Il genere è diffuso soprattutto in America del Nord e in Asia, nelle regioni fredde e temperate. In Europa l'unica specie (Trollius europaeus) si trova al nord a basse quote o al sud in zone montane. La maggiore diversità, il genere Trollius, lo presenta nell'Asia.
All'interno del genere Trollius sono comprese 33 di specie, delle quali solo una è presente anche in Italia: il Botton d'oro (Trollius europaeus).
La struttura della pianta ricorda moltissimo le specie del genere Ranunculus, che si differenzia per l'aspetto del frutto (in Ranunculus è un achenio, mentre è un follicolo in Trollius).
Per comodità il genere viene diviso in due gruppi a seconda del numero dei sepali (ma è anche un elemento importante per la classificazione delle varie specie del genere):
Tutte le specie sono velenose: è noto che il bestiame “sapientemente” evita di cibarsene. Sono usate come cibo solamente da alcuni lepidotteri.
Alcune specie sono usate come piante ornamentali grazie al grande fiore brillantemente colorato. Sono rustiche e di facile coltivazione. Hanno tuttavia il difetto di essere avari di semi (nascono male e in modo discontinuo), per cui devono essere moltiplicate agamicamente (in autunno o in primavera).
Trollius (L., 1753) è un genere di piante erbacee appartenente alla famiglia delle Ranunculaceae, diffuso nell'interno emisfero settentrionale.
Burbulis (lot. Trollius, vok. Trollblume) – vėdryninių (Ranunculaceae) šeimos augalų gentis. Pavadinimas iš lotynų k. žodžio trulleum – apvalus indas (augalo žiedai yra apvalūs, rutuliški). Tai daugiamečiai augalai su spirališkai išsidėsčiusiais plaštakiškai suskaldytais lapais. Žiedai pavieniai arba po keletą stiebų viršūnėse.
Lietuvoje auga viena rūšis – paprastasis burbulis (Trollius europaeus).
Kitos:
Blyškusis burbulis (Trollius laxus)
Azijinis burbulis (Trollius asiaticus)
Burbulis (lot. Trollius, vok. Trollblume) – vėdryninių (Ranunculaceae) šeimos augalų gentis. Pavadinimas iš lotynų k. žodžio trulleum – apvalus indas (augalo žiedai yra apvalūs, rutuliški). Tai daugiamečiai augalai su spirališkai išsidėsčiusiais plaštakiškai suskaldytais lapais. Žiedai pavieniai arba po keletą stiebų viršūnėse.
Trollius is een geslacht van overblijvende planten uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae), verspreid over de gematigde streken van het noordelijk halfrond. De enige in Europa voorkomende soort is de Europese trollius (Trollius europaeus).
De botanische naam Trollius is een Latijnse vertaling van het Duitse Trollblume.
Trollius zijn overblijvende, kruidachtige planten die overwinteren met vlezige wortels. Ze bezitten een rechtopstaande, onbehaarde, soms vertakte stengel, langgesteelde en handvormig samengestelde grondbladeren met vijf tot zeven ovale, gelobde bladslipjes, en kleinere, verspreid staande, korter gesteelde tot zittende, handdelige stengelbladeren.
De bloemen staan alleen of in kleine groepjes, aan het einde van de bloemstengel, opgericht, radiaal symmetrisch, en zonder schutbladen. De 5 tot 9 kroonbladachtige kelkbladen zijn meestal geel maar soms ook wit, oranje, roodachtig of blauwpaars gekleurd, ovaal of rond van vorm, meestal wijd geopend maar bij sommige soorten naar binnen gekruld zodat de bloem een bolvorm krijgt. De kroonbladjes hebben dezelfde kleur als de kelkbladen, maar zijn veel kleiner, lijnvormig tot smal ovaal. Aan de basis van de kroonblaadjes bevinden zich honingklieren.
Na de bloei wordt een trosje van gesnavelde kokervruchten gevormd.
Het geslacht Trollius komt voor in de gematigde streken van het noordelijk halfrond (Europa, Azië en Noord-Amerika).
Ze groeien vooral in open, vochtige hooilanden, lichte bossen en bronmoerassen.
Het geslacht telt een dertigtal soorten, waaronder:
... · Aconitum (Monnikskap) · Actaea · Adonis · Aquilegia (Akelei) · Anemone (Anemoon) · Caltha (Dotterbloem) · Clematis · Consolida (Ridderspoor) · Delphinium (Ridderspoor) · Eranthis · Helleborus (Nieskruid) · Hepatica · Myosurus · Nigella (Nigelle) · Pulsatilla · Ranunculus (Boterbloem) · Thalictrum (Ruit) · Trollius · ...
