Vireo a zo ur genad e rummatadur an evned, krouet e 1808 gant an evnoniour gall Louis Jean Pierre Vieillot (1748-1831).
Ar genad skouer eo e-keñver ar c'herentiad Vireonidae.
Pevar spesad golvaneged ha tregont a ya d'ober ar genad :
O c'havout a reer en Amerika, c'hwezek isspesad ha pevar-ugent (96) dezhe en holl.
a vo kavet e Wikimedia Commons.
Vireo a zo ur genad e rummatadur an evned, krouet e 1808 gant an evnoniour gall Louis Jean Pierre Vieillot (1748-1831).
Ar genad skouer eo e-keñver ar c'herentiad Vireonidae.
Vireo és un gènere d'ocells de la família dels vireònids (Vireonidae).
Segons la Classificació del Congrés Ornitològic Internacional (versió 2.6, 2010) aquest gènere està format per 32 espècies:
Vireo is a genus of small passerine birds restricted to the New World. Vireos typically have dull greenish plumage (hence the name, from Latin virere, "to be green"), but some are brown or gray on the back and some have bright yellow underparts. They resemble wood warblers apart from their slightly larger size and heavier bills,[1] which in most species have a very small hook at the tip.[2] The legs are stout.[1]
Most species fall into two plumage groups: one with wing bars and yellow or white eye rings, and one with unmarked wings and eye stripes; however, the Chocó vireo has both wing bars and eye stripes.[2]
Sexes are alike in all species except for the black-capped vireo, in which the male's crown is black and the female's is gray.[2]
The genus Vireo was introduced in 1808 by the French ornithologist Louis Jean Pierre Vieillot.[3] The type species was subsequently designated as the white-eyed vireo (Vireo griseus) by German ornithologist Hans Friedrich Gadow in 1883.[4][5] The word vireo was used by Latin authors for a small, green, migratory bird, probably a Eurasian golden oriole, but a European greenfinch has also been suggested.[6]
All members of the genus mostly eat insects and other arthropods, but also eat some fruit.[2] A common pattern is arthropods in summer and fruit in winter.[1] Vireos take prey from leaves and branches and in midair, and the gray vireo takes 5% of its prey from the ground.[2]
Most species are found in Central America and northern South America. Thirteen species occur farther north, in the United States, Canada, and Bermuda;[7] of these, all but Hutton's vireo are migratory. Vireos seldom fly long distances except in migration.[2]
The resident species occur in pairs or family groups that maintain territories all year (except Hutton's vireo, which joins mixed feeding flocks). Most of the migrants defend winter territories against conspecifics. The exceptions are the complex comprising the red-eyed vireo, the yellow-green vireo, the black-whiskered vireo, and the Yucatan vireo, which winter in small, wandering flocks.[2]
Males of most species are persistent singers. Songs are usually rather simple, ranging from monotonous, in some species of the Caribbean littoral and islands, to elaborate and pleasant to human ears in the Chocó vireo.[2] Calls often include "scolding chatters and mews".[1]
The species whose nests are known all build a cup-shaped nest that hangs from branches. Its outer layer is made of coarse leaf and bark strips or of moss, depending on the species; in either case, the material is bound with spider silk and ornamented with spider egg cases. The lining is made of fine grass stems neatly circling the cup. In most species, both sexes work on the nest, but the female adds the lining. In the red-eyed, black-whiskered, Yucatan, and Philadelphia vireos, the male does not help, instead singing and accompanying the female while she builds the nest. The female does most of the incubation, spelled by the male except in the red-eyed vireo complex.[2]
The eggs are whitish; all but the black-capped and dwarf vireos have sparse, fine brown or red-brown spots at the wide end.[1][2] Tropical species lay two, while temperate-zone species lay four or five. Incubation lasts 11 to 13 days, and the young fledge after the same amount of time. Both sexes feed the nestlings arthropods, and each fledgeling is fed by one parent or the other (not both) for as long as 20 days.[2]
The genus contains 34 species:[8]
Vireo is a genus of small passerine birds restricted to the New World. Vireos typically have dull greenish plumage (hence the name, from Latin virere, "to be green"), but some are brown or gray on the back and some have bright yellow underparts. They resemble wood warblers apart from their slightly larger size and heavier bills, which in most species have a very small hook at the tip. The legs are stout.
Most species fall into two plumage groups: one with wing bars and yellow or white eye rings, and one with unmarked wings and eye stripes; however, the Chocó vireo has both wing bars and eye stripes.
Sexes are alike in all species except for the black-capped vireo, in which the male's crown is black and the female's is gray.
Vireo estas genro de malgrandaj paserinaj birdoj de Ameriko. Ili tipe havas terkolorajn verdecajn plumarojn (de tie la nomo, el la latina verbo virere, "esti verda" laŭ kio “vireo” signifus “mi estas verda”), sed kelkaj estas brunaj aŭ grizaj dorse kaj kelkaj havas brilflavajn subajn partojn. Ili similas al la Paruliedoj escepte pro ties iom pli granda grando kaj pli fortikaj bekoj,[1] kiuj ĉe plej parto de specioj havas tre malgrandan hokilon pinte.[2] La kruroj estas fortikaj.[1]
Specioj dividiĝas en du grupoj laŭ plumaro: unu kun flugilstrioj kaj flavaj aŭ blankaj okulringoj, kaj unu kun senmarkaj flugiloj kaj okulstrioj, escepte la Ĉokoa vireo kiu havas kaj flugilstriojn kaj okulstriojn.[2]
Ambaŭ seksoj estas similaj escepte ĉe la Nigrakapa vireo kies krono estas nigra dum tiu de la ino estas griza.[2]
Ĉiuj membroj de tiu genro manĝas iom da fruktoj sed ĉefe ili manĝas insektojn kaj aliajn artropodojn.[2] Komuna distribuo estas artropodoj somere kaj frukto vintre.[1] Vireoj predas el folioj kaj branĉoj kaj gvatas dumfluge, dum la Griza vireo prenas 5 % el sia predo elgrunde.[2]
Plej parto de specioj troviĝas en Centrameriko kaj norda Sudameriko. Dektri specioj loĝas norde, en Usono kaj Kanado; el tiuj, ĉiuj escepte la Hutona vireo estas migrantaj. Vireoj apenaŭ flugas longajn distancojn escepte dum migrado.[2]
La loĝantaj specioj vivas en paroj aŭ familigrupoj kiuj retenas siajn teritoriojn la tutan jaron (escepte la Hutona vireo, kiu kuniĝas al miksitaj kunmanĝantaroj. Plej parto de migrantoj defendas vintrajn teritoriojn kontraŭ siaj samspecifaj. La esceptoj estas la grupo kiu enhavas la speciojn de la Ruĝokula vireo, la Flavverda vireo, la Nigrabrida vireo kaj la Jukatana vireo, kiuj vintras en malgrandaj vagantaj aroj (Salaman & Barlow 2003).
Maskloj de plej parto de specioj estas daŭraj kantantoj. Kantoj estas kutime ege simplaj, monotonaj en kelkaj specioj de la marbordo kaj insuloj de la Karibio kaj pli prilaboritaj kaj agrablaj al homaj oreloj ĉe la Ĉokoa vireo (Salaman & Barlow 2003).
La nestoj de multaj tropikaj specioj estas nekonataj. El tiuj kiuj estas konataj, ĉiuj konstruas tasforman neston kiu pendas el branĉoj. La ekstera tavolo estas el malfajna foliaro kaj arboŝeleroj aŭ musko, depende de la specio; ĉiukaze la materialo estas ligita per araneretoj kaj ornamata per ovoŝeloj de araneoj. La kovrado estas farita de fajnaj herbotigoj kiuj ĉirkaŭas la tason. Ĉe plej parto de specioj ambaŭ seksoj prilaboras la neston, sed la ino aldonas la kovradon. Ĉe la Ruĝokula vireo, la Nigrastria vireo, la Jukatana vireo kaj la Filadelfia vireo la masklo ne helpas, kaj anstataŭe kantas kaj akompanas la inon dum ŝi konstruas la neston. La ino faras plejan kovadon, helpate de la masklo escepte ĉe la grupo de la Ruĝokula vireo (Salaman & Barlow 2003).
La ovoj estas blankecaj; ĉiuj escepte ĉe la Nigrakapa vireo kaj la Nelsona vireo havas disajn kaj fajnajn brunajn aŭ ruĝecbrunajn punktojn je la larĝa pinto.[1][2] Tropikaj specioj demetas du ovojn, dum la specioj de moderklimataj areoj demetas 4 aŭ 5. Kovado daŭras 11 al 13 tagoj, kaj elnestiĝo okazas post plua sama tempo. Ambaŭ seksoj manĝigas la idojn per artropodoj, kaj ĉiu ido estas manĝigata de unu patro aŭ de la alia (sed ne de ambaŭ) dum ĉirkaŭ 20 tagoj.[2]
Vireo estas genro de malgrandaj paserinaj birdoj de Ameriko. Ili tipe havas terkolorajn verdecajn plumarojn (de tie la nomo, el la latina verbo virere, "esti verda" laŭ kio “vireo” signifus “mi estas verda”), sed kelkaj estas brunaj aŭ grizaj dorse kaj kelkaj havas brilflavajn subajn partojn. Ili similas al la Paruliedoj escepte pro ties iom pli granda grando kaj pli fortikaj bekoj, kiuj ĉe plej parto de specioj havas tre malgrandan hokilon pinte. La kruroj estas fortikaj.
Specioj dividiĝas en du grupoj laŭ plumaro: unu kun flugilstrioj kaj flavaj aŭ blankaj okulringoj, kaj unu kun senmarkaj flugiloj kaj okulstrioj, escepte la Ĉokoa vireo kiu havas kaj flugilstriojn kaj okulstriojn.
Ambaŭ seksoj estas similaj escepte ĉe la Nigrakapa vireo kies krono estas nigra dum tiu de la ino estas griza.
Vireo, es un género de aves paseriformes perteneciente a la familia Vireonidae que agrupa a numerosas especies nativas de las Américas, donde se distribuyen desde Alaska y Canadá, a través de América del Norte, de diversas islas de Caribe, América Central y del Sur, hasta el sureste de Perú y norte de Bolivia por el oeste, sur de Brasil, Uruguay y noreste de Argentina por el este. Varias especies son migratorias, se reproducen en el norte y centro de América del Norte y migran hacia el sur en los inviernos boreales.[14] Se les conoce por el nombre común de vireos[15] y también verderones, julián chivíes o chivíes, entre otros.[3]
El nombre genérico masculino «Vireo» deriva del latín «vireo, vireonis»: pequeño pájaro verde migratorio, tal vez la hembra de oropéndola europea (Oriolus oriolus), pero también identificado con el verderón común (Chloris chloris).[4]
Las especies de este género son pequeñas aves arborícolas,[16] midiendo entre 10 [17]y 16 cm[18] de longitud; con plumaje dorsal típicamente verdoso apagado pero algunos son pardos o grises en el dorso y algunos tienen partes inferiores amarillo brillante o blancuzco. Sus picos son bastante robustos y en formato de gancho en la extremidad en la mayoría de las especies.[19][20] Las patas son robustas.[19] Generalmente se distinguen mejor por las diferencias (algunas veces sutiles) de sus patrones faciales.[16]
La mayoría de las especies se divide en dos grupos de plumaje diferenciada: uno con barras en las alas y anillo ocular blanco, y otro sin marcas en las alas y banda blanca en los ojos; sin embargo el vireo del Chocó (Vireo masteri) tiene ambas, barras en las alas y banda ocular.[20]
No presentan dimorfismo sexual, excepto el vireo cabecinegro (Vireo atricapilla), con el macho con corona negra que en la hembra es gris.[20]
Todos los miembros del género se alimentan principalmente de insectos y otros artrópodos, pero también comen frutas.[20] Lo más común es que coman artrópodos en el verano y frutas en el invierno.[19] Los vireos buscan sus presas en hojas y ramas y en vuelo; el vireo gris (Vireo vicinior) busca aproximadamente 5 % de sus presas en el suelo.[20]
Habitan una variedad de ambientes boscosos o de matorrales.[16] La mayoría de las especies son residentes en América Central, islas del Caribe y norte de Sudamérica, siendo que algunas subespecies de vireo chiví (Vireo chivi) son migratorias locales en Sudamérica.[16] Trece especies ocurren bien al norte en Estados Unidos y Canadá; de éstas, todas excepto el vireo de Hutton (Vireo huttoni), son migratorias. Los vireos raramente vuelan largas distancias, excepto cuando están migrando.[20]
Las especies residentes ocurren en parejas o grupos familiares que mantienen territorios durante todo el año (excepto el vireo de Hutton, que se junta a bandadas mixtas). La mayoría de las especies migratorias defiende territorio de invernada contra conespecíficos. Las excepciones son el vireo ojo rojo, el vireo verdiamarillo (Vireo flavoviridis), el vireo bigotudo (Vireo altiloquus), y el vireo yucateco (Vireo magister), que invernan en pequeñas bandadas errantes.[20]
De las especies cuyos nidos son conocidos, todas construyen un nido en formato de taza que cuelga de ramas. La camada externa está hecha de hojas secas y tiras de corteza o musgo, dependiendo de la especie; en todos los casos, la aglomeración de los materiales se hace con telaraña y se adornan con cápsulas de huevos de araña. El revestimiento es hecho de finos tallos de pasto rodeando la taza. En la mayoría de las especies, ambos sexos trabajan en el nido, pero solo la hembra agrega el revestimiento. Los machos vireos ojo rojo, bigotudo, yucateco y de Filadelfia (Vireo philadelphicus) no ayudan, en cambio, quedan cantando y acompañando la hembra mientras construye el nido. La hembra realiza la mayor parte de la incubación, auxiliada por el macho, excepto en el complejo vireo ojo rojo.[20]
Los huevos son blancuzcos; todos, excepto el vireo cabecinegro y el vireo enano (Vireo nelsoni), presentan puntos finos dispersos pardos o pardo rojizos en el extremo más ancho.[19][20] Las especies tropicales depositan dos huevos mientras las de zonas templadas cuatro o cinco. La incubación dura entre 11 y 13 días, y los polluelos dejan el nido después de ese mismo período. Ambos sexos alimentan el nido con artrópodos y cada polluelo es alimentado por solamente uno de ellos después de dejar el nido por al menos 20 días.[20]
Según las clasificaciones del Congreso Ornitológico Internacional (IOC)[21] y Clements Checklist/eBird v.2019,[14] el género agrupa a las siguientes especies, con algunas diferencias comentadas en Taxonomía; con el respectivo nombre popular de acuerdo con la Sociedad Española de Ornitología (SEO),[15] u otro cuando referenciado:
|formato=
requiere |url=
(ayuda)) (en inglés). Año:2018 Vireo, es un género de aves paseriformes perteneciente a la familia Vireonidae que agrupa a numerosas especies nativas de las Américas, donde se distribuyen desde Alaska y Canadá, a través de América del Norte, de diversas islas de Caribe, América Central y del Sur, hasta el sureste de Perú y norte de Bolivia por el oeste, sur de Brasil, Uruguay y noreste de Argentina por el este. Varias especies son migratorias, se reproducen en el norte y centro de América del Norte y migran hacia el sur en los inviernos boreales. Se les conoce por el nombre común de vireos y también verderones, julián chivíes o chivíes, entre otros.
Vireo hegazti genero bat da. Vireonidae familiaren barruan sailkatzen dira.
Vireo hegazti genero bat da. Vireonidae familiaren barruan sailkatzen dira.
Vireot (Vireo) on vireojen heimoon kuuluva varpuslintusuku. Sukuun kuuluu 31 lajia[1].
Vireot (Vireo) on vireojen heimoon kuuluva varpuslintusuku. Sukuun kuuluu 31 lajia.
Vireo est un genre de passereaux de la famille des Vireonidae.
D'après la classification de référence (version 3.4, 2013) du Congrès ornithologique international (ordre phylogénique) :
Vireo est un genre de passereaux de la famille des Vireonidae.
Vireo is een geslacht van vogels uit de orde Vireo's (Vireonidae). Het geslacht telt meer dan 30 soorten.[1]
Vireo is een geslacht van vogels uit de orde Vireo's (Vireonidae). Het geslacht telt meer dan 30 soorten.
Vireo – rodzaj ptaka z rodziny wireonkowatych (Vireonidae).
Rodzaj obejmuje gatunki występujące w Ameryce[11].
Długość ciała 10–16 cm; masa ciała 7–26 g[12].
Do rodzaju należą następujące gatunki[22]:
Vireo – rodzaj ptaka z rodziny wireonkowatych (Vireonidae).
Vireo é um género de aves passeriformes com distribuição restrita ao Continente Americano. Em geral apresentam plumagem verde baça (daí o nome, derivado do latim virere, "ser verde"), mas algumas espécies são castanhas ou cinzentas na região dorsal e algumas apresentam a parte inferior amarelo brilhante. Assemelham-se aos membros da família Parulidae, excepto no que respeita ao tamanho ligeiramente maior dos seus bicos,[1] os quais na maior parte das espécies têm um pequeno gancho na extremidade.[2] As pernas são robustas.[1]
Vireo é um género de aves passeriformes com distribuição restrita ao Continente Americano. Em geral apresentam plumagem verde baça (daí o nome, derivado do latim virere, "ser verde"), mas algumas espécies são castanhas ou cinzentas na região dorsal e algumas apresentam a parte inferior amarelo brilhante. Assemelham-se aos membros da família Parulidae, excepto no que respeita ao tamanho ligeiramente maior dos seus bicos, os quais na maior parte das espécies têm um pequeno gancho na extremidade. As pernas são robustas.
Vireo är ett släkte med små tättingar som förekommer i Amerika.
Släktet Vireo ingår i familjen vireor (Vireonidae). Förutom Vireo delas familjen, kanske felaktigt, upp i de övriga släktena Hylophilus, Cyclarhis och Vireolanius. Preliminära genetiska studier, av Johnson et al. 1988, visar på stora genetiska avstånd mellan olika klader av arter inom släktena Vireo och Hylophilus av liknande storleksskillnader som resulterat i uppdelningen av släktena Cyclarhis och Vireolanius. Vidare kan några arter som nu förs till Vireo och Hylophilus vara närmare släkt med Vireolanius än till övriga arter i det egna släktet. En mer ingående studie kan visa på att den familjen Vireonidae är betydligt mer komplicerad på både släkt- och artnivå.[1]
Se nedan för en lista över de arter som idag placeras i släktet Vireo.
De flesta arterna lever i Mellanamerika och norra Sydamerika. Tretton arter av Vireo häckar längre norrut, i USA och Kanada och av alla dessa arter är det bara Huttons vireo som inte är flyttfågel. Vireor flyger sällan långa sträckor förutom under flyttningen.[2]. Deras häckningsbiotop utgörs av olika typer av skogsmiljöer, där olika arter föredrar olika habit som trädkronor, undervegetation eller mangroveträsk.[3]
De arter som är stannfåglar uppträder i par eller familjegrupper som försvarar sitt revir hela livet, förutom Huttons vireo som sällar sig till blandflockar under vintern. De flesta flyttfåglarna försvarar vinterreviret mot artfränder. Undantagen är komplexet bestående av rödögd vireo, gulgrön vireo, mustaschvireo och yucatanvireo som istället övervintrar i mindre omkringflygande flockar utan specifikt revir.[2]
De har vanligtvis matt grönfärgad fjäderdräkt (därav namnet, från latinets virere, "att vara grön"), men några är bruna eller grå på ryggen och några har ljust gula underdelar. De liknar grönsångare men med större kroppsstorlek och kraftigare näbb[4], som hos de flesta arter har en väldigt liten böj på spetsen.[2] Benen är kraftiga.[4]
Hos arterna förekommer det två olika typer av fjäderdräkter - de med vingband och gul, eller vit, orbitalring, och de som saknar vingband och har tygelstreck över ögat. Undantaget är chocóvireo som har vingband och tygel.[2]Könen är lika förutom hos svarthuvad vireo, där hjässan är svart på hanen och grå på honan.[2]
Merparten av arternas hanar är ihärdiga sångare. Sången är vanligtvis ganska enkel och monoton medan sången hos exempelvis Chocóvireo (Vireo masteri) är mycket komplexa och välljudande.[2] Lätena inkluderar ofta skällande babbel och jamande.[4]
Huvudfödan utgörs av insekter och andra leddjur men de äter även frukt.[2]. Ett vanligt exempel är leddjur på sommaren och frukt på vintern.[4] De tar även djur från löv och grenverk och fångar insekter i luften (flugsnappar), och grå vireo tar fem procent av sitt byte från marken.[2]
De arter vars häckningsbeteende är kända bygger skålformade bon som hänger från grenverket. Den yttre fasaden utgörs av grova blad och bark eller av mossa, beroende på art. I varje fall binds materialet samman med spindelväv och äggkapslar. Fodringen görs av fint gräs som hänger prydligt i cirklar runt nästet. Hos de flesta arter samarbetar båda könen i arbetet med att bygga boet, men honan fodrar. Hos några arter hjälper dock inte hannen till utan sjunger och roar honan medan hon bygger.[2]
Äggen är vita och alla, förutom hos svarthuvad vireo och dvärgvireo, har glesa fina bruna eller rödbruna prickar på den bredare delen av ägget.[4][2] Tropiska arter lägger två ägg, medan arter i den tempererade zonen lägger fyra eller fem. Ruvningen varar i 11 till 13 dagar, och de unga är fjäderklädda efter ungefär lika lång tid. Båda föräldrarna matar fågelungarna med leddjur och varje flygfärdig fågel matas av en förälder (aldrig båda) i upp till 20 dagar.[2]
Enligt Clements et al. 2011.[5]
Släkte Vireo
Vireo là một chi chim trong họ Vireonidae.[1]
Vireo là một chi chim trong họ Vireonidae.
Виреоны, или настоящие виреоны[1] (лат. Vireo), — род воробьиных птиц из семейства виреоновых[2].
Большинство видов обитают в Центральной Америке и на севере Южной Америки. Практически все виды — перелётные, однако, кроме периодов миграции, виреоны редко летают на большие расстояния.
Живут в подлесках, кронах деревьев, мангровых болотах. Большинство видов селятся парами или большими группами. Гнёзда строят из листьев и коры.
Виреоны имеют матовое оперение зелёного цвета, иногда с коричневой или серой спинкой. Напоминают внешне пеночку-трещотку, но крупнее. Клюв у многих видов имеет на кончике изгиб. Большинство самцов-виреонов — певчие птицы, однако песня несложная и однообразная.
Питаются насекомыми, фруктами, иногда пауками и моллюсками.
На июнь 2018 года в род включают 33 вида[2][1]:
Виреоны, или настоящие виреоны (лат. Vireo), — род воробьиных птиц из семейства виреоновых.