A sparrow-sized (6 ½ inches) songbird, the Lapland Longspur is among the most striking birds in much of its range. Breeding males may be identified by their black face and bib, yellowish-orange bill, reddish-brown collar, white eye-stripe, and white tail-edges. Females have similarly-patterned plumage but are duller and more streaked. Both sexes are much duller in their winter plumages than they are in summer. The Lapland Longspur is found widely across the Northern Hemisphere, and is the only longspur to occur outside of North America. In North America, this species breeds across the high arctic from Alaska east to Greenland and south to the Hudson Bay. In winter, Lapland Longspurs may be found in the greatest numbers on the Great Plains south of the Canadian border, with smaller numbers in the northeast and along the Pacific coast. In the Old World, this species breeds in Scandinavia and Russia, wintering as far south as Britain, Central Asia, and East Asia. Lapland Longspurs breed on tundra, particularly in areas that are wet or well vegetated. In winter, this species inhabits a number of open habitat types, including grasslands, fields, and lakeshores. Lapland Longspurs primarily eat seeds, but may eat insects and other invertebrates when available, especially during the breeding season. Due to its remote breeding habitat, most birdwatchers never see Lapland Longspurs during the summer. In winter, this species may be observed in large flocks foraging for food on grasslands or fields. Longspurs may be seen walking or running on the ground as well as in the air flying between feeding areas. This species is primarily active during the day.
A sparrow-sized (6 ½ inches) songbird, the Lapland Longspur is among the most striking birds in much of its range. Breeding males may be identified by their black face and bib, yellowish-orange bill, reddish-brown collar, white eye-stripe, and white tail-edges. Females have similarly-patterned plumage but are duller and more streaked. Both sexes are much duller in their winter plumages than they are in summer. The Lapland Longspur is found widely across the Northern Hemisphere, and is the only longspur to occur outside of North America. In North America, this species breeds across the high arctic from Alaska east to Greenland and south to the Hudson Bay. In winter, Lapland Longspurs may be found in the greatest numbers on the Great Plains south of the Canadian border, with smaller numbers in the northeast and along the Pacific coast. In the Old World, this species breeds in Scandinavia and Russia, wintering as far south as Britain, Central Asia, and East Asia. Lapland Longspurs breed on tundra, particularly in areas that are wet or well vegetated. In winter, this species inhabits a number of open habitat types, including grasslands, fields, and lakeshores. Lapland Longspurs primarily eat seeds, but may eat insects and other invertebrates when available, especially during the breeding season. Due to its remote breeding habitat, most birdwatchers never see Lapland Longspurs during the summer. In winter, this species may be observed in large flocks foraging for food on grasslands or fields. Longspurs may be seen walking or running on the ground as well as in the air flying between feeding areas. This species is primarily active during the day.
Calcarius lapponicus ye una especie ave migratoria del orde Passeriformes y la familia Emberizidae, que se reproduz nel norte de Norteamérica, d'Europa y d'Asia y invierna en menores llatitúes.
Mide ente 15 y 17 cm de llargor. En dómina reproductiva machos y femes estrémense claramente (ver dimorfismu sexual). Nesa dómina, los machos estrémense porque tienen la cara, el gargüelu, el pescuezu, la parte cimera del pechu y la corona de color negru. La cara ta delineada con una raya negra en cada banda de la cabeza. La nuca ye castaña. La parte inferior del pechu y el banduyu son blancos, con dellos llurdios escuros nos lladrales. El llombu y les ales son pardes llistaes con escuru y daqué de blancu. La cola ye tamién parda, coles plumes esteriores blanques.
Les femes y los machos pel iviernu son de color pardu opacu, pero estremar d'otres especies de Calcarius por tener les partes ventrales grises o blanques, y delles rayes pardes en gargüelu y pechu, amás de que se caltién el patrón de color de la cola.
Distribuyir na redoma del círculu polar árticu. En Norteamérica en Canadá, l'estremu norte d'Estaos Xuníos y en Groenlandia. N'Europa n'Islandia, les Islles Britániques y los países nórdicos, y nel norte de Rusia. Pel iviernu migra al centru y sur de los Estaos Xuníos, al centru d'Europa, norte de Francia y los Balcanes, y a Asia central.
Reproduzse na tundra o en montes abiertos. La fema pon de 2 a 4 güevos nun nial construyíu nel suelu. El so hábitat natural pel iviernu son praderíes, tierres cultivaes y zones costeres. Aliméntase d'inseutos y granes nel suelu, formando grupos alimenticios na dómina non reproductiva.
Calcarius lapponicus ye una especie ave migratoria del orde Passeriformes y la familia Emberizidae, que se reproduz nel norte de Norteamérica, d'Europa y d'Asia y invierna en menores llatitúes.
Mide ente 15 y 17 cm de llargor. En dómina reproductiva machos y femes estrémense claramente (ver dimorfismu sexual). Nesa dómina, los machos estrémense porque tienen la cara, el gargüelu, el pescuezu, la parte cimera del pechu y la corona de color negru. La cara ta delineada con una raya negra en cada banda de la cabeza. La nuca ye castaña. La parte inferior del pechu y el banduyu son blancos, con dellos llurdios escuros nos lladrales. El llombu y les ales son pardes llistaes con escuru y daqué de blancu. La cola ye tamién parda, coles plumes esteriores blanques.
Les femes y los machos pel iviernu son de color pardu opacu, pero estremar d'otres especies de Calcarius por tener les partes ventrales grises o blanques, y delles rayes pardes en gargüelu y pechu, amás de que se caltién el patrón de color de la cola.
Distribuyir na redoma del círculu polar árticu. En Norteamérica en Canadá, l'estremu norte d'Estaos Xuníos y en Groenlandia. N'Europa n'Islandia, les Islles Britániques y los países nórdicos, y nel norte de Rusia. Pel iviernu migra al centru y sur de los Estaos Xuníos, al centru d'Europa, norte de Francia y los Balcanes, y a Asia central.
Reproduzse na tundra o en montes abiertos. La fema pon de 2 a 4 güevos nun nial construyíu nel suelu. El so hábitat natural pel iviernu son praderíes, tierres cultivaes y zones costeres. Aliméntase d'inseutos y granes nel suelu, formando grupos alimenticios na dómina non reproductiva.
Brean an toundra (liester : breaned an toundra)[1] a zo ur spesad golvaneged, Calcarius lapponicus an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Fringilla lapponica (kentanv) da gentañ-penn (e 1758)[2] gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).
Bevañ a ra diwar zivellkeineged (Diptera), dreist-holl da goulz ar gouennañ[3].
Ar spesad a gaver ar pemp isspesad[4] anezhañ :
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Brean an toundra (liester : breaned an toundra) a zo ur spesad golvaneged, Calcarius lapponicus an anv skiantel anezhañ.
Anvet e voe Fringilla lapponica (kentanv) da gentañ-penn (e 1758) gant an naturour svedat Carl von Linné (1707-1778).
El repicatalons de Lapònia[1] (Calcarius lapponicus) és un ocell de la família dels calcàrids (Calcariidae) que habita zones de tundra des de Groenlàndia i nord d'Escandinàvia, cap a l'est, a través del nord de Rússia, Nova Zembla i nord de Sibèria, incloent Nova Sibèria i les illes Wrangel, fins a la península dels Txuktxis, i, cap al sud, a través de Txukotka fins a Kamtxatka i les illes del Comandant, oest i nord d'Alaska, illes del Mar de Bering, Aleutianes, nord de Canadà, incloent les illes àrtiques. Passen l'hivern més cap al sud.
El repicatalons de Lapònia (Calcarius lapponicus) és un ocell de la família dels calcàrids (Calcariidae) que habita zones de tundra des de Groenlàndia i nord d'Escandinàvia, cap a l'est, a través del nord de Rússia, Nova Zembla i nord de Sibèria, incloent Nova Sibèria i les illes Wrangel, fins a la península dels Txuktxis, i, cap al sud, a través de Txukotka fins a Kamtxatka i les illes del Comandant, oest i nord d'Alaska, illes del Mar de Bering, Aleutianes, nord de Canadà, incloent les illes àrtiques. Passen l'hivern més cap al sud.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Bras y Gogledd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: breision y Gogledd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Calcarius lapponicus; yr enw Saesneg arno yw Lapland longspur. Mae'n perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. lapponicus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America ac Ewrop.
Mae'r bras y Gogledd yn perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Bras bychan Emberiza pusilla Bras Ffrainc Emberiza cirlus Bras gerddi Emberiza hortulana Bras melyn Emberiza citrinella Bras pinwydd Emberiza leucocephalos Bras y cyrs Emberiza schoeniclus Bras y graig Emberiza cia Bras yr ŷd Emberiza calandra Hadysor cycyllog Sporophila melanops Hadysor gwinau Sporophila cinnamomea Hadysor Temminck Sporophila falcirostris Hadysor torwinau'r Gorllewin Sporophila hypochroma Towhî cynffonwyrdd Pipilo chlorurusAderyn a rhywogaeth o adar yw Bras y Gogledd (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: breision y Gogledd) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Calcarius lapponicus; yr enw Saesneg arno yw Lapland longspur. Mae'n perthyn i deulu'r Breision (Lladin: Emberizidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. lapponicus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yng Ngogledd America ac Ewrop.