Trollius is een geslacht van overblijvende planten uit de ranonkelfamilie (Ranunculaceae), verspreid over de gematigde streken van het noordelijk halfrond. De enige in Europa voorkomende soort is de Europese trollius (Trollius europaeus).
Pełnik (Trollius L.) – rodzaj roślin należący do rodziny jaskrowatych. Należy do niego ok. 30 gatunków występujących w Europie i w Azji na obszarach o klimacie umiarkowanym i okołobiegunowym, z 3 gatunkami występującymi w Ameryce Północnej[3][4]. We florze Polski i Europy tylko dwa gatunki (lub jeden w zależności od ujęcia systematycznego) – pełnik europejski (T. europaeus) i pełnik alpejski (T. altissimus)[5].
Rodzaj z podrodziny Ranunculoideae Arnott z rodziny jaskrowatych (Ranunculaceae)[1].
Szereg gatunków uprawianych jest jako rośliny ozdobne. W Polsce uprawiane są: pełnik azjatycki, chiński, dżungarski, junnański i ogrodowy[8].
Pełnik (Trollius L.) – rodzaj roślin należący do rodziny jaskrowatych. Należy do niego ok. 30 gatunków występujących w Europie i w Azji na obszarach o klimacie umiarkowanym i okołobiegunowym, z 3 gatunkami występującymi w Ameryce Północnej. We florze Polski i Europy tylko dwa gatunki (lub jeden w zależności od ujęcia systematycznego) – pełnik europejski (T. europaeus) i pełnik alpejski (T. altissimus).
Trollius L. é um gênero botânico da família Ranunculaceae.
Trollius L. é um gênero botânico da família Ranunculaceae.
Smörbollssläktet (Trollius) är ett växtsläkte i familjen ranunkelväxter med ca 30 arter från den norra tempererade zonen. Flera arter odlas som trädgårdsväxter.
Släktet består av fleråriga, kala örter men upprätt, ogrenad stjälk. Bladen är handflikiga med sågade kanter. Blommorna är toppställda och sitter ofta ensamma eller några få i grupp. Hyllebladen sitter i två kransar, de yttre hyllebladen är fem till talrika, gula, blekgula eller purpuraktiga, ibland samlade till en boll. De inre hyllebladen är ombildade till nektarier. Ståndarna är talrika. Frukten är en baljkapsel.
Smörbollssläktet (Trollius) är ett växtsläkte i familjen ranunkelväxter med ca 30 arter från den norra tempererade zonen. Flera arter odlas som trädgårdsväxter.
Släktet består av fleråriga, kala örter men upprätt, ogrenad stjälk. Bladen är handflikiga med sågade kanter. Blommorna är toppställda och sitter ofta ensamma eller några få i grupp. Hyllebladen sitter i två kransar, de yttre hyllebladen är fem till talrika, gula, blekgula eller purpuraktiga, ibland samlade till en boll. De inre hyllebladen är ombildade till nektarier. Ståndarna är talrika. Frukten är en baljkapsel.
Купальниця (Trollius) — рід квіткових рослин родини Жовтецеві (Ranunculaceae).
Рід містить понад 30 видів, з них в Україні росте лише один — купальниця європейська.
Шарообразные цветки растения, жёлтой или оранжевой окраски, весьма декоративны, что служит причиной массового сбора дикорастущих цветов в начале лета.
Растение давно, но ограниченно, введено в культуру как декоративное. Купальницу европейскую начали культивировать в садах с конца XVI века. В середине XVIII века семена купальницы азиатской (Trollius asiaticus) в Европу для Карла Линнея прислал учёный и путешественник Эрик Лаксман, живший и работавший в то время в Сибири. Как декоративные используются преимущественно несколько крупноцветковых видов: купальница европейская (Trollius europaeus), купальница азиатская (Trollius asiaticus), купальница китайская (Trollius chinensis), купальница алтайская (Trollius altaicus), купальница Ледебура (Trollius ledebourii), на основе которых (особенно первых трёх) выведено множество садовых сортов и форм, объединяемых обычно в гибрид купальница культурная (Trollius × cultorum). Большинство современных декоративных видов и форм купальниц присутствуют в европейских садах с XIX века. Введение в культуру купальницы лиловой (Trollius lilacinus) имеет большое значение с целью выведения новых сортов купальниц холодных тонов (синих, лиловых), стойких к низким температурам. Купальницы — растения сильные и жизнеспособные и практически не повреждаются болезнями. Для лучшего состояния растений рекомендуется ранневесенняя обработка золой, подкормка азотными удобрениями при весеннем росте, а в дальнейшем надо применять комплексные удобрения. В начале цветения желательно опрыснуть растения эпином. С целью профилактики грибковых заболеваний рекомендуется осенью удалять старые отмершие листья. В редких случаях купальница может поражаться головнёй, септориозом[4], проникающей короткотелой нематодой (нем. Pratylenchus penetrans).
В некоторых источниках, чаще в восточной медицине, отдельные виды рассматриваются как лекарственные растения, однако необходимо учитывать, что корни всех видов купальницы ядовиты. В народной медицине Западной Сибири, Алтая, Монголии и в тибетской медицине используются купальница азиатская (Trollius asiaticus) и купальница алтайская (Trollius altaicus).
Все виды купальниц известны как медоносы. Купальницы хорошо поедаются скотом[5].
Имеются сведения, что ранее купальница рассматривалась как красильное растение. Цветки купальницы азиатской в XIX веке использовались для приготовления текстильной краски жёлтого цвета. В середине XX века Ботаническим институтом АН СССР предлагались методы получения из цветков купальницы азиатской жёлтого красителя для пищевых жиров.
По информации базы данных The Plant List, род включает 29 видов[6]:, заселяющих Евразию и Северную Америку. На территории России и сопредельных стран произрастает около 20 видов, встречающихся главным образом в Сибири и на Дальнем Востоке, отдельные виды присутствуют в Европейской части.
Шарообразные цветки растения, жёлтой или оранжевой окраски, весьма декоративны, что служит причиной массового сбора дикорастущих цветов в начале лета.
Растение давно, но ограниченно, введено в культуру как декоративное. Купальницу европейскую начали культивировать в садах с конца XVI века. В середине XVIII века семена купальницы азиатской (Trollius asiaticus) в Европу для Карла Линнея прислал учёный и путешественник Эрик Лаксман, живший и работавший в то время в Сибири. Как декоративные используются преимущественно несколько крупноцветковых видов: купальница европейская (Trollius europaeus), купальница азиатская (Trollius asiaticus), купальница китайская (Trollius chinensis), купальница алтайская (Trollius altaicus), купальница Ледебура (Trollius ledebourii), на основе которых (особенно первых трёх) выведено множество садовых сортов и форм, объединяемых обычно в гибрид купальница культурная (Trollius × cultorum). Большинство современных декоративных видов и форм купальниц присутствуют в европейских садах с XIX века. Введение в культуру купальницы лиловой (Trollius lilacinus) имеет большое значение с целью выведения новых сортов купальниц холодных тонов (синих, лиловых), стойких к низким температурам. Купальницы — растения сильные и жизнеспособные и практически не повреждаются болезнями. Для лучшего состояния растений рекомендуется ранневесенняя обработка золой, подкормка азотными удобрениями при весеннем росте, а в дальнейшем надо применять комплексные удобрения. В начале цветения желательно опрыснуть растения эпином. С целью профилактики грибковых заболеваний рекомендуется осенью удалять старые отмершие листья. В редких случаях купальница может поражаться головнёй, септориозом, проникающей короткотелой нематодой (нем. Pratylenchus penetrans).
В некоторых источниках, чаще в восточной медицине, отдельные виды рассматриваются как лекарственные растения, однако необходимо учитывать, что корни всех видов купальницы ядовиты. В народной медицине Западной Сибири, Алтая, Монголии и в тибетской медицине используются купальница азиатская (Trollius asiaticus) и купальница алтайская (Trollius altaicus).
Все виды купальниц известны как медоносы. Купальницы хорошо поедаются скотом.
Имеются сведения, что ранее купальница рассматривалась как красильное растение. Цветки купальницы азиатской в XIX веке использовались для приготовления текстильной краски жёлтого цвета. В середине XX века Ботаническим институтом АН СССР предлагались методы получения из цветков купальницы азиатской жёлтого красителя для пищевых жиров.
金蓮花屬(學名:Trollius),是毛茛科的一種多年生宿根草本植物,包括了金蓮花。
金莲花属植物多为明黃色的花朵,但有些顏色不是明黃色,有橙色、丁香色的花朵。T. europaeus名為“球之花(globe flower)”指的是它的花瓣是彎曲的過頂的,看起來像一個球形,然而,也有許多種類是更開放、扁平的花。
金莲花属分布于中国西南、西北、华北、东北及台湾等地区[1]
根据Doroszewska于1974年的统计,金莲花属约有个31种分布于北半球温带及寒温带地区[2]。一般认为金蓮花屬是毛茛科中最原始的类群,在毛茛科有花瓣类群中比较原始[2]。