Vireo är ett släkte med små tättingar som förekommer i Amerika.
Släktet Vireo ingår i familjen vireor (Vireonidae). Förutom Vireo delas familjen, kanske felaktigt, upp i de övriga släktena Hylophilus, Cyclarhis och Vireolanius. Preliminära genetiska studier, av Johnson et al. 1988, visar på stora genetiska avstånd mellan olika klader av arter inom släktena Vireo och Hylophilus av liknande storleksskillnader som resulterat i uppdelningen av släktena Cyclarhis och Vireolanius. Vidare kan några arter som nu förs till Vireo och Hylophilus vara närmare släkt med Vireolanius än till övriga arter i det egna släktet. En mer ingående studie kan visa på att den familjen Vireonidae är betydligt mer komplicerad på både släkt- och artnivå.[1]
Se nedan för en lista över de arter som idag placeras i släktet Vireo.
De flesta arterna lever i Mellanamerika och norra Sydamerika. Tretton arter av Vireo häckar längre norrut, i USA och Kanada och av alla dessa arter är det bara Huttons vireo som inte är flyttfågel. Vireor flyger sällan långa sträckor förutom under flyttningen.[2]. Deras häckningsbiotop utgörs av olika typer av skogsmiljöer, där olika arter föredrar olika habit som trädkronor, undervegetation eller mangroveträsk.[3]
De arter som är stannfåglar uppträder i par eller familjegrupper som försvarar sitt revir hela livet, förutom Huttons vireo som sällar sig till blandflockar under vintern. De flesta flyttfåglarna försvarar vinterreviret mot artfränder. Undantagen är komplexet bestående av rödögd vireo, gulgrön vireo, mustaschvireo och yucatanvireo som istället övervintrar i mindre omkringflygande flockar utan specifikt revir.[2]
De har vanligtvis matt grönfärgad fjäderdräkt (därav namnet, från latinets virere, "att vara grön"), men några är bruna eller grå på ryggen och några har ljust gula underdelar. De liknar grönsångare men med större kroppsstorlek och kraftigare näbb[4], som hos de flesta arter har en väldigt liten böj på spetsen.[2] Benen är kraftiga.[4]
Hos arterna förekommer det två olika typer av fjäderdräkter - de med vingband och gul, eller vit, orbitalring, och de som saknar vingband och har tygelstreck över ögat. Undantaget är chocóvireo som har vingband och tygel.[2]Könen är lika förutom hos svarthuvad vireo, där hjässan är svart på hanen och grå på honan.[2]
Merparten av arternas hanar är ihärdiga sångare. Sången är vanligtvis ganska enkel och monoton medan sången hos exempelvis Chocóvireo (Vireo masteri) är mycket komplexa och välljudande.[2] Lätena inkluderar ofta skällande babbel och jamande.[4]
Huvudfödan utgörs av insekter och andra leddjur men de äter även frukt.[2]. Ett vanligt exempel är leddjur på sommaren och frukt på vintern.[4] De tar även djur från löv och grenverk och fångar insekter i luften (flugsnappar), och grå vireo tar fem procent av sitt byte från marken.[2]
De arter vars häckningsbeteende är kända bygger skålformade bon som hänger från grenverket. Den yttre fasaden utgörs av grova blad och bark eller av mossa, beroende på art. I varje fall binds materialet samman med spindelväv och äggkapslar. Fodringen görs av fint gräs som hänger prydligt i cirklar runt nästet. Hos de flesta arter samarbetar båda könen i arbetet med att bygga boet, men honan fodrar. Hos några arter hjälper dock inte hannen till utan sjunger och roar honan medan hon bygger.[2]
Äggen är vita och alla, förutom hos svarthuvad vireo och dvärgvireo, har glesa fina bruna eller rödbruna prickar på den bredare delen av ägget.[4][2] Tropiska arter lägger två ägg, medan arter i den tempererade zonen lägger fyra eller fem. Ruvningen varar i 11 till 13 dagar, och de unga är fjäderklädda efter ungefär lika lång tid. Båda föräldrarna matar fågelungarna med leddjur och varje flygfärdig fågel matas av en förälder (aldrig båda) i upp till 20 dagar.[2]
Enligt Clements et al. 2011.[5]
Släkte Vireo
Wikimedia Commons har media som rör Vireo.