Strnad severní (Calcarius lapponicus) je středně velký severský druh pěvce z čeledi strnadovitých. Ve všech šatech má žlutavý zobák s tmavou špičkou a tmavohnědé nohy. Samec má ve svatebním šatu černou hlavu a hrdlo, s žlutobílým proužkem táhnoucím se od oka po stranách krku na hruď a červenohnědou šíji. Samice má rovněž červenohnědou zadní stranu krku, na hrudi má rozpité šedavě bílé skvrny. Dospělí ptáci v prostém šatu a mladí ptáci se podobají strnadu rákosnímu. Hnízdí na vlhkých místech, také v tundře. Zimuje většinou v jižním Rusku.[2]
Vzácně zalétává také do České republiky, kde byl dosud zjištěn devětkrát. Většina pozorování je zimních. Naposledy byl zjištěn v září 1990 na nádrži Rozkoš.[3]
Strnad severní (Calcarius lapponicus) je středně velký severský druh pěvce z čeledi strnadovitých. Ve všech šatech má žlutavý zobák s tmavou špičkou a tmavohnědé nohy. Samec má ve svatebním šatu černou hlavu a hrdlo, s žlutobílým proužkem táhnoucím se od oka po stranách krku na hruď a červenohnědou šíji. Samice má rovněž červenohnědou zadní stranu krku, na hrudi má rozpité šedavě bílé skvrny. Dospělí ptáci v prostém šatu a mladí ptáci se podobají strnadu rákosnímu. Hnízdí na vlhkých místech, také v tundře. Zimuje většinou v jižním Rusku.
Strnad severní v prostém šatuVzácně zalétává také do České republiky, kde byl dosud zjištěn devětkrát. Většina pozorování je zimních. Naposledy byl zjištěn v září 1990 na nádrži Rozkoš.
Lapværlingen (Calcarius lapponicus), tidligere kaldt laplandsværlingen, er en fugl i sporeværlingefamilien. Den yngler på tundra med pilekrat cirkumpolart i det nordlige Skandinavien, Rusland, Canada og Grønland. De nordiske fugle overvintrer fortrinsvis på de sydrussiske stepper, men en mindre del også i Vesteuropa. Både han og hun har om sommeren rødbrun nakke, mens hannen desuden har sort hoved begrænset af en hvidlig stribe bagtil.
I Norden er den særlig kendt fra Lapland, deraf navnet. Den grønlandske bestand er dog endnu større.
I Danmark kan den træffes i vinterhalvåret som gæst fra det nordlige Skandinavien. Den ses da især i småflokke på strandenge i Vest- og Nordjylland.
På baggrund af genetiske undersøgelser af arterne i bl.a. slægten Calcarius er lapværlingen ikke længere en del af familien værlinger Emberizidae, men tilhører nu den nye familie sporeværlinger, Calcariidae .[1]
Lapværlingen (Calcarius lapponicus), tidligere kaldt laplandsværlingen, er en fugl i sporeværlingefamilien. Den yngler på tundra med pilekrat cirkumpolart i det nordlige Skandinavien, Rusland, Canada og Grønland. De nordiske fugle overvintrer fortrinsvis på de sydrussiske stepper, men en mindre del også i Vesteuropa. Både han og hun har om sommeren rødbrun nakke, mens hannen desuden har sort hoved begrænset af en hvidlig stribe bagtil.
I Norden er den særlig kendt fra Lapland, deraf navnet. Den grønlandske bestand er dog endnu større.
Die Spornammer (Calcarius lapponicus) ist eine Vogelart, die lange in die Familie der Ammern (Emberizidae) eingeordnet wurde, heute aber in der relativ wenige Arten umfassenden Familie der Sporn- und Schneeammern (Calcariidae) steht.[1] Sie brütet, ähnlich wie die Schneeammer, meistens in nördlichen Tundragebieten. Ihre Nahrung besteht im Sommer zum größten Teil aus Mücken, die in der Tundra zu Massen auftreten. Im Winter frisst sie, wie die anderen Spornammern-Arten, überwiegend Sämereien.
Die Spornammer ist knapp goldammergroß, kräftig gebaut und besitzt einen eher kurzen Schwanz. Die Handschwingenprojektion ist, ähnlich wie bei der Schneeammer, recht lang, sodass die Flügelspitzen bis zur halben Schwanzlänge reichen. Die Hinterkralle, auch Halluxkralle oder „Sporn“ genannt, ist mindestens so lang oder länger als die Zehe selbst, was kennzeichnend für Ammern der Gattung Calcarius ist.
Im Prachtkleid ist das Männchen der Spornammer unverwechselbar. Der schwarze Kopf besitzt einen auffälligen weißen Überaugenstreif, der sich über die Ohrendecken bis zu den Brustseiten zieht. Die Beine sind dunkel, der Schnabel zeigt eine strohgelbe Färbung mit schwarzer Spitze. Der Bauch ist weiß und kontrastiert damit zur schwarzen Brust. Rücken und Schultern sind schwarz-weiß gestreift. Die mittleren Armdecken sind schwarz und tragen weiße Spitzen. Der Nacken des Männchens ist rotbraun, ein Merkmal, das sich auch bei weiblichen Vögeln wiederfindet. Diese unterscheiden sich im Prachtkleid von männlichen Vögeln, durch das Fehlen des schwarzen Kopfes, der schwarzen Brust und der schwarzen Kehle. Stattdessen findet sich auf der Kehle ein weißer Fleck, der oberhalb meist von einem dunkelgrauen Kragen begrenzt wird. Der sich fortsetzende, z-förmige Überaugenstreif ist beim Weibchen bräunlich-beige. Die Wange besitzt eine schwarze, kommaförmige Zeichnung, welche in einen schwarzen Bartstreif übergeht. Der Schnabel der Weibchen ist blasser gelb als bei Männchen. In seltenen Fällen können weibliche Vögel den Männchen stärker ähneln. Sie sind jedoch stets anhand des niemals ganz schwarzen Kopfes und dem längeren Überaugenstreif von diesen zu unterscheiden. Der Überaugenstreif des Weibchens erreicht den Schnabel zumindest nahezu, während der des Männchens zwei Millimeter vor diesem endet.
Im Schlichtkleid unterscheiden sich adulte Tiere und diesjährige Vögel geringfügiger. Schwarze, weiße und rotbraune Kopfpartien sind nun überwiegend beige gefärbt. Der Schnabel ist blasser. Im Flügel ist ein rostrotes Feld zu erkennen, das oben und unten von je einer weißen Flügelbinde eingerahmt wird. Die Flügelbinden werden von den weißen Spitzen der mittleren und großen Armdecken gebildet und sind vor Allem im frischen Kleid gut zu sehen.[2]
Jungvögel sind häufig an den mehr oder weniger stark ausgeprägten, gelben Federrändern von adulten Tieren zu unterscheiden. Die Kopfseiten sind bräunlich oder gelblich, während die Ohrendecken am Hinterrand von dunkeln Schaftstreifen gesäumt werden. Kinn und Kehle sind bräunlichweiß, so wie auch der Bauch und die Brust, welche gleichmäßig von schwarzen Längsstreifen gezeichnet wird. Ein charakteristisches, rostbraunes Flügelfeld mit zwei weißen Flügelbinden ist auch bei Jungvögeln bereits vorhanden. Eine genaue Altersbestimmung ist oft schwierig und nur unter guten Beobachtungsbedienungen möglich.[3]
Die Spornammer kommt als Wintergast in Europa im nördlichen Frankreich und Deutschland sowie in Dänemark vor. Im Osten gibt es ein größeres Überwinterungsgebiet oberhalb des Schwarzen Meeres östlich bis zur Pazifikküste. Ihre Brutgebiete liegen in Norwegen, Schweden und dem nördlichen Russland. Hier lebt sie im Fjell und in der Tundra oberhalb der Baumgrenze, überwiegend in hügeligem, felsenfreiem Gelände mit Zwergsträuchern. Die Spornammer kommt außerdem in den subarktischen, teilweise arktischen Gebieten Kanadas und Alaskas sowie im Süden und Westen Grönlands vor. Diese Populationen überwintern im Norden der Vereinigten Staaten.
Im Flug singt sie eine kurze, teilweise trillernde Strophe, die an eine Heckenbraunelle erinnert. Während der Brutzeit ruft sie, teils im Singflug, „tjüb“, „tije“ oder „drü“, während sie mit zitternden Flügeln herabsegelt.
Wie bei der Schneeammer sind die Männchen als erste am Brutplatz, um ihre Reviere abzugrenzen. Sobald der Großteil des Schnees abgeschmolzen ist, beginnen sie mit den Nestbau. Das Nest, das aus feinem Gras, Moos und aus Wurzeln gebaut ist, wird von innen mit Gras und Haaren gepolstert. Das Weibchen legt 5–6 grünlich bis bräunliche, etwa 21 mm große Eier. Pro Jahr wird einmal gebrütet, und es dauert etwa 12–14 Tage, bis die Küken schlüpfen.
Die folgenden fünf Unterarten werden unterschieden:[4]
Die Spornammer (Calcarius lapponicus) ist eine Vogelart, die lange in die Familie der Ammern (Emberizidae) eingeordnet wurde, heute aber in der relativ wenige Arten umfassenden Familie der Sporn- und Schneeammern (Calcariidae) steht. Sie brütet, ähnlich wie die Schneeammer, meistens in nördlichen Tundragebieten. Ihre Nahrung besteht im Sommer zum größten Teil aus Mücken, die in der Tundra zu Massen auftreten. Im Winter frisst sie, wie die anderen Spornammern-Arten, überwiegend Sämereien.
Fjallasnjófuglur (frøðiheiti - Calcarius lapponicus)
De iisfink (Calcarius lapponicus) is in fûgel út de famylje snie- en iisgoarzen (Calcariidae) dy't yn toendragebieten briedt en nei it suden lûkt om yn myldere klimaten te oerwinterjen. Dizze fûgel komt foar fan Skandinaavje oant de Beringstrjitte, Kanada en Grienlân.
De iisfink wurdt sa'n 16 sm. lang en waacht 19-20 gram. Hy hâldt ta yn rotsige toendragebieten en hy oerwintert yn steppen en omploege ikkers, maar giet ek nei Denemark, Nederlân en East-Ingelân. Syn fiedsel bestiet fral út sieden.
It lechsel fan de iisfink bestiet út 5-6 readspikkele, griene aaien yn in kûmke op de grûn, dy't yn 11-13 dagen troch it wyfke útbret wurde. De helpleaze, dûnzige jongen kinne nei 11-15 dagen fleane.
Быртакыыс (лат. Calcarius lapponicus, нууч. Подорожник) — Саха сирин хотутугар олохтоох чыычаах. Быртакыыстар уустарыгар киирэр.
Атыыра хара төбөлөөх уонна түөстээх. Көхсө уонна кутуругун үрдэ хоҥордуҥу бороҥнор. Тыһыта оройугар сырдык сурааһыннаах.
Дулҕалаах туундараҕа олохсуйар, мастаах туундараҕа уонна Хотугу муустаах байҕал арыыларыгар уйаланар.
Лапланд буулгатхөмрөг, Calcarius lapponicus, нь Хөмрөгийнхөн овгийн шувуу юм. Тэд Европ, Ази, Канад, АНУ-н хүйтэн сэрүүн бүсэд нутаглана. Нүүдлийн шуву бөгөөд Оросын тал нутаг, АНУ-н өмнөд зүг, Шведийн өмнөд арлууд, Дани, Их Британид өвөлждөг. Энэхүү буулгат хөмрөг нь Евразийн ганц зүйл юм.
Энэ шувуу нь бахимаг бие, ургамлын үр идэхэд зохилдсон бүдүүн хошуутай. Зуны улиралд эрэгчин нь хар толгой, хоолой, нүдний ард дээд талаас дагзруу чиглэсэн цагаан судалтай, өвөр хэсэг нь цагаан, нуруу нь судалтай хар саарал зүстэй байдаг. Бусад үед бор шаргалдуу толгой, бордуу нуруутай.
Лапланд буулгатхөмрөг хус, уд модтой чийглэг газар, ууланд амьдарч газар үүрээ засах ба 2-4 өндөг гаргана. Голдуу ургамлын үр идэх ба ангаахайгаа тэжээх үедээ хорхой шавьж агнадаг.
Лапланд буулгатхөмрөг, Calcarius lapponicus, нь Хөмрөгийнхөн овгийн шувуу юм. Тэд Европ, Ази, Канад, АНУ-н хүйтэн сэрүүн бүсэд нутаглана. Нүүдлийн шуву бөгөөд Оросын тал нутаг, АНУ-н өмнөд зүг, Шведийн өмнөд арлууд, Дани, Их Британид өвөлждөг. Энэхүү буулгат хөмрөг нь Евразийн ганц зүйл юм.
Юл турғайы рус. Лапландский подорожник, лат. Calcarius lapponicus) — турғай һымаҡтар ғаиләһендәге ҡош.
Турғай ҙурлыҡ. Ерҙән генә йөрөйҙәр, ағастарға ҡунмайҙар. Башлыса юл буйлап сүпләнеп йүгерәләр. Түбәһе, һырты ҡара-көрән. Ҡанаттары нәҙек аҡ юлаҡлы һорғолт көрән. Ҡорһағы, ҡойроғо аҡ, тамағы аҡһыл һары. Аҡһыл ерән түшендә ваҡ. ҡына ҡара таптары бар. Ҡыр турғайынан ҡара ҡауырһындары булмауы менән айырыла.
Тауышы яңғырауыҡлы: «тик-тик-тик».
Юл буйҙарындағы асыҡ урындарҙа „йөрөй. Башлыса үлән орлоҡтары менән туҡлана. Беҙҙең яҡтарға тик ҡышҡа ғына килә (октябрь айҙарында килеп, февраль аҙаҡтарында төньяҡҡа ҡайталар), һирәк осрай. Беҙҙең яҡта оя ҡормай.
Юл турғайы рус. Лапландский подорожник, лат. Calcarius lapponicus) — турғай һымаҡтар ғаиләһендәге ҡош.
The Lapland longspur (Calcarius lapponicus), also known as the Lapland bunting, is a passerine bird in the longspur family Calcariidae, a group separated by most modern authors from the Fringillidae (Old World finches).
The English name refers to the long hind claws.[2] The genus name Calcarius is from Latin calcaria, "spurs", and the specific lapponicus refers to Lapland.[3]
The Lapland longspur is a robust bird, with a thick yellow seed-eater's bill. The summer male has a black head and throat, white eyestripe, chestnut nape, white underparts, and a heavily streaked black-grey back. Other plumages have a plainer orange-brown head, a browner back and chestnut nape and wing panels.
Measurements:[4]
It breeds across Arctic Europe and the Palearctic and in Canada and the northernmost United States. It is migratory, wintering in the Russian steppes, the southern United States, Northern Scandinavian arctic areas and down to coastal Southern Sweden, Denmark and Great Britain. This is the only Asian species of the longspur buntings, and while it probably did not evolve there, it has been present in Eastern Europe for at least about 30,000 years.[5]
The most common flight call is a hard "prrrrt" usually preceded by a more nasal "teeww". When breeding, it also makes a softer "duyyeee" followed by a pause and a "triiiuuu"; both sounds alternate.
It breeds in wet areas with birch or willow, and or bare mountains, and winters on cultivated land or coasts. The bird is often seen close to the tree line, and likes to feed in mixed-species flocks in winter. Its natural food consists of insects when feeding young, and otherwise seeds. The nest is on the ground. 2–4 eggs are laid.
The food habits of the Lapland longspur are quite simple: mostly seeds in winter and arthropods in the summer, when they are in activity.[6]
During the winter, the longspur feeds on seeds. They pick them on the ground, rarely feeding directly on plants. They will forage around the same area for a period varying between a few minutes and an hour, then fly away looking for a new foraging area. Their seed diet is composed mainly of seeds from grass, foxtail, cultivated millet, crabgrass and wheat.[6] During the breeding season, the birds migrate to the north, where their diet switches to arthropods. Nestlings are only fed arthropods, which also constitute the diet of the parents at that time of the year (June to July). The birds often catch insects in mid-air, but do forage through vegetation when climatic conditions prevent the insects from flying.[7] Longspurs can consume between 3000 and 10,000 prey items (insects or seeds) per day, depending on their energy needs ; they may need to increase this number by 3000 when feeding the young.[8] Dipteran larvae and adults form the major part of their insectivorous diet.[9]
The Lapland longspur (Calcarius lapponicus), also known as the Lapland bunting, is a passerine bird in the longspur family Calcariidae, a group separated by most modern authors from the Fringillidae (Old World finches).
La Laponemberizo, Lapona emberizo aŭ Lapona longspurulo, Calcarius lapponicus, estas malgranda surgrundomanĝanta birdo de la familio de Emberizedoj kaj genro de Longspuruloj.
Ili reproduktiĝas en Arktaj Eŭropo kaj Azio kaj en Kanado kaj plej norda Usono. Ĝi estas migranta, kaj vintrumas en la stepoj de Rusio, suda Usono, arktaj areoj de Norda Skandinavio kaj suden al marborda suda Svedio, Danio kaj Granda Britio. Tiu estas la ununura specio de la emberizedoj longspuruloj en Eŭrazio, kaj kvankam ili probable ne evoluis tie, ili estis en Orienta Eŭropo almenaŭ dum ĉirkaŭ 30,000 jaroj (Tomek & Bocheński 2005).
La Laponemberizo estas fortika birdo, kun dika flava beko de semomanĝulo. La somera masklo havas nigrajn kapon kaj gorĝon (foje eĉ supran bruston), blankan okulstrion kiu foje kovras la okulareon aŭ foje ekas malantaŭ ĝi, etendas al la nuko, ĉirkaŭas la vangon kaj poste la gorĝareon, brunan nukon, blankecajn subajn partojn kun nigra strieco en flankoj, kaj tre striecan griznigran dorson. Aliaj plumaroj havas pli senmarkan oranĝecbrunan kapon, pli brunan dorson, kaj helbrunajn nukon kaj flugilmarkojn. La kruroj estas malhelgrizaj.
La plej komuna flugalvoko estas akra "prrrrt" kutime antaŭata de pli nazeca "tiiŭ". Dum reproduktado ili elsendas pli mildan "dujjiii" sekve de paŭzo kaj "triiiuuu"; ambaŭ sonoj alterne.
Ili reproduktiĝas en humidaj areoj kun betuloj aŭ salikoj, aŭ nudaj montoj, kaj vintrumas en terkultivejoj aŭ marbordoj. Tiu birdo estas ofte vidata ĉe la arbolimo, kaj emas manĝi en miksitaj kunmanĝantaroj vintre. Ties natura manĝo konsistas el insektoj dum idomanĝigado kaj semoj. La nesto estas surgrunda. La ino demetas 2-4 ovojn.
La Laponemberizo, Lapona emberizo aŭ Lapona longspurulo, Calcarius lapponicus, estas malgranda surgrundomanĝanta birdo de la familio de Emberizedoj kaj genro de Longspuruloj.
El escribano lapón[2] o arnoldo ártico[3] (Calcarius lapponicus) es una especie de ave paseriforme de la familia Calcariidae propia del Holártico. Se reproduce en el norte de Norteamérica y Eurasia y migra al sur para pasar el invierno en latitudes templadas de ambos continentes.
Mide entre 15 y 17 cm de longitud. En época reproductiva machos y hembras se diferencian claramente (ver dimorfismo sexual). En esa época, los machos se distinguen porque tienen la cara, la garganta, el cuello, la parte superior del pecho y la corona de color negro. La cara está delineada con una raya negra en cada costado de la cabeza. La nuca es castaña. La parte inferior del pecho y el vientre son blancos, con algunas manchas oscuras en los flancos. El dorso y las alas son pardos listados con oscuro y algo de blanco. La cola es también parda, con las plumas exteriores blancas.
Las hembras y los machos en invierno son de color pardo opaco, pero se distingue de otras especies de Calcarius por tener las partes ventrales grises o blancas, y algunas rayas pardas en garganta y pecho, además de que se mantiene el patrón de color de la cola.
Se distribuye en las inmediaciones del Círculo Polar Ártico. En Norteamérica en Canadá, el extremo norte de Estados Unidos y en Groenlandia. En Europa en Islandia, las Islas Británicas y los países nórdicos, y en el norte de Rusia. En invierno migra al centro y sur de los Estados Unidos, al centro de Europa, norte de Francia y los Balcanes, y a Asia central.
Se reproduce en la tundra o en montañas abiertas. La hembra pone de 2 a 4 huevos en un nido construido en el suelo. Su hábitat natural en invierno son praderas, tierras cultivadas y zonas costeras. Se alimenta de insectos y semillas en el suelo, formando grupos alimenticios en la época no reproductiva.
El escribano lapón o arnoldo ártico (Calcarius lapponicus) es una especie de ave paseriforme de la familia Calcariidae propia del Holártico. Se reproduce en el norte de Norteamérica y Eurasia y migra al sur para pasar el invierno en latitudes templadas de ambos continentes.
Mide entre 15 y 17 cm de longitud. En época reproductiva machos y hembras se diferencian claramente (ver dimorfismo sexual). En esa época, los machos se distinguen porque tienen la cara, la garganta, el cuello, la parte superior del pecho y la corona de color negro. La cara está delineada con una raya negra en cada costado de la cabeza. La nuca es castaña. La parte inferior del pecho y el vientre son blancos, con algunas manchas oscuras en los flancos. El dorso y las alas son pardos listados con oscuro y algo de blanco. La cola es también parda, con las plumas exteriores blancas.
Las hembras y los machos en invierno son de color pardo opaco, pero se distingue de otras especies de Calcarius por tener las partes ventrales grises o blancas, y algunas rayas pardas en garganta y pecho, además de que se mantiene el patrón de color de la cola.
Lapi tsiitsitaja ehk keltsalind (Calcarius lapponicus L.) on linnuliik tsiitsitajalaste sugukonnast.
On pesitsusajal levinud tsirkumpolaarselt Euraasias ja Põhja-Ameerikas. Polaarjoonest lõuna pool ulatub pesitsusaegne levila ainult mägedesse.[1] Ta on rändlind. Talvitub avamaastikul Taanis, Inglismaal, Kesk- ja Ida-Aasias, ja USA lõunaosas.
Eestis harv läbirändaja aprillis ja septembri teisest poolest hilissügiseni. Teda kohatakse peamiselt läänesaarte ja mandri loode- ning lääneosa mererannikul ja lagedatel põldudel, mujal sisemaal väga harva. Üksikutel kordadel on talvitunud.
Üldpikkus 14–15,5 cm. Hundsulestikus isaslind sarnaneb põhjatsiitsitaja ja rootsiitsitaja vanalindudega, kuid tal puudub valge lahuriba ning must värvus ulatub pugualale ja kehakülgedele. Puhkesulestikus on sulestik tuhmim ja mustad suled heledate ääristega. Erinevalt rootsiitsitajast ei tegutse ta kunagi roostikus.
Kutsehüüd on mahedakõlaline tlüü tjüet või höid, ka kruttiv rt rt. Laulab põõsaladvas või lennul, laul on kanepilinnu omaga sarnane sädin-vidin. Lapi tsiitsitaja tegutseb peaaegu eranditult maapinnal, kus liigub edasi kiirel jooksul, keha kummargil. Lennujoon on lainjas.
Pesitsusajal asustab tundrat ja mägitundrat, tavaliselt soode ja veekogude lähedal. Pesa rajab maapinnale, kurnas on 2–4 muna.
Pesitsusajal on toiduks peamiselt putukad, muul ajal rohkem seemned.
Lapi tsiitsitaja ehk keltsalind (Calcarius lapponicus L.) on linnuliik tsiitsitajalaste sugukonnast.
Ipar-berdantza (Calcarius lapponicus) Calcarius generoko animalia da. Hegaztien barruko Calcariidae familian sailkatua dago.
Ipar-berdantza (Calcarius lapponicus) Calcarius generoko animalia da. Hegaztien barruko Calcariidae familian sailkatua dago.
Lapinsirkku (Calcarius lapponicus) on pulmusiin kuuluva lintu. Sen ääni on heleä "tjyb" tai surumielinen "tjyy" sekä kova "drrt" tai "de-dek". Laulu on lyhyt kirkas säe. Lapinsirkku elää tuntureilla, jängillä ja alavilla pensasmailla koivu- ja pajuvyöhykkeessä.
Lapinsirkku on muuttolintu, jonka pesimäalue ulottuu Skandinavian tunturialueilta arktiseen Euraasiaan. Sitä tavataan myös Alaskassa, Kanadassa, USA:n pohjoisimmissa osissa ja Grönlannin länsirannikolla. Se talvehtii aromailla Venäjällä, Keski-Aasiassa Mustaltamereltä Pohjois-Koreaan ja Japaniin asti ulottuvalla vyöhykkeellä. Muita talvehtimisalueita ovat Tanska ja Britteinsaaret, Länsi-Euroopan pohjoiset rannikkoseudut sekä Yhdysvallat.[2]
Suomessa Lapinsirkku pesii vain pohjoisimmassa Tunturi-Lapissa. Pesimätiheydet voivat paikoitellen olla hyvin suuria. Suomen pesimäkannaksi arvioidaan 50.000–150.000 paria. Lajia nähdään muuttoaikoina myös Etelä-Suomen pelloilla. Lapinsirkku on rauhoitettu ja se arvioidaan kannaltaan elinvoimaiseksi.[3]
Lapinsirkku (Calcarius lapponicus) on pulmusiin kuuluva lintu. Sen ääni on heleä "tjyb" tai surumielinen "tjyy" sekä kova "drrt" tai "de-dek". Laulu on lyhyt kirkas säe. Lapinsirkku elää tuntureilla, jängillä ja alavilla pensasmailla koivu- ja pajuvyöhykkeessä.
Calcarius lapponicus
Le Plectrophane lapon (Calcarius lapponicus) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Calcariidae.
L'espèce Calcarius lapponicus a été décrite par le naturaliste suédois Carl von Linné en 1758 sous le nom initial de Fringilla lapponica[1].
D'après Alan P. Peterson, cet oiseau possède cinq sous-espèces :
Le plectrophane lapon est un oiseau robuste avec un bec jaune épais. En été, le mâle a une tête et une gorge noires, des lignes blanches au niveau des yeux, une nuque châtain, une poitrine blanche et un dos strié noir et gris. La femelle, tout comme le mâle en hiver, n'a pas de noir sur la tête et la gorge. Il mesure en moyenne 15 centimètres de long et pèse environ 25 grammes. Son envergure est de 25 à 28 centimètres.
Le plectrophane lapon niche dans l'extrême-nord de l'Europe et de l'Asie, ainsi qu'au Canada et dans les parties les plus au nord des États-Unis. C'est un oiseau migrateur qui passe l'hiver dans les steppes russes, dans le sud des États-Unis et dans le sud de la Suède, au Danemark et en Grande-Bretagne. C'est la seule espèce eurasiatique du genre calcarius et, même si elle n'a probablement pas évolué ici, elle est présente dans l'est de l'Europe depuis environ 30 000 ans.
Il vit dans des zones humides comportant des bouleaux ou des saules, ou sur des montagnes dénudées. Il passe l'hiver sur des terres cultivées ou sur des côtes. Il est souvent vu près de la limite des arbres et se joint à d'autres espèces pour se nourrir en hiver.
Les mâles sont les premiers sur le lieu de reproduction afin de délimiter leurs territoires. Dès que la plus grande partie de la neige est fondue, ils commencent à construire le nid. Ce dernier, composé d'herbes, de mousses et de racines, est construit à même le sol et la femelle pond entre deux et quatre œufs d'une teinte verte-brune. Il faut compter entre douze et quatorze jours jusqu'à l'éclosion des œufs.
Le plectrophane lapon se nourrit principalement de graines d'herbes des champs telles que le plantain ou la renouée qu'il glane dans les friches, les chaumes, les gazons clairsemés et les terrains découverts.
Le plectrophane lapon apparaît sur un timbre canadien de 2001.
Calcarius lapponicus
Le Plectrophane lapon (Calcarius lapponicus) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Calcariidae.
Escribenta lapona,[2] Calcarius lapponicus, é un ave típica do extremo norte europeo e visitante esporádica do Centro e Sur de Europa.
É unha especie que presenta dimorfismo sexual. O macho ten a cabeza e gorxa negras, unha franxa ocular branca e a caluga vermella. O pico é amarelo. O resto do corpo é negro combinado con branco. A femia é de cor parda con manchas claras. Os individuos teñen unha lonxitude aproximada de 15 cm e un peso de 24 gramos.
Habita na Tundra, especializándose nas zonas chans e nas montañas. No inverno acostuma desprazarse ó litoral ou a pantanos. Alimentase de insectos e sementes.
A cría realízase nos meses de maio e xuño. No niño, xeralmente localizado no chan, faise a posta de 4-5 ovos. O tempo de incubación é 13-14 días e a permanencia no niño dos polos é de 10-12 días.
Durante a cría esténdese polo interior e norte da Península Escandinava e tamén pola costa ártica de Rusia. O resto do ano amplía a súa zona de distribución ó Mar do Norte, ó Mar Báltico, á costa norte do Mar Negro e ó sueste de Rusia. No resto de Europa é máis infrecuente e irregular.
Escribenta lapona, Calcarius lapponicus, é un ave típica do extremo norte europeo e visitante esporádica do Centro e Sur de Europa.
Lo zigolo di Lapponia (Calcarius lapponicus (Linnaeus, 1758)) è un uccello passeriforme della famiglia Calcariidae[2].
Misura 15,5-17 cm di lunghezza, per 22,5-35 g di peso ed un'apertura alare di 25-28 cm[3].
Si tratta di uccelli dall'aspetto robusto e massiccio, muniti di testa squadrata, corto becco conico, ali appuntite e coda lievemente forcuta: le femmine ed i maschi in eclissi (ossia fuori dal periodo degli amori) ricordano molto il migliarino di palude, col quale vengono regolarmente confusi in Europa meridionale.
Il piumaggio presenta dimorfismo sessuale, molto evidente durante il periodo degli amori e un po' meno all'infuori di esso.
Le femmine presentano fronte, vertice e guance di colore bruno scuro, nuca di color nocciola, dorso, ali e coda bruno-nerastri con singole penne orlate di color nocciola e gola, petto e ventre di color bianco-beige: dalla parte posteriore dell'occhio parte una banda biancastra che raggiunge la tempia e lì vira bruscamente verso il basso, seguendo la curva della testa fino a sfociare nel bianco golare. Ai lati della gola, nell'area fra gola e petto, nonché su fianchi, fronte e vertice, le penne sono orlate di nero, a dare un effetto screziato.
I maschi in eclissi sono simili alle femmine, dalle quali possono essere distinti per le guance ed il petto più scuri ed il bruno della groppa senza screziature: durante la stagione degli amori fronte, vertice, faccia, petto e fianchi divengono neri, mentre nuca e dorso divengono di color nocciola (separato dal nero facciale e pettorale da una banda bianca, che diviene un sopracciglio) e tutta l'area ventrale diviene di colore bianco candido.
In ambedue i sessi il becco è giallo con punta nera (più brillante nei maschi ed in particolare in quelli in amore), le zampe sono nerastre e gli occhi sono di colore bruno scuro.
Si tratta di uccelli dalle abitudini diurne, che vivono in gruppi di una decina di esemplari, non di rado aggregandosi a stormi misti con altre specie affini per abitudini di vita.
Lo zigolo di Lapponia passa la maggior parte della giornata (ma anche della nottata, riposandosi accovacciato fra i ciuffi d'erba) al suolo: si tratta inoltre un uccello molto mobile, i cui gruppi trascorrono solo poche ore in una determinata area, spostandosi in seguito in territori prospicienti per continuare la ricerca di cibo.
Il canto di questi uccelli è flautato e musicale, e (verosimilmente per l'assenza di elementi paesaggistici rilevanti che prevengono gli esemplari dal cantare da luoghi sopraelevati) viene generalmente emesso in volo.
Si tratta di uccelli la cui dieta è composta sia da semi e granaglie che da insetti e piccoli invertebrati, subendo variazioni percentuali delle due componenti anche consistenti durante l'arco dell'anno: durante il periodo freddo, questi animali si cibano quasi esclusivamente di semi, nonché, quando possibile, di frutti di bosco e piccoli frutti, mentre durante il periodo estivo (quando avviene la riproduzione, e quindi la richiesta energetica risulta accresciuta) essi privilegiano la componente insettivora della dieta.
Mentre la componente vegetale della dieta dello zigolo di Lapponia viene reperita soprattutto al suolo, gli insetti (soprattutto piccoli ditteri tipulidi) vengono perlopiù catturati in volo: un singolo esemplare può cibarsi di un numero di prede (siano esse semi o insetti) che varia dalle 3000 alle 10000 al giorno, secondo la disponibilità ed il fabbisogno energetico del momento.
La stagione riproduttiva va dalla fine di maggio ad agosto[3]: si tratta di uccelli monogami, le cui coppie si isolando dagli stormi di appartenenza durante le attività connesse alla riproduzione, che sono tuttavia completamente a carico della femmina.
Il nido è molto semplice, e consiste in una coppa di fibre vegetali intrecciate, abbondantemente foderata con piumino: la femmina posiziona il nido in una conca del terreno, prediligendo le aree umide collinari con presenza di piante di salice e betulla.
All'interno del nido, essa depone 2-6 uova bianco-grigiastre con pezzature bruno-rossicce e striature nerastre, che cova da sola per 12-14 giorni, mentre il maschio tiene d'occhio i dintorni.
I pulli, ciechi ed implumi alla schiusa, cominciano ad avventurarsi nei dintorni del nido attorno ai nove giorni dalla schiusa, involandosi con successo attorno alle due settimane di vita: essi si rendono del tutto indipendenti a circa un mese dalla schiusa, e durante tutto questo periodo vengono imbeccati e accuditi da ambedue i genitori, che li nutrono esclusivamente con cibo di origine animale.
Lo zigolo di Lapponia, a dispetto del nome, ha distribuzione olartica: questi uccelli sono migratori, che durante l'estate popolano la fascia costiera di Alaska, Canada (fino al nord della penisola del Labrador), Groenlandia, Fennoscandia e Russia settentrionale (dalla penisola di Kola alla Kamchatka), mentre dopo la riproduzione migrano a sud per svernare in un'area che va dall'Oregon al New England e dall'Europa centrale alla Corea e alla Cina centro-orientale.
In Italia la specie è accidentale nelle regioni settentrionali (soprattutto in Triveneto) in novembre-dicembre e nei ripassi primaverili[4].
Il suo habitat estivo è rappresentato dalla tundra, con preferenza per le aree sul limitare dei boschi di latifoglie: durante l'inverno, gli zigoli di Lapponia si spostano nei pascoli e nelle aree costiere.
Se ne riconoscono cinque sottospecie[2]:
Lo zigolo di Lapponia (Calcarius lapponicus (Linnaeus, 1758)) è un uccello passeriforme della famiglia Calcariidae.
Pentinuotoji starta (lot. Calcarius lapponicus, angl. Lapland Bunting, vok. Spornammer) – startinių (Emberizidae) šeimos paukštis. Kūno ilgis 15 cm, svoris 20-25 g. Patino galva, gerklė ir pagurklis juodi. Juostelė nuo akių pakaušio link ir juostelė kaklo šone baltos spalvos. Kaklo viršutinė dalis ryškiai ruda. Nugara ir antuodegis rudai pilki. Šonai su juodomis dėmėmis. Sparnai ir uodega rudi. Dvi sparnų kraštinės plunksnos su baltomis dėmėmis. Krūtinė ir pilvas balti. Snapas gelsvai rudas. Kojos rudos, užpakalinio (I) piršto nagas ilgas. Patelė šviesesnė ir blankesnių spalvų, juodą spalvą pakeičia rudai juoda. Gerklė balsva su juodų plunksnelių vainiku. Galva išmarginta palšais išilginiais dryžiais. Sprandas rusvai geltonas.
Lietuvoje retai aptinkama traukimo metu. Laikosi laukuose.
Pentinuotoji starta (lot. Calcarius lapponicus, angl. Lapland Bunting, vok. Spornammer) – startinių (Emberizidae) šeimos paukštis. Kūno ilgis 15 cm, svoris 20-25 g. Patino galva, gerklė ir pagurklis juodi. Juostelė nuo akių pakaušio link ir juostelė kaklo šone baltos spalvos. Kaklo viršutinė dalis ryškiai ruda. Nugara ir antuodegis rudai pilki. Šonai su juodomis dėmėmis. Sparnai ir uodega rudi. Dvi sparnų kraštinės plunksnos su baltomis dėmėmis. Krūtinė ir pilvas balti. Snapas gelsvai rudas. Kojos rudos, užpakalinio (I) piršto nagas ilgas. Patelė šviesesnė ir blankesnių spalvų, juodą spalvą pakeičia rudai juoda. Gerklė balsva su juodų plunksnelių vainiku. Galva išmarginta palšais išilginiais dryžiais. Sprandas rusvai geltonas.
Lietuvoje retai aptinkama traukimo metu. Laikosi laukuose.
Pentinuotoji starta Calcarius lapponicusLapzemes stērste (Calcarius lapponicus) ir Arktikas stērstu dzimtas (Calcariidae) dziedātājputns. Tai ir 5 pasugas.[1] Sastopama Eiropā, Āzijā, Ziemeļamerikā (Kanādā un ASV) un Grenlandē.[1] Visa populācija ir gājputni.[2]
Lapzemes stērste izplatīta ziemeļu puslodes arktiskajos apgabalos — ligzdo arktiskajā tundrā no Norvēģijas ziemeļiem līdz Čukotkai, Aļaskā, Kanādas ziemeļos un Grenlandē.[3]
Eirāzijas ziemošanas vietas nav labi apzinātas.[3] Skandināvijas populācija ziemo Ziemeļjūras piekrastēs Rietumeiropā, mazāk gar Baltijas jūras dienvidu piekrasti, reti novērojama Centrāleiropā. Ziemotāju skaits palielinās austrumu virzienā: Ukrainā, Kazahstānas dienvidos, Mongolijā un Ķīnā.[3]
Ziemeļamerikas populācija ziemo Kanādas pašos dienvidos un plašā areālā ASV ziemeļos un vidienē.[2][4] Grenlandes populācija Ziemeļamerikā un Eiropas ziemeļrietumos.[2]
Latvijā Lapzemes stērste ir samērā reta, bet regulāra caurceļotāja, vismaz piejūras zonā. Ziemošana pirmo reizi pierādīta 2010. un 2011. gadu ziemā. Vēlākos gados ziemotāji tiek novēroti samērā regulāri, un to skaits pieaug. Ziemas novērojumi galvenokārt bijuši valsts rietumu daļā, īpaši piejūras zonā.[3] Latvijā novērojama nominālpasuga Calcarius lapponicus lapponicus, kas ir vienīgā Eiropā sastopamā pasuga.[3]
Lapzemes stērste ir vidēji liels, kompakts zvirbuļveidīgais putns ar salīdzinoši īsu asti, gariem spārniem un masīvu, trīsstūrveidīgu, smailu knābi. Ķermeņa garums ir 14—17 cm, spārnu izplētums 22—28 cm, svars 20—35 g.[4][5][6] Pirkstam, kas vērsts uz aizmuguri, ir garš nags kā piesis.[4]
Ziemā abi dzimumi izskatās vienādi. Apspalvojums uz muguras, spārniem un krūtīm pelēkbrūni raibumots, vēders gaiši pelēks vai balts, galva pelēkbrūna ar sarkanbrūniem vaigiem. Uz spārniem ruds laukums. Astes malējās spalvas baltas. Knābis pelēks. Jaunie putni līdzīgi pieaugušajiem.[4] Ligzdošanas sezonā tēviņa apspalvojums kļūst košs un kontrastains: seja, galvas virsa un krūtis melnas, kakla aizmugure sarkanbrūna, melno seju ietver balta josla, vēders balts. Knābis dzeltens ar melnu galu. Arī mātīte kļūst nedaudz košāka kā ziemā, bet kopumā ķermeņa augšpusē saglabā raibumoto apspalvojumu.[4]
Lapzemes stērste ir sabiedrisks putns un ziemas periodā uzturas lielos baros. Reizēm barā var novērot pat 4 miljonus putnu. Uzturas atklātā ainavā.[4] Ligzdo arktiskajā tundrā, kur vasaras periodā ir polārā diena, tādēļ tēviņš var dziedāt jebkurā diennakts stundā. Neskatoties uz to, ka ligzdošanas areālā nav redzamas rītausmas, tēviņš galvenokārt dzied rīta stundās.[4]
Lapzemes stērste ir visēdāja: vasaras periodā tā galvenokārt barojas ar posmkājiem, bet ziemā ar sēklām.[2][7] Tās tiek parasti uzlasītas no zemes, ļoti reti tieši no auga. Iecienītākās ir dažādu zālaugu sēklas un labības graudi.[7] Mazuļus stērstes baro tikai ar posmkājiem. Kukaiņi tiek noķerti gan lidojumā, gan uzlasīti no zemes un augiem.[8] Visbiežāk noķertie kukaiņi ir divspārņi un to kāpuri.[9] Dienas laikā, atkarībā no enerģijas patēriņa, Lapzemes stērste apēd 3000—10 000 kukaiņu vai sēklu.[9]
Ligzdošana sākas laikā no maija līdz jūnijam. Ligzdai ir kausveida forma, savīta no sausas zāles, lapām un sūnām, no iekšpuses izklāta ar ziemeļbrieža vilnu un spalviņām. Atrodas uz zemes, kāda garāka auga cera tuvumā.[2][5] Dējumā ir 3—7 gaišas, olīvzaļas olas ar tumši brūniem un purpura raibumiem. Perē tikai mātīte, inkubācijas periods ilgst 11—14 dienas. Jaunie putni sāk lidot 8—10 dienu vecumā.[5][10]
Lapzemes stērstei ir 5 pasugas:[1]
Lapzemes stērste (Calcarius lapponicus) ir Arktikas stērstu dzimtas (Calcariidae) dziedātājputns. Tai ir 5 pasugas. Sastopama Eiropā, Āzijā, Ziemeļamerikā (Kanādā un ASV) un Grenlandē. Visa populācija ir gājputni.
De ijsgors (Calcarius lapponicus) is een vogel uit de familie Calcariidae die in toendragebieden broedt en zuidwaarts trekt om in gematigde klimaten te overwinteren.
In alle verendelen zijn de bovendelen rijk kastanjebruin met zwarte en beige strepen. De goed gemarkeerde oorstreek, de lichte kruinstreep en het kastanjebruine achterhoofd zijn de duidelijkste determinatiegegevens. Het mannetje kan in de zomer onderscheiden worden door een zwart hoofd en een zwarte borst, onderbroken door een duidelijk witte wenkbrauwstreep.
Deze vogel wordt ongeveer 16 centimeter groot en weegt 19-20 gram.
Hij voedt zich in de winter voornamelijk met zaden, maar ook insecten, zoals muggen, staan op het menu. Deze vogel leeft in groepsverband, soms met andere soorten.
Het legsel van de ijsgors bestaat uit 5-6 roodgespikkelde, groene eieren in een kommetje op de grond, in 11-13 dagen door het vrouwtje uitgebroed. De hulpeloze, donzige jongen vliegen na 11-15 dagen.
De ijsgors komt voor van Scandinavië tot de Beringstraat, Canada en Groenland. Ze overwintert in de steppen van Oekraïne en Siberië. IJsgorzen komen sporadisch voor in Nederland, wanneer ze op doortocht zijn[2].
De soort telt vijf ondersoorten:
Hij leeft in rotsachtige toendragebieden en hij overwintert in steppen, omgeploegde landen en moerassen aan de kust.
Video van foeragerende ijsgors
De ijsgors (Calcarius lapponicus) is een vogel uit de familie Calcariidae die in toendragebieden broedt en zuidwaarts trekt om in gematigde klimaten te overwinteren.
Lappsporv er ein robust, mellomstor sporvefugl med leveområde i nordlege Europa og Asia, og i nordlegste Nord-Amerika. Han var tidlegare klassifisert i busksporvfamilien, men er no ein del av ein familie av arktiske artar i Calcariidae.
Den vaksne hannen måler 15,5-16 cm på lengda og hoa er noko mindre. Lappsporven utmerker seg med ei lang bakklo, som er lengre enn sjølve baktåa og mindre bøygd enn på dei andre busksporvane. På den vaksne hannen er isse, kinn, strupe og øvre del av brystet heilsvart. Frå nebbrota strekker seg ein lys augebrynsstrek som går bakom dei svarte øyredekkfjørene og ned på halsen. Nakken er rustbrun. Rygg, skuldrrar og vengedekkfjør er spraglete i svart og rustbrunt. Undersida er kvit med rustgul tone. Sidene er teikna med svarte flekkar. På hoa manglar det svarte på hovudet, strupen og kroppssidene, og fargane er i det heile bleikare og meir rustbrune. Ho har eit svartflekka lyst bryst.
Lappsporven er ein trekkfugl som har eit bortimot sirkumpolart hekkeområde frå Skandinavia sine fjell, over det arktiske Eurasia, i Alaska, Canada, det nordlegaste USA (dei samla 48 statane), og Grønland sin vestkyst. Han overvintrar på steppene i Russland og Sentralasia frå Svartehavet og aust til Nord-Korea og Japan, i USA, i Danmark, på dei britiske øyane og utmed kystane i det nordlege Vest-Europa.
Lappsporven vert delt inn i tre til fem underartar.
Lappsporven hekkar vanleg i fjelltraktene i Sør-Noreg frå Setesdalsheiane i den nordlegaste delen av Aust-Agder og Hardangervidda og nordaustover mot Dovrefjell og Sylane ved svenskegrensa. I Møre og Romsdal hekkar arten også somme stader ute ved kysten. I Nord-Noreg er fuglen utbreidd nordover langs fjellkjeda mot Sverige i Nordland og Troms. I Finnmark til Varangerhalvøya og Kirkenes. I Nordland og Troms også spreidd somme stader langs kysten. I Finnmark finst fuglen spreidd som hekkefugl i kystområda, men den største bestanden finst på Finnmarksvidda. I fjellområda i Sør-Noreg hekkar lappsporven frå 650 moh. til 1200-1300 moh., vanlegast i vierregionen 1000-1200 moh. Lappsporven trivst best i karrig fjellterreng med krekling, dvergbjørk og ein del vier, men også i kanten av større myrkompleks som er omgjevne av meir karrig vegetasjon. Arten finst også i område med store steinar som vert brukte som sangpostar. I Finnmark kan arten hekke opp tll 600 moh., på Varangerhalvøya opp til 300 moh. Den norske hekkebestanden er truleg på 200 000 -500 000 par. Dei fleste av desse finst i fjelltraktene i Sør-Noreg og i Finnmark.
Populasjonen gjekk sterkt attende i perioden 2002 til 2012. Forskarane meinte at nedgangen kan vere relatert til klimaendringar. [1]
Lappsporvane flyg ut av landet i september-oktober. Norske fuglar overvintrar truleg i steppeområda i Asia, og arten har dermed ei søraustleg trekkretning. Om våren kjem fuglane til Sør-Noreg frå midten av april og til fjelltraktene frå byrjinga av mai. Til Finnmark kjem lappsporvane i midten eller i siste halvparten av mai.
Lappsporv er ein robust, mellomstor sporvefugl med leveområde i nordlege Europa og Asia, og i nordlegste Nord-Amerika. Han var tidlegare klassifisert i busksporvfamilien, men er no ein del av ein familie av arktiske artar i Calcariidae.
Lappspurv (Calcarius lapponicus) er en fugl. Fuglene lever helst parvis, men også i små kolonier.
Lappspurven har sin utbredelse i de nordlige tundraområder både i Nord-Amerika, Europa og Asia. I Norge finnes den også i fjellområdene i Sør-Norge. Den hekker helt sør til de nordligste områdene i Aust-Agder. Det er observert hekking langs kysten i Møre og Romsdal.
I senere år har fjellfuglene hatt stor tilbakegang i Europa, sa seniorforsker ved Norsk institutt for naturforskning John Atle Kålås i januar 2019. Lappspurvbestanden har i så måte blitt redusert med hele 25 % i Skandinavia.[2]
Om sommeren spiser de for det meste insekter, om vinteren er ernæringen hovedsakelig frø.
Reiret bygges av mose og strå, det blir gjerne foret med hår (ofte fra reinsdyr), det er oså vanlig at Lappspurven forer reiret med fjær fra ryper. De legger vanligvis fra 5 til 6 egg som varierer i fargen. Eggleggingen er temperaturavhening. Desto lenger sør de hekker desto tidligere foregår eggleggingen. Hunnen ruger eggene i 13-14 dager, noen ganger får hun hjelp av hannen. Begge foreldrene mater ungene. De forlater reiret etter 8 til 10 dager, ofte flere dager før de er flyvedyktige.
Lappspurv (Calcarius lapponicus) er en fugl. Fuglene lever helst parvis, men også i små kolonier.
Scientìfich: Calcarius lapponicus
Piemontèis : ...
Italian : Zigolo di Lapponia
Órdin: Passeriformes
Famija: Emberizidae
Géner: Calcarius
Àutri nòm an piemontèis: ...
A l'é ën cit osel.
Da finì.
As treuva an Euròpa, Asia e América.
Calcarius lapponicus
Poświerka zwyczajna, poświerka szponiasta, poświerka (Calcarius lapponicus) – gatunek ptaka z rodziny poświerek (Calcariidae), wcześniej zaliczany do trznadlowatych, z rzędu wróblowych. Występuje w strefie tundry Eurazji i Ameryki Północnej. W Polsce nieliczny ptak przelotny i zimujący.
Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową[5].
Wyróżniono kilka podgatunków C. lapponicus[6][3]:
Poświerka zwyczajna, poświerka szponiasta, poświerka (Calcarius lapponicus) – gatunek ptaka z rodziny poświerek (Calcariidae), wcześniej zaliczany do trznadlowatych, z rzędu wróblowych. Występuje w strefie tundry Eurazji i Ameryki Północnej. W Polsce nieliczny ptak przelotny i zimujący.
Na terenie Polski gatunek ten jest objęty ścisłą ochroną gatunkową.
A escrevedeira-da-lapónia (Calcarius lapponicus) é uma pequena ave da família Fringillidae. Distingue-se pela combinação de preto, ruivo e branco na plumagem, destacando-se a linha branca na parte posterior da face. O bico é amarelo.
Nidifica nas regiões árcticas e subárcticas a norte do paralelo 60 ºN e inverna em latitudes temperadas.
Em Portugal a sua ocorrência é acidental.
São reconhecidas 5 subespécies:
A escrevedeira-da-lapónia (Calcarius lapponicus) é uma pequena ave da família Fringillidae. Distingue-se pela combinação de preto, ruivo e branco na plumagem, destacando-se a linha branca na parte posterior da face. O bico é amarelo.
Nidifica nas regiões árcticas e subárcticas a norte do paralelo 60 ºN e inverna em latitudes temperadas.
Em Portugal a sua ocorrência é acidental.
Ostrohárka severská (iné názvy: strnádka severná, strnádka severská[2]; Calcarius lapponicus) je druh vtáka z čeľade ostrohárkovité (Calcariidae). Hniezdi vo vrbinách tundry v celej holarktickej oblasti. Európske populácie zimujú na pobreží Severného mora a Čierneho mora, časť zalieta až do Národného parku Hortobágy. Aj zo Slovenska sú záznamy zimujúcich i migrujúcich, ľahko však unikajú pozornosti.[3]. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov ostrohárka severská patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je stúpajúci, v severnej Amerike bol zaznamenaný za posledných 40 rokov slabý, štatisticky nevýznamný nárast populácie. V Európe stavy v rokoch 1980 – 2013 mierne poklesli.[1]
Ostrohárka severská meria 15[4] – 16 cm[5] a váži 20 – 35 g[6].
V zozname vzácnych ornitologických pozorovaní podliehajúcich hláseniu Faunistickej komisii sú 4 záznamy zimujúcich (2010,2011 a 2013)[7] a v zozname vzácnych a zriedkavých druhov vtákov databázového systému Birding Slovakia je 16 záznamov (tiež roky 2010,2011 a 2013).[8]
Odhadovaný počet zimujúcich jedincov 0 - 50. Ekosozologický status v roku 1995 Im - nezaradený migrant, resp. nehniezdič. V roku 1998 žiadny. Európsky ochranársky status nezaradený SPEC. Stupeň ohrozenia S - vyhovujúci ochranársky status.[3]
Ostrohárka severská (iné názvy: strnádka severná, strnádka severská; Calcarius lapponicus) je druh vtáka z čeľade ostrohárkovité (Calcariidae). Hniezdi vo vrbinách tundry v celej holarktickej oblasti. Európske populácie zimujú na pobreží Severného mora a Čierneho mora, časť zalieta až do Národného parku Hortobágy. Aj zo Slovenska sú záznamy zimujúcich i migrujúcich, ľahko však unikajú pozornosti.. Podľa Medzinárodnej únie na ochranu prírody a prírodných zdrojov ostrohárka severská patrí medzi najmenej ohrozené druhy, trend celkovej populácie je stúpajúci, v severnej Amerike bol zaznamenaný za posledných 40 rokov slabý, štatisticky nevýznamný nárast populácie. V Európe stavy v rokoch 1980 – 2013 mierne poklesli.
Ostroglež (znanstveno ime Calcarius lapponicus) je ptica pevka iz družine strnadov (Emberizidae).
Gnezdi na visokem severu Evrope, Azije in Amerike. Je selivka, prezimuje v ruskih stepah, v južnih ZDA, v Skandinaviji in Veliki Britaniji.
Lappsparv (Calcarius lapponicus) är en fågel som tillhör familjen sporrsparvar, vilka tidigare fördes till familjen fältsparvar.
Den adulta lappsparvshanen mäter 15,5–16 centimeter på längden och honan är något mindre. Lappsparven utmärker sig genom en lång bakklo, som är längre än själva baktån och mindre böjd än hos fältsparvarna. Hos den adulta hanen är hjässa, kind, strupe och övre bröst helsvart. Från näbbroten sträcker sig ett ljust ögonbrynsstreck som löper bakom de svarta örontäckarna ned på halsen. Nacken är rostbrun. Ryggen, skuldrorna och vingtäckarna är spräckliga i svart och rostbrunt. Undersidan är vit, med rostgul anstrykning. Sidorna är tecknade med svarta fläckar. Hos honan saknas det svarta på huvudet, strupen och kroppssidorna, och hennes färg är i allmänhet blekare och mer rostbrun. Hon har ett svartfläckat ljust bröst.[2]
Lappsparven är en flyttfågel som har ett i det närmaste cirkumpolärt häckningsområde från Skandinaviska fjällkedjan, över arktiska Eurasien, i Alaska, Kanada, allra nordligaste USA, och Grönlands västkust. Den övervintrar på stäpperna i Ryssland och Centralasien från Svarta havet och österut till Nordkorea och Japan; i USA, i Danmark, på Brittiska öarna och utmed norra Västeuropas kustområden.[3]
Lappsparven delas upp i tre till fem underarter. Clements et al 2015 erkänner följande tre underarter:[4]
I slutet av april eller början av maj anländer lappsparven till sina häckningsområden. Den häckar företrädesvis på högt belägna, mycket fuktiga fjällhedar och myrar. Boet, som byggs av fina kvistar, gräs och mossa samt inuti är fodrat med fjädrar, placeras på fuktiga ställen på marken, gärna i en fördjupning eller intill en tuva. I början av juni lägger honan fyra till sex gråaktiga, gulaktiga eller ljusbruna ägg, som är mer eller mindre överdragna med mörkare streck och punkter. Äggen ruvas i ungefär två veckor och redan i mitten av juli är ungarna utflugna. Lappsparvarna lever vanligen parvis, men även i små kolonier. På sommaren består deras föda huvudsakligen av insekter. På vintern övergår de till att äta frön.
Lappsparven har ett mycket stort utbredningsområde, världspopulationen uppskattas till hela 150 miljoner individer och den ökar dessutom i antal.[1] Det gör att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1] I Europa tros det häcka mellan 5,3 och 12,7 miljoner par.[1]
Lappsparv (Calcarius lapponicus) är en fågel som tillhör familjen sporrsparvar, vilka tidigare fördes till familjen fältsparvar.
Mahmuzlu çinte[1] (Calcarius lapponicus), kiraz kuşugiller (Emberizidae) familyasından bir kuş türü.
Kalın sarı bir tohum-yiyici gagasıyla, güçlü bir kuştur. Yaz erkeğinin, siyah baş ve boğazı, beyaz göz çizgisi, kestane rengi ensesi, beyaz alt parçaları ve fazlaca çizgili siyah-gri arkası vardır. Diğer kuş tüylerinin, daha açık portakal rengi-kahverengi bir baş, daha kahverengi bir arka ve kestane rengi ense ve kanat panelleri vardır.
Huş ağacı veya söğütle ıslak alanlarda görülürler ve veya yalın dağlar ve ekili kara veya kıyılarda kışlarlar. Doğal yiyeceği, yavruyu besleyeceği zaman böceklere dayanır ve aksi takdirde tohumlardır. Yuva yerdedir. 2-4 yumurta koyulur.
Arktik Avrupa ve Asya'nın karşısında ve Kanada ve en kuzey ABD'de görülürler. Kuzey Amerika'da, Lapland Longspur olarak bilinirler. Göçmendirler, Rus bozkırları, güney ABD ve kıyısal Danimarka ve büyük Britanya'da kışı geçirirler.
Mahmuzlu çinte (Calcarius lapponicus), kiraz kuşugiller (Emberizidae) familyasından bir kuş türü.
Подорожник лапландський ззовні нагадує очеретяну вівсянку (Emberiza schoeniclus). Шлюбне оперення відрізняється чорною голівкою з білою смужкою біля очей, а також червоно-коричневою потилицею. Для самок також характерний жовтий дзьоб. Розмір подорожника лапландського, звичайний для більшості представників родини, близько 15—17 см в довжину. Вага становить 25 г.
Гніздиться в тундрі. Самці подорожника лапландського першими з'являються на місці майбутнього гнізда й намагаються встановити межі своєї території. Після того, як більша частина снігу розтанула, прямо на землі починається будівництво гнізда. Воно складається з тонких травинок, моху й коренів, а всередині вистелено травою та волоссям тварин. Самка відкладає по 5—6 зеленувато-коричневих яєць величиною 21 мм. Відкладання яєць буває тільки раз на рік, насиджування триває близько 12—14 днів.
Узимку представники цього виду живляться насінням, а влітку — дрібними членистоногими, часто комарами.
Подорожник лапландський — перелітний птах, що населяє різні райони північної кулі. Трапляється в Північній Америці: у Канаді, крайній півночі США та в Гренландії. У Старому Світі: зустрічається в Ісландії, на Британських островах, в європейських північних країнах, на півночі Росії, у Сибіру. Узимку мігрує в центральні та південні регіони Сполучених Штатів, до Центральної Європи, північної Франції, Балкан та Центральної Азії.
Calcarius lapponicus là một loài chim trong họ Calcariidae.[2]
Loài này sinh sống ở châu Âu và châu Á thuộc Bắc cực và ở Canada và phía bắc Hoa Kỳ. Đây là loài chim di cư, chúng trú đông ở các vùng đất dốc của Nga, miền nam Hoa Kỳ, các khu vực thuộc bắc cực của miền bắc Scandinavia và kéo dài xuống bờ biển phía nam Thụy Điển, Đan Mạch và Anh. Đây là loài Á-Âu duy nhất trong chi calcarius, và có thể nó không tiến hóa ở khu vực Á-Âu, nó đã có mặt ở Đông Âu ít nhất 30.000 năm.[3]
Как и у пуночки, самцы лапландского подорожника первыми появляются на месте будущего гнезда и пытаются установить границы своего ареала. После того как большая часть снега растаяла, прямо на земле начинается строительство гнезда. Оно состоит из тонких травинок, мха и корней, а внутри выстлано травой и волосами животных. Самка откладывает по 5—6 зеленовато-коричневых яиц величиной 21 мм. Откладывание яиц бывает только раз в год, насиживание длится около 12—14 дней.
Как и у пуночки, самцы лапландского подорожника первыми появляются на месте будущего гнезда и пытаются установить границы своего ареала. После того как большая часть снега растаяла, прямо на земле начинается строительство гнезда. Оно состоит из тонких травинок, мха и корней, а внутри выстлано травой и волосами животных. Самка откладывает по 5—6 зеленовато-коричневых яиц величиной 21 мм. Откладывание яиц бывает только раз в год, насиживание длится около 12—14 дней.
铁爪鹀(学名:Calcarius lapponicus)为雀科铁爪鹀属的鸟类,俗名铁爪子、铁雀、雪眉子。分布于新旧大陆极北地区、西伯利亚、蒙古、朝鲜半岛、日本以及中国大陆的东北、内蒙古、河北、江苏、湖北、四川、甘肃等地,多生活于开阔地区,冬季栖息于草地、沼泽地、平原田野丘陵的稀疏山林中。该物种的模式产地在Lapland,Europe。[1]
铁爪鹀(学名:Calcarius lapponicus)为雀科铁爪鹀属的鸟类,俗名铁爪子、铁雀、雪眉子。分布于新旧大陆极北地区、西伯利亚、蒙古、朝鲜半岛、日本以及中国大陆的东北、内蒙古、河北、江苏、湖北、四川、甘肃等地,多生活于开阔地区,冬季栖息于草地、沼泽地、平原田野丘陵的稀疏山林中。该物种的模式产地在Lapland,Europe。
ツメナガホオジロ(爪長頬白、学名:Calcarius lapponicus)は、スズメ目ホオジロ科に分類される鳥類の一種である。
ユーラシア大陸や北アメリカの北極圏や亜寒帯で繁殖し、冬季はイギリス、ヨーロッパ中部から中国東部、ウスリーまでのユーラシア大陸の中緯度地帯と、北アメリカ中部に渡り越冬する。
日本では冬鳥または旅鳥として渡来するが数は少ない。主に本州中部以北に渡来するが、観察記録は伊豆諸島、南西諸島を含む全国である。
体長役16cm。雄の夏羽は頭上、耳羽、喉、胸が黒い。目の上後方から頸まで伸びる白線がある。体の上面は淡い茶褐色で、下面は白く黒い斑がある。雄の冬羽は頭部や胸の黒色が少なく、全体に淡い褐色になる。雌は雄の冬羽と似ている。
足は黒褐色で後趾の爪は長い。これが和名の由来である。
上がツメナガホオジロ、下はユキホオジロ